[en dröjande blick]

Att döpa en actionhjälte

När Sylvester Stallone lanserade filmen Daylight tryckte han hårt på att han denna gång inte var en actionhjälte. Här var det istället frågan om en helt vanlig snubbe, som bara råkade hamna i en problematisk situation. Men det visade sig naturligtvis att han

A - var före detta emergency medical services chief

B - hette Kit Latura

Nu finns det säkert en massa ex-chefer inom ambulanssjukvården som dricker öl och kollar på football som vilken average Joe som helst. Ingen av dessa män heter Kit Latura.

Vissa namn existerar bara på film. Ska man lyckas matcha mediets storlek gäller det att dra till med något som märks. Stallone är också en av dem som gärna gett sig själv lite extra lyskraft under åren. I hans rollförteckning samsas karaktärer som Deke DaSilva, Cosmo Carboni och Lincoln Hawk.

Av någon anledning är det just actionhjältar som tenderar att välja extravaganta namn. Steven Seagal har Forrest Taft, Orin Boyd och Gino Felino. Jean-Claude Van Damme kontrar med Frank Dux, Gibson Rickenbacker och Eddie Lomax. Bakom Memphis Raines, Castor Troy och Cameron Poe döljer sig Nicholas Cage.

Företeelsen är knappast ny. En veteran som John Wayne tar sig med lätthet an moderna ungtuppar. Lyssna bara på Rooster Cogburn, Cord McNally, Taw Jackson, Matt Masters och Wedge Donovan. Men mest förknippas Wayne med namnet Duke, som han burit i roller som Duke Fergus, Duke Slade och Duke Hudkins. Intressant i sammanhanget är förstås att John Wayne hette Marion Morrison när han kom till Hollywood.

Kanske finns ursprunget just i westerngenren, som på många sätt är den moderna actionfilmens föregångare. Vilda västern var romantiserade pojkboksdrömmar tidigare än något annat och har alltid skyltat med snitsiga hjältenamn. En förgrundsgestalt är Hopalong Cassidy, som gjorde sitt första framträdande i noveller redan 1904.

I sin europeiska form får västernfilmen en extra exotisk dimension. Man föredrog visserligen mest korthuggna namn i de italienska spaghettiproduktionerna, men ibland glimtar det till. När Franco Nero ska spela en svensk kassaskåpssprängare i Companeros får denne heta Yodlaf Peterson (man kan se framför sig hur det spånats, Yorgen... Olaf... Yodlaf!). Fantasin har dock sina begränsningar. I en scen stöter Yodlaf på ett svenskt kassaskåp. "It's a Svensson from Stockholm." konstaterar han kort.

Westerngenren var mycket populär även i Tyskland. Karl Mays romaner om indianen Winnetou lär har hört till Hitlers favoritlektyr och flera av dem filmatiserades av östtyska DEFA i Jugoslavien på 60-talet. Winnetous bäste vän är pälsjägaren Old Shatterhand. Nej, han har inget annat namn. En annan kompanjon är den excentriske brittiske professorn Lord Castlepool.

Det finns naturligtvis andra typer av spektakulära namn än de som florerar inom action- och westernfilm. Men så fort man börjar tala komedi, i stil med Buford T. Justice och Merkin Muffley, har reglerna ändrats. På samma sätt faller bondbrudar som Pussy Galore, Kissy Suzuki och Plenty O'Toole utanför, liksom Judy Garlands och Shirley Temples karaktärer som Cricket West, Lulu Parsnips och Polly Tix.

Nej, det är något speciellt med en biffig hjälte som vill bli tagen åtminstone lite på allvar och kallar sig Kit Latura eller Ace Hunter. En sammanställning av detta slag måste därför avslutas med Reb Brown (född Robert Brown) i Space Mutiny. Nu fegade man ur och döpte hans spandexbeklädda kroppshydda till Dave Ryder, men det har tack och lov MST3K korrigerat i The many names of Dave Ryder.

Rättelse:

Som Charlotte påpekat har jag blandat ihop väst- och östtyska produktioner. DEFA gjorde egna öststatsvarianter av westerngenren, men Winnetou-filmerna var västtyska.

Tio saker jag nyligen lärt mig av Lucio Fulci

1. En film kan samtidigt var nummer två i en serie och nummer tre i en annan (Zombie Flesheaters 2 är också Zombi 3).

2. Zombies är i själva verket ännu mer atletiska än människor och uppträder som stressade apor på amfetamin.

3. Detta gäller dock bara om det inte för tillfället är mer suggestivt att de är långsamma och stela.

4. Vetenskapsmän bedriver sin verksamhet sittandes på rad i låga skolbänkar. Forskning kring ett dödlig pandemiskt virus sker på svarta tavlan med repliker som "What if we put these two molecules together?"

5. Om man förvarar ett avhugget zombiehuvud i en kyl får det förmågan att flyga kortare sträckor.

6. Zombies kan prata. Inte bara mumla, utan t ex driva en radiostation och mana på sina odöda polare.

7. Om en gravid kvinna blir smittad av zombievirus föds ett par fullvuxna zombiearmar. Gärna av sig själva, genom ett ofrivilligt kejsarsnitt inifrån, så att de kan attackera ev. barnmorskor.

8. Italiensk 80-talsskräck kan innehålla precis vad som helst utan att för den skull behöva göra minsta anspråk på att vara skräckkomedi.

9. Fulci är i nio fall av tio en genuint usel regissör. Om han hoppat av ett projekt och ersatts av Bruno Mattei är det inget gott tecken.

10. Det är inte lätt att vara Zombie-reaktionär, ens retroaktivt. Det är bara att inse.

Southland Tales

När Richard Kelly fick grönt ljus för Donnie Darko sparade han inte på krutet. Influenser och detaljer staplas nästan desperat på varandra, som om filmen vore gjord av en regissör som inte var säker på att han någonsin skulle få chansen igen. Ett högt spel för en debutant, men satsningen gick hem över förväntan. Kelly lyckades med något mer än ekonomisk framgång, han gjorde det tvärt emot filmbolagets förväntningar.

Trots att branschen helst ville glömma bort filmen efter 9/11 vägrade den att dö. Donnie Darko växte på festivaler och fick efter ett tag ett rykte som var ovärderligt. Alla dess skavanker blev bara ett bevis på att den stod utanför systemet. Det var fansens egen film, något av en gräsrotsrörelse. Drömfabriken kapitulerade. Richard Kelly fick mycket fria händer för en uppföljare, en guldsits som är få förunnat.

Southland Tales är resultatet av hans ansträngningar. Bakgrunden till hur projektet uppstått problematiserar onekligen dess monumentala misslyckande. På ett sätt kan man förstå en regissör berusad av sin egen framgång, som ger efter för varje impuls och bara kör på rakt in i evigheten (eller väggen, som det visar sig). Det funkade ju förra gången. Men man måste också undra varför inte bräschen utnyttjas bättre, varför en flerårig produktion leder till något som i slutändan kokar om Donnie Darko igen och tynger ned det med tjugo lager garnityr.

Southland Tales är en sf-historia som refererar till sig själv och citerar flitigt ur uppenbarelseboken. Den är parallella verkligheter, politisk satir, populärkulturella kommentarer, svävande rymd-tid bubblor och musikalnummer. Den är ”serpentine dream theory”, ”quantum entanglement” och ”fluid karma”. Den är också något av det ängsligaste som producerats på mycket länge.

Kellys regi och manusarbete framstår mest som ett spärrbatteri. Tittaren bombarderas med en jämn ström av spretigt material i förhoppningen att något ska fastna. Väl det slagit rot vävs man snabbt i ett nät av korsreferenser som ska få det hela att se ack så smart ut. De många bottnarna visar sig dock vara mer av ett tryggt garderande än något annat. Gillar du Justin Timberlake får du en musikvideo. Gillar du inte Justin Timberlake får du ett ironiserande kring hans stjärnstatus. Struntar du i Justin Timberlake kommer en ny klurig detalj inom 30 sekunder.

Metoden tillåter Kelly att vara väldigt frikostig med sina influenser. Med ryggen fri genom det ständigt närvarande metaperspektivet kan han göra lite som han vill. Utan att blinka låter man Rebekah Del Rio kliva upp på en scen och riva av en andäktig version av Star Spangled Banner, delvis på spanska. Plockat ur Mulholland Drive, javisst, men det är ju liksom meningen. Smart va? Den lilla pliriga tant som mumlar mystiskt om övernaturliga krafter spelas på samma sätt av Poltergeists Zelda Rubinstein.

Ett annat sätt att både äta kakan och bevara den är att låta kända namn spela rakt emot sina arketyper. I rollistan flockas namn som The Rock, Sarah Michelle Gellar, Seann William Scott, Jon Lovitz, Justin Timberlake och Kevin Smith. Ljuv musik i filmbolagets öron och helt rätt för marknadsföringen. Men The Rock är en plågad skådespelare med författarambitioner, Gellar en ambitiös porrstjärna och Scott en känslosam polis.

Dessvärre hjälper inte denna ansträngda rollbesättning filmen det minsta. Framförallt är det ett misstag att förlita sig på Dwayne "The Rock" Johnson för en huvudroll. Varje gång något går utanför karaktärens grundkoncept (en slags nollställd förvirring, säkert specialskriven) skär det sig. De flesta känslolägen återger han genom variationer på ett nervöst fingertrummande i ansiktshöjd, ett grepp som blir irriterande redan i sin första scen.

I bakgrunden av allt detta finns en historia någonstans. USA har blivit en polisstat, Marxistiska terrorister vill starta en revolution i Kalifornien, någon har kommit på en alternativ kraftkälla med trådlös elektricitet som använder havsvatten. Genom en mystisk händelse ute i öknen har det uppstått en spricka i verkligheten och undergången hotar, men frälsningen finns där. Eller något liknande. Trots en speltid på närmare två och en halv timme, mängder av nyhetsinslag, förklarande dialog och en ständigt närvarande berättarröst lyckas Kelly inte bryta förvirringen. Frågan är förstås om hans ens vill.

Southland Tales är ett otympligt schabrak till film, men det finns ändå något fascinerande i dess utdragna undergång. Det storslagna misslyckandet är en ovanlig fågel i Hollywood i dessa dagar, där bolagens järngrepp gjort att filmer tenderar att gå under mer som urvattnad skåpmat än produkter med någon som helst ambition. I ljuset av detta är Southland Tales nästan välkommen, hade den bara haft en kärna av något som kändes lite mer genuint eller äkta. Men med parallella verkligheter och en plågad frälsare förlitar den sig i slutändan alldeles för mycket på sin föregångares framgång.

Kultfilmer kan aldrig skapas som sådana eller klonas på förlaga. Sedan kan man krumbukta sig och försöka lansera otympliga catchphrases ("Pimps don't commit suicide.", någon?) bäst man vill. Southland Tales aspirerar dock mer eller mindre öppet på att bli en omstridd film, att ständigt återupptäckas av nya generationer. Men även om man kan visa på en problematisk produktionshistoria (efter en misslyckad session i Cannes) lär detta aldrig bli någon Gilliamsk perenn i stil med Brazil. Snarare för det tanken till något som 1941.

I korta sjok går det att uppskatta denna mastodont på ren audiovisuell kvalitet. Kelly är en omsorgsfull bildberättare och vet hur han ska sätta stämningen inför sina pampiga scener. Den utmärkta originalmusiken av Moby (typiskt sober, med sakrala övertoner) är till stor hjälp. Mot de ofta våldsamma och hårt belastade bilderna blir det en av få kontrastiva effekter som faktiskt får avsedd effekt. Men väl något börjar fungera är manuset strax där och förstör.

Mega-Zeppelinaren lyfter. I ett kontorskomplex i staden nedanför mördas chefen för underrättelseorganisationen USIdent av en halvnaken man i mohikanfrisyr. På zeppelinarens scen går porrstjärnan Chrysta Now upp och gör ett dansnummer. Filmstjärnan Boxer Santeros ansluter och hotar att ta livet av sig. Utanför svävar ex-soldaten Roland Taverner med sin tvillingexistens i en skåpbil omgiven av en skimrande sfär. På bilens tak ligger en gråtande ung man och kramar en portabel luftvärnsrobot. En speakerröst konstaterar att partyt är över och önskar alla en trevlig undergång.

...och i en annan verklighet/tolkning/inkarnation händer något helt annat. Richard Kelly har bearbetat sin film i flera år vid det här laget, så riktigt om den funnit sin slutgiltiga form än kan man förstås inte veta. Diskussioner om olika varianter lär fortsätta, potentialen måste ju hållas vid liv. På ett ganska tröttsamt sätt hänvisas publiken också till annat material, som de tre seriealbum vilka utgör den första delen av historien (filmens kapitelindelning är IV, V och VI). Någonstans över regnbågen är Southland Tales kanske jättebra. Synd bara att Kelly inte hittat dit.

Biggles i Finland

Åke Lindman har en lång och brokig karriär bakom sig, såväl som skådespelare, regissör och fotbollsspelare (ett tag var han på väg till Premier League). Redan 1955 var Lindman med i Edvin Laines klassiska filmatisering av Okänd soldat. På senare tid har han återvänt till andra världskrigets Finland, men nu som regissör. 2004 kom Framom främsta linjen och förra året Tali-Ihantala 1944.

Framom främsta linjen handlar om Harry Järvs erfarenheter i det finlandssvenska infanteriregementet IR-61 under det s.k. fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen. Under Järvs tid vid fronten pågick ett lågintensivt ställningskrig i över två år (1942-44). Inga större trupprörelser gjordes, utan man sköt mest artilleri mot varandra och gjorde enstaka utfall mot fiendens positioner.

Att försöka göra en heroisk krigsfilm som fokuserar på en tid när det var förhållandevis lugnt är inte helt lätt, men Lindman försöker. De strider som förekommer omfattar dock sällan mer än en handfull män. Det finns med andra ord gott om tid för soldaterna att ligga och skrocka i sina ljusa och luftiga stridsvärn (modell knuttimrad läkarmottagning).

Krigsromantik är knepigt. Ingen gillar krig, men samtidigt ligger det något i hur yttre hot lockar fram såväl det bästa som det sämsta i människan. Lindman gör det dock alldels för lätt för sig här. När inte Järv leder sin styrka i taktiskt briljanta räder diskuterar han Aristoteles med mannarna eller hjälper någon att läsa in en studentexamen. Han är hård men rättvis och en person alla ser upp till.

Framom främsta linjen blir snabbt käck i överkant. I sina sämsta stunder påminner filmen mest om krigsserier för tonåriga pojkar, med ryssar som stupar till höger och vänster medan våra hjältar biter ihop i en halv sekund och skämtar till det för att lätta på stämningen. Skador avfärdas med någon kärv replik innan gratulationer väntar hemma i de finska ställningarna.

De detaljer som faktiskt fungerar hade förtjänat en bättre inramning. I Illkka Heiskanens överstelöjtnant Marttinen har Lindman en stoisk överlevare som ändå tar förlusterna personligt. När Marttinen inrättar sin stabsplats på en uppsättning matsalsmöbler ute i tallskogen och sitter där och ritar på sina kartor, medan den sovjetiska stormelden dånar i bakgrunden, börjar filmen hitta en egen karaktär. Men då är det försent.

Åke Lindman har också en folkbildande ambition med Framom främsta linjen. I detta syfte inleder han med ett pseudodokumentärt avsnitt med den riktige Harry Järv, som samtalar om kriget med en ung kvinnlig journalist. Det blir några pinsamt stela scener som inte tillför filmen något. En gång kommer Järv även in som berättarröst och på slutet av filmen talar han direkt till kameran.

Det dokumentära greppet är dåligt integrerat och känns högst halvhjärtat genomfört. Det samma gäller när dialogen styr in på storpolitik och ska förklarar den finska inställningen till Nazityskland i några stolpiga repliker mellan fotsoldater. Men här finns också en bra idé när man klipper från Järvs fotograferande i filmen till de riktiga bilder han tog under kriget.

I Tali-Ihantala 1944 har Lindman uppenbarligen tagit till sig en del av den kritik som riktades mot Framom främsta linjen. Här finns inga dokumentära delar och tyngdpunkten ligger mer på traditionella stridsscener. Handlingen fokuserar denna gång på en av krigets största sammandrabbningar. Antalet roller är därför betydligt fler och det tillåts mer förluster bland de egna (pga dessas relativa anonymitet känns det som).

På klassiskt manér får vi också textskyltar som introducerar scenerna: plats, tid, förband. Tanken är säkert att detta i kombination med diskussioner från Mannerheims högkvarter ska ge tittaren en kontext att följa i filmen. Det fungerar inte. Tali-Ihantala 1944 har ett rastlöst irrande fokus som mer eller mindre slumpmässigt hoppar runt mellan geografiska och hierarkiska positioner.

I en scen får vi följa en fjärrspaningsgrupp som går mot den retirerande finska strömmen. Någon gång långt senare ligger de och äter och pratar bakom fiendens linjer. I ytterligare en senare scen smyger de över ett järnvägsspår. Sedan är de inte med mer i filmen. Riktigt vad som är poängen med spridda nedslag i denna stil är svårt att se.

Mängden roller har även gjort att Lindman fått rekrytera skådespelare av en ofta tveksam kaliber. Långa stunder känns detta mest som statister som deltar i ett andra världskrigs-lajv (vilket i och för sig inte lär vara så långt ifrån sanningen). I satsningen på ett större slag höjs också insatserna för vad som måste levereras i bild, men här sviker filmen igen. Det fåtal stridsvagnar som stöter på varandra i olika konstellationer på smala skogsvägar övertygar knappast. Småskalig storslagenhet är ett koncept som inte fungerar.

Åke Lindmans krigsfilmer lever i skuggan finska klassiker som Okänd soldat och Pekka Parikkas Vinterkriget. Ska framtida produktioner ta sig ut från denna position måste han få tag på bra manus och en gång för alla göra upp med nostalgi och romantisering. Sedan är det en annan sak att vigören hos denne 80-årige regissör är imponerande i sig.

Revisited & retouched

Hollywoods kärleksaffär med nyversioner och uppföljningar fortsätter med oförminskad styrka. Man kan undra om det längre finns något man inte är beredd att fräscha upp eller spinna vidare på. Går gränsen kanske vid drömfabrikens egna ikoner? It's Still a Wonderful Life? Citizen Kane med George Clooney? Bible 2 - The Sequel?

Alldeles uppenbart är att utländska statusprodukter väger mycket lätt i sammanhanget. Det tar snarare för intäkt att det finns ett intresse, bara historien kan stöpas om så att den går in i mallen för dagen. Att Granadas klassiska produktion av Brideshead Revisited regelbundet placeras i tv-mediets yttersta topp har därför inte hindrat Miramax att ge sig i kast med en filmversion.

Med amerikanska pengar i faggorna har brittiska intressen snabbt slutit upp kring projektet. UK Film Council, BBC Films och Screen Yorkshire finns med bakom kameran, Emma Thompson, Michael Gambon och Castle Howard syns i bild. Det rätta garnityret är på plats.

Men frågan är hur mycket trovärdighet det köper, eftersom Miramax tar sig stora friheter med Evelyn Waughs roman. För att snabba på det explicita triangeldrama som är filmversionens huvudnummer (här finns naturligtvis inget utrymme för subtilitet) skickar man ner Julia till Venedig, i syfte att röra till det mellan Charles och Sebastian. De religiösa inslagen blir också mörkare, för att passa en modern amerikansk syn på katolska kyrkan och kärlek.

Waughs dödsbo har tidigare gått ut hårt mot Brideshead Regained - Continuing the Memoirs of Charles Ryder, en inofficiell litterär uppföljare som kom 2003. Denna gång har de sannolikt köpts ut för den Hollywoodska revisionismens skull. Man kan räkna med att vissa kommer att få förklara sig vid filmens brittiska premiär i höst.

Meningslöst på ett annat sätt blir det i S. Darko, en uppföljare till Donnie Darko som börjar spelas in nu i maj. Riktigt varför detta känns angeläget år 2008 kan man fråga sig, men så handlar serien också om tidsparadoxer. Donnies syster Samantha står i fokus denna gång, återigen spelad av Daveigh Chase. Hon är nu 18 och åker på en road-trip till Las Vegas. Richard Kelly har ingenting med detta att göra, men meteoriter och kaniner utlovas. Om Sparkle Motion är med återstår att se.

Criterion blues

Så har de första blu-ray titlarna från Criterion annonserats (läs mer av Degrell). Ett efterlängtat besked och ganska rask marscherat för att vara detta försiktiga bolag. Men det finns ändå en distinkt känsla av antiklimax över hela blu-ray segern. Det kommer på något sätt både för sent och för tidigt. Jag vet inte om ens Criterion förmår locka över mig till de blå.

Det är inte frågan om att gå över till HD eller ej, men i vilken form. Problemet ligger snarast i vardagsrummet, bokstavligen, i form av drivor av ännu inte sedda, ännu inte insorterade filmer. Högen av osedda titlar växer ständigt och hyllutrymmet krymper i motsvarande mån. Den kraftiga nedskärning jag infört på inköp känns bra och faktiskt måttligt intressant att bryta för nya fodral att hitta plats för.

Då framstår nätverksspelare som Popcorn Hour mycket mer som framtiden. Med inbyggda torrentklienter förvandlas fildelningssajter till click-per-view arkiv för konsumtion direkt från fjärrkontrollen. Alternativet är att ha ett par terabyte nätverksdisk i garderoben med hela filmsamlingen rippad och klar. Det är fortfarande outvecklat och lite för krångligt, men få koncept lär skrämma branschen mer.

Blu-ray har inte mycket att sätta emot detta. DRM, regionskodning och patchar lockar knappast, även om den situationen lär kunna lösas ganska snart. Snarare är det den begräsande livslängden på ett nytt fysiskt format som gör sig påmind. Lagom till blu-ray nått en bredare marknadspenetration kommer man kunna rymma ett antal BD-filmer på ett flashminne av normalstorlek. Så fort konsumenterna börjar behandla sina filmer som filer visar mp3 vad som väntar runt hörnet.

1080p är naturligtvis inte heller hugget i sten. Red lanserar sin 4K Red Ray spelare nästa år och även om den är till för producenter att kolla dailies på signalerar den vad som är på gång. På en 37 tums LCD är det säkert rejält med overkill, men på en 100 tums projektion? Tills det ser ut som verkligheten är alla bildformat enbart ett steg på vägen.

Nu är Criterion ändå Criterion och det skulle kännas konstigt att inte följa dem på nya äventyr. I hyllan bakom mig står gamla laserdiscar kvar bredvid några multimedia cd-rom (där kan man tala om ett dött format) från The Voyager Company. Criterion är ett förlag vars insatser för filmkulturen förtjänar att stödjas. Vill de att jag ska avnjuta Gimme Shelters skakiga 16mm foto på BD är det kanske skälet att ge sig in världen av hackade PS3:or. Vi får se.

Men hade inte rubriken "Criterion HD Downloads" varit mer intressant?

En spricka i elden

Firecracker är en vacker film. Till skillnad från många av sina kollegor inom amerikansk indiefilm har Steve Balderson inga diskbänksrealistiska ambitioner och tar istället ut svängarna rejält. Småstadens grådaskiga vardagslunk finns med här, men den kontrasteras mot en kaskad av neon och övermättade färger i skildringen av ett kringresande cirkussällskap.

Firecracker är en dålig film. Handlingen krånglar sig omständigt fram till ett oinspirerat slut. Många scener känns poänglösa och mer eller mindre slumpmässigt inlagda. Relationsdramatik och dialog befinner sig stadigt på en dagsåpas nivå, bara med mindre intensitet. De abstrakta drömpartierna blir en tillflykt inte bara för filmens karaktärer utan även för dess regissör.

Balderson är inte den första regissören att sitta med något med mycket potential men uppenbara svagheter i sina händer. Men hur skaffar man sig en publik till en dylik produkt? Det är idag förhållandevis enkelt och billigt att producera och distribuera oberoende film jämfört med tidigare. Samtidigt erbjuder mediautbudet en betydligt tuffare konkurrens. Att fånga publikens intresse är svårt. Många oberoende filmskapare kommer aldrig längre än att försöka sy upp festivalvisningar och hoppas på det bästa.

Marknadsföringen av Firecracker är smart. Den satsar stenhårt på en säljbar aspekt (den visuella styrkan) och trycker på namn med alternativ cred i rollistan (Karen Black, Mike Patton). Tidigt fick man också en mycket positiv recension av Roger Ebert som man skyltat med i olika sammanhang. Uppenbarligen har man lyckats. Firecracker har haft biografdistribution i Nordamerika, Europa och Asien och kom nyligen ut på svensk dvd i en påkostad dubbeldiscutgåva.

Riktigt varför Ebert fastnat för Firecracker när han sågat en tydlig inspiration som Blue Velvet är inte helt lätt att förstå (detsamma gäller hur han tänkte när han drog till med "hitchcockian" i sin recension). Men Ebert har sin Overlooked Film Festival och gillar att dra svärd för mindre filmer. Naturligtvis är han också mycket medveten om sin roll som den store kritikern som kan påverka dessas öde.

Flera andra har varit mer ljumma i sina omdömen och Steve Balderson döljer knappast vad han tycker om filmkritiker som fenomen. Han har skrivit långa utläggningar om människor som egentligen är misslyckade regissörer och jämfört recensioner med toalettklotter på långtradarfik. Men han citerar gärna de som gillar hans film förstås. Som Trevor Erb, recensent på The Arkansas Traveler och Decoy, en websida som startade "as a high school project of sorts, and a way to get free CDs". Trevor älskar Firecracker.

Firecracker is without a doubt, the new standard in filmmaking, feeling, and human emotion.

Balderson gillar inte heller IMDB. Han varnar oss att "stupid imdb" förser publiken med felaktig information om hans film och rekommenderar att man enbart lyssnar till den officiella version som ges på hans egen sida. Men IMDB älskar Steve Balderson.

I am astounded at the level of expertise summoned to craft this work of genius.

the envelope is pushed all the way through, making this film rank as one of the best American Films in the last few decades

a breathtakingly magnificent piece of art

I would never deny another film lover the sheer sense of amazement that ran through my body as the film evolved.

This movie changed my life forever.

Man kan fortsätta hur länge som helst. Sida upp och ned lovordas Firecracker och Steve Balderson som filmkonstens nya frälsning. Är det en genuin våg av beundran för en liten indiefilm? Eller kanske något annat? Gemensamt för kommentarerna ovan är att de alla är postade månaderna innan Firecrackers amerikanska premiär hösten 2005. Alla är inlagda av användare som enbart kommenterat Firecracker på IMDB, aldrig någon annan film.

Mönstret går igen i merparten av de mycket positiva kommentarerna. Man har kommenterat bara Firecracker, eller på sin höjd ytterligare någon film (ofta en annan produktion av Balderson). En ny våg av kommentarer kommer inför Firecrackers release på dvd sommaren 2006. Flera konton är aktiva på IMDBs forum enbart i diskussioner om Firecracker eller Balderson. Fördelningen av röster ser också märklig ut. Det genomsnittliga betyget för filmen är 5.5, men kurvan sticker kraftigt längst upp på skalan. Nästan en tredjedel av alla satta betyg är 10:or.

Men Trevor Erb då? Recensenten på Decoy som tyckte att Firecracker var den nya normen för mänskliga känslor? Nja, han visar sig vara kompis med Balderson sedan åtminstone ett par år innan filmen kom. Trevor har också en roll i Phone Sex, en av Baldersons senare filmer

Att döma av Firecrackers framgångar fungerar strategier av detta slag utmärkt. Jag stötte själv på Firecracker i samband med dess release på dvd i någon diskussion om Alejandro Jodorowsky. Efter en snabb koll på IMDB åkte den högt upp på inköpslistan och beställdes. Ett impulsivt beslut (som jag i och för sig inte ångrar) där poängen är just hur informationsstressen hos filmkonsumenter utnyttjas. Utbudet är så stort, kanalerna så många. Man skummar recensioner och kommentarer, kollar medelbetyg och metadata, allt i syfte att få en överblick. Sedan får magkänslan avgöra.

Till saken hör också att viruskampanjen kring Firecracker kunde ha skötts mycket snyggare. Man kunde ha sopat igen spåren efter sig på ett antal olika sätt, men det verkar inte ens behövas. Väl förväntningar har väckts kring en ny film vill man någonstans bara ha dem bekräftade. Då sväljer man också sådant som borde väcka misstankar. Flera av inläggen kring Firecracker är rent löjeväckande och griper efter halmstrån i sin iver att hittar något nytt att hylla.

As a survivor of sexual assault, I applaud this film for showing it how it really feels. Rape scenes in movies tend to have too much drama in them, and not enough feeling from the victims point of view. I just want to go on record here saying that the direction and execution, and the performances are so perfect it was numbing to say the least. Thank you to Steve Balderson for not treating sexual assault in an exploitive way, but rather, with the intellect and sensitivity it needed.

Effekten av ohederlig marknadsföring ska inte överdrivas. De flesta filmintresserade är kritiska konsumenter och har inga problem att handskas med subtext av olika slag. Men det finns ändå något problematiskt i bakgrunden här. Kraften i den demokratiserade receptionen av film har urholkats i takt med att den blivit så omfattande att den är intressant att manipulera. Redaktionell reklam är ett begrepp som väger väldigt lätt i det nya medialandskapet. För otydliga gränser, dubbla roller och köpta budskap fungerar. Det säljer. Och betalar.

Jag hoppas ändå att detta bara tyder på att systemet är outvecklat. Viktade värden, förtroendesystem och bibliometriska relationsanalyser borde kunna skapa viss ordning i kaoset. Ska vi hålla på och producera och konsumera och kommentera varandras medieprodukter måste man hitta något sätt att mötas på mer neutral mark. Annars har vi bara en allt mera långt gången segmentering i exkluderande enklaver att se fram emot. Det är grogrund för tråkiga ställningskrig och många andra saker man gärna vill slippa.

Vem hanterar ett svart hål bäst?

För några veckor sedan gick Variety ut med nyheten att David Fincher knutits till en filmatisering av Charles Burns seriealbum Black Hole. Valet möttes av positiv kritik från flera håll. Fincher förknippas med bildskönt mörker (Seven, Alien 3) och har en gedigen kritikerdarling (Zodiac) bakom sig. Frågan är dock om det är hans designer angst som passar Burns muterade 70 tal bäst. Jag är inte så säker på det.

Inte minst dämpas eventuella förväntningar av att det är MTV Films som ligger bakom projektet. Få saker torde inge lika låg trovärdighet när det gäller att ta hand om Black Holes subversiva kvaliteter. I fallet Fincher ger det också oroväckande associationer till det trötta schabrak som var Fight Club. När civilisationskritiken blir poserande och matas med sked är man en del av problemet, pseudorevolutionärt nonsens till trots.

Att vara yta över innehåll är visserligen inget fel i sig. En stark stilistisk idé kan få ett eget värde, särskilt om den genomförs konsekvent. Men där en regissör som Michael Mann lyckats med detta har Fincher kompromissat för mycket. Han har alltmer framstått som en skicklig hantverkare utan vision, dömd att leverera stiligt skräp till döddagar.

Men så var det detta med Zodiac. Här finns en blandning av nerv och kontroll som signalerar en betydligt säkrare regissör. De gedigna skådespelarinsatserna kommer på rad, långt ut i småroller, och tidskänslan sitter klockrent. Zodiac är en film som existerar bortom polisklichéer och bekväma lösningar, där Elias Koteas längst ut på en stolskant och Mark Ruffalos fastfrusna leende är både ett antiklimax och en testosteronstinn höjdpunkt.

Samtidigt som det är kul att Fincher höjer sig över sådant som Panic Room är det svårt att se att det han gör är kompatibelt med Black Hole. Utdragen polisprocedur är inte samma sak som symbolladdat utanförskap. Vid en första anblick är det snarare två andra David man tänker på för ett dylikt regiuppdrag. Men Lynch och Cronenberg är inte bara orealistiska namn i sammanhanget, Burns är alldeles för influerad från just detta håll. Att göra andrahandsadaptioner av sig själv är dömt att misslyckas.

Något som skulle kunna bli intressant tror jag snarare skulle vara Gus Van Sant. Den drömska hypernärvaro han odlat i senare produktioner skulle mycket väl kunna fungera även i mer surrealistiska sammanhang. Och om inte Van Sant, varför inte hans protegé Cam Archer? Där finns de fria associationer som Burns hundratals sidor behöver (en alltför bokstavstrogen variant är meningslös). Men Archer är upptagen med en historia där Karen Black fått för sig att hon ska rycka ut vartenda hårstrå ur sin kropp, ett efter ett. Det blir säkert kul i sig.

Vi får se vad det blir. Black Hole är på ritbordet mer än något annat och Fincher är knuten som regissör till två andra filmer som inte haft premiär än. Mycket kan hända. Innan Paramount och MTV bestämde sig för Fincher var det för övrigt Alexandre Aja som var vikt för projektet. Filmens visuella framtoning står uppenbart i första rummet.

Fler svarta hål blir det i Gaspar Noes nya långfilmsprojekt (det första sedan Irréversible). Enter the Void ska handla om droger, hallucinationer och gränslandet mot döden. Det utlovas våld, psykedelia och påkostade specialeffekter. Noe har i intervjuer själv refererat till 2001, Altered States (och Ken Russell i allmänhet), Jacob's Ladder, Videodrome och Philip K. Dick. Sedan är det visst en adaption av The Tibetan Book of the Dead också. Inte fel namn i sammanhanget kanske, men det hade känts tryggare om någon annan sagt det än Noe.

Ett alldeles eget svart hål har för övrigt Colin Nutley hamnat i. Angel har verkligen fått magnifikt usla recensioner, så till den grad att det plötsligt blir intressant att se en film av Nutley igen (heliga löften om motsatsen till trots). Mellan Angel, Tre Solar och Kommer du med mig då mår åtminstone den svenska kalkonfilmen riktigt bra, det kan ingen klaga på.

The King of Kong

Anta att det fanns en grupp personer intresserade i samma åldrade popkultur. Anta att dessa personer genom år av fanatisk dedikation tagit sitt intresse långt bortom det normala, tills man nått rent vetenskapliga former. Anta vidare att det publika intresset under samma tid försvunnit i stort sett helt, från att ha varit ganska omfattande. Skulle de som fanns kvar i den lilla kärnan sluta sig kring sin hobby och försvara den med gemensamma krafter? Eller skulle de splittras i bittra sekteristiska strider över trivialiteter?

The King of Kong är en historia som är rätt deprimerande i sin analys av mänskligt beteende. Här finns ett gäng sköna old school nördar som snöat in på att sätta världsrekord på klassiska arkadspel. Men de kan inte hålla sams för fem öre eller acceptera förändringar i sin skyddade värld. Hängivenhet och kunskap summerar sig till skyttegravskrig och antagonism. Som tur är blir det åtminstone bra film av det hela.

I fokus finns världsmästaren på Donkey Kong, Billy Mitchell, och hans tronpretendent Steve Wiebe. Seth Gordon och Ed Cunningham (regi och produktion) lär ha tackat sina lyckliga stjärnor mer än en gång när de fick tag på denna fantastiska duo. Billy Mitchell är som en demonisk Mefistofeles, komplett med långt mörkt hår och skägg, horder av fanboys och ett sås-imperium i Florida. Ödmjukhet är inget som ligger honom varmt om hjärtat. Wiebe är Mitchells raka motsats, en lågmäld loser som fått flera törnar i livet och vars extrema skicklighet på Donkey Kong är ungefär det enda han har kvar.

Mellan dessa kläms Twin Galaxies, den organisation som håller koll på rekord i arkadspel sedan 80-talet. Man har kanske inte riktigt förstått hur hängivna dessa människor är innan man inser att ett världsrekord i ett givet spel kan ta över 24 timmar att sätta. Sessionerna spelas in på video och sedan sitter Twin Galaxies domare och tittar noggrant och tar anteckningar, för att säkerställa att man inte fuskat. Twin Galaxies leds av den åldrade mecenaten Walter Day, som alltid uppträder i domartröja och är mer än lovligt naiv i sin tro på "sportens" potential. Att han en gång fastnade för arkadspel förklarar han såhär

I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory. I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede."

När Steve Wiebe utmanar Mitchells position som den främste på Donkey Kong slår det undan en grundpelare i denna lilla värld. Anklagelser och utmaningar flyger fram och tillbaks, mest från de olika lägrens supportrar. Mitchell låtsas oberörd, men koordinerar hela tiden sitt eget agerande utifrån vad utmanaren gjort. När Wiebe fått ett rekord ifrågasatt efter fuskanklagelser, inte fått möta Mitchell live på VM, satt ett nytt rekord inför publik bara för att genast tvingas se sitt nya rekord raderas på en kassett som Mitchell skickat till tävlingen ler han lite försiktigt. Han har förlorat igen. Han är van.

Motsättningarna och den svart-vita moralen i The King of Kong är glasklar. Amerikansk film älskar underdogs som reser sig mot jättar och alla som sett ett par minuter av Mitchell in action vill se denna självsäkre stropp petas från tronen och förnedras. Men kan det verkligen vara såhär bra? Man måste undra om inte Gordon och Cunningham hjälpt till en smula. Twin Galaxies själva är alldeles uppenbart inne på detta spår och har publicerat omfattande kritik av filmen. När Gordon konfronterats med anklagelser om en demonisering av Mitchell är han också lite för snabb att vända på steken och peka på flera positiva bilder av världsmästaren i filmens inledning. Här finns bl a en udda historia när Mitchell ger ett Q-Bert arkadspel till en gammal dam. Det känns både planterat av Mitchell och sedan utnyttjat som alibi av Gordon. Vem som lurar vem kan man fundera på.

Men oavsett om turerna kring Mitchell och Wiebe är mer komplexa än vad som beskrivs i denna film (vilket mycket tyder på) går det inte att komma ifrån det som faktiskt sägs framför kameran. Att Mitchell jämför sig själv med abortfrågan, "Allt jag gör blir kontroversiellt.", är bara ett av många exempel där verkligheten överträffar dikten med god marginal. De omständiga utläggningar som kommer från olika läger i dramat visar också på det omöjliga i att skildra alla turer kring rekord, fusk och vendettor med någon slags objektivitet. I filmprojektet har man i slutändan bara fått en ny sak att vara oense om.

The King of Kong är kanske mest effektiv som ett dokument över en döende subkultur. Spelarna dras till Gordons kamera och alla vill berätta sin historia. Här sörjs 80-talets storhetstid öppet, när Pac Man svepte över världen och whiz kids i spelhallar var unga och lovande. Fokus har nu flyttat vidare. Det är märkligt hur spelkulturen samtidigt kan vara så levande och förtvina bara ett halvt steg från dagens arenor. Klyftan mellan generationer är stenhård. Men visst finns det likheter som känns igen.

I don't drink, I don't smoke, I don't do drugs.

kommenterar en spelare i filmen, slår ihop sina händer och konstaterar

I play videogames.

Tvetydigare än så kan det inte uttryckas.

Gårdagens framtid är blå

Lade du märke till den enorma haussen kring hd-dvd och blu-ray i årets julhandel? Såg du alla vinröda och blå fodral som folk stoppat sina varukorgar med? Inte? Det gjorde inte branschen heller. Nu tar man konsekvenserna. Istället för att stålsätta sig för ytterligare ett svagt år meddelade Warner i förra veckan att man från och med juni enbart ger ut hd-filmer på blu-ray.

I ett slag har formatstriden därmed tippat dramatiskt till det blå lägrets fördel (jag har tidigare skrivit om detta här och här). Då Paramount nyligen gått i motsatt riktning kan det anses vara tidigt att utropa en segrare. Men Warner är en spelare av en annan kaliber, den enskilt största på världsmarknaden. Blu-ray har nu drygt 70 % av den totala kakan på sin sida. Enligt Financial Times lär också Paramount ha en återgångsklausul för just det fall att Warner skulle deklarera sitt stöd för blu-ray. Stämmer detta är det förstås spiken i kistan.

Från Toshibas och det övriga hd-dvd lägrets sida är det krishantering som gäller. Man hävdar högljutt att slaget inte är över, men ställer samtidigt in sin medverkan i den stora elektronikmässan CES. Tidpunkten är mycket illa vald för de röda och det finns en hel del rykten i omlopp om det spel som föregått beskedet. Uppenbart är att de båda kombattanterna uppvaktat Warner intensivt under hösten och hoppats kunnat köpa över bolaget till sin sida.

Att det i slutändan blev blu-ray som avgick med segern beror kanske ändå mer på formatets växande övertag. Varuhus som Best Buy och Wal-Mart säljer den stora merparten av filmer i USA och de har stadigt ökat representationen av blu-ray i hyllorna till hd-dvds nackdel. Best Buy har nu mellan två till tre gånger så mycket blu-ray som hd-dvd titlar i butik. Med ca 150 dollar i vinst på en såld blu-ray spelare lär det också krävas fem sålda hd-dvd spelare för att nå samma resultat. Varje person som inser vad lagerhållning och transport kostar per enhet kan räkna ut vad man föredrar.

Väl det svänger kan det som sagt gå fort. Nu sägs det att Apple kommer att uttala sitt stöd för blu-ray på MacWorld den 15 januari. Det återstår givetvis att se, spin-maskineriet är i full gång och allt får tas med en skopa salt. Men att Apple skulle välja sida mot Microsoft (mer än specifikt för blu-ray) har inte varit särskilt oväntat. För egen del gick Bill Gates ut på sitt sista CES och meddelade att Microsoft skulle satsa på filmdistribution via Xbox Live. Inte ett enda ord sades om hd-dvd. Sällan har en tystnad varit så talande.

Med Microsoft sittandes med en silverglansig svarte petter i handen hamnar den digitala distributionen i nytt ljus. Visserligen kommer mjukvarujätten aldrig släppa något annat än en användarovänlig krypteringscontainer, men signaleffekten blir signifikant. För blu-ray lägrets del gäller det därför att så fort som möjligt avsluta den nuvarande striden och förbereda sig på nästa. Enligt bedömare lär hd-dvd lägret kunna räkna med någon slags fredspipa under året, som en inbytesdeal eller liknande. Det kan nog behövas, för ilskan och bitterheten hos hd-dvd entusiasterna är påtaglig.

Sedan behöver blu-ray också strama upp sina underleverantörer. Det håller inte att som Fox släppa massa gammal skåpmat i MPEG2 utan extramaterial till överpris. Ska högupplösta skivor ha någon chans måste kvaliteten vara hög ur alla aspekter och priset det rätta. Blindtester visar att såväl publik som experter har svårt att se skillnaden på hd- och dvd-material på en typisk 40-tums skärm och normalt tittavstånd. Då duger inga halvmesyrer. Frågan är om ens något gör det.