Härom veckan var det tio år sedan Stanley Kubrick gick bort. Tiden efter hans död strömmade betraktelserna in, allt ifrån inställsamma hagiografier (där Stanley Kubrick - A life in Pictures tar något slags pris för sin rosaskimrande revisionism) till ryktessamlingar maskerade som artiklar och samlarutgåvor på rad. Oundvikligt, visst, men också ovärdigt. Yrvaken nostalgi kring nyligen avlidna får ofta något kvävande över sig.
Filmhistorien behöver distans för att minnas på rätt sätt. Namnet Stanley Kubrick kommer alltid att få dras med bilden av det gåtfulla geniet och oändliga omtagningar, men anekdoterna är idag så utslitna att intresset flyttat vidare. Det lämnar utrymme för annat.
Så från att ha haft Kubrick som favorit på lite avstånd ett tag har han glidit närmare igen. Det började med Paul Thomas Andersons There Will Be Blood. Det storslagna utmejslat med känslan för detaljer, den mytiska kvaliteten i reduktionen, människan som offer för krafter utom hennes kontroll - här finns mycket som känns igen. Jag hade saknat det mer än jag visste.
Kubricks produktion är inte större än att man ser om merparten av filmerna under överskådlig tid. När det är frågan om så ikoniska titlar kanske man inte förväntar sig några överaskningar, men bara något års frånvaro räcker. Mest slås jag av Barry Lyndon, tveklöst den film som klättrat längst sedan sist. Det röda skynke som stavas Ryan O'Neal stör mig av någon anledning inte alls lika mycket längre.
Återbesöken sätter också mycket av diskussionen kring Kubrick i rätt perspektiv. Även jag har ältat helikopterskuggan i The Shining, men det är ett "störande" element som är betydligt värre i debattforum än i realiteten. Den förklaring som ges av Gordon Stainforth, som klippte sekvensen, känns oproblematisk. Titelsekvensen förlängdes med ett antal bildrutor för att synka med musiken. Kubrick brydde sig inte om att skuggan kom med.
För de som odlar myten om Kubricks perfektionism finns fortfarande utvägen att slutkopiorna av The Shining (sex stycken, alla granskade av Kubrick själv) visades med felaktig maskning. Men innan man griper efter halmstrån bör man komma ihåg att Kubrick inte heller var främmande för verfremdungseffekter. Det kan gälla allt ifrån direkta filmreferenser till mera subtila inslag, som den surrealistiska mängden stearinljus i Barry Lyndons berömda kortspelsscen.
Kubricks filmer har en skärpa och en renhet som suger åt sig teoribildning som en svamp. Det påminner lite om matematikens roll inom vetenskapen; man lånar gärna av dess känslokalla sanningsanspråk för att göra andra utfästelser. Det kan finnas korsbefruktningar där detta har något att erbjuda, men lika ofta är det bara fråga om retoriska språngbrädor för egna idéer.
Tony Pipolo benar ut frågan i en artikel i det senaste numret av Cineaste, där ett antal böcker om Kubrick recenseras. Bland dessa finns allt ifrån Taschens massiva fotosamling och Matthew Modines minnen från Full Metal Jacket till renodlat filmvetenskapliga verk. Det mest positiva omdömet ges intressant nog en essäsamling om Spartacus, en titel som tenderar att behandlas ganska styvmoderligt i Kubricks repertoar.
För vidare studier kring Kubrick rekommenderas The Kubrick Site, en sparsmakad och välsorterad länksamling till texter om regissören. Här finns inte bara renodlade artiklar, utan även stycken ur andra publikationer (som ett kort avsnitt om Kubrick i Jean Baudrillards Simulacra and Simulation). Mycket av materialet har en akademisk karaktär, men det länkas även till debattreferat, intervjuer och manuskript.
Kubrick2001 håller också än. Den har kanske inte åldrats med alltför stor värdighet som flashanimation (i likhet med få tioåringar i denna kategori), men är fortfarande en suggestiv introduktion till symboliken i Kubricks SF-klassiker. Det rör sig dock om en specifik tolkning, det ska sägas. Bara om en sådan sak som HALs eventuella galenskap finns konkurrerande teorier om att den mordiska AIn var superrationell, olyckligt kär eller skuldtyngd. Bland annat.
