Arne Mattssons Mannekäng i rött från har många inslag som är typiska för 50-talets svenska film. Dialogen mellan Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson är rapp men klädsam, Nils Hallberg lättar upp stämningen med buskiskomik och allt är artigt och ordentligt om än lite torrt spelat. Men Mattssons regi och Hilding Bladhs foto uppvisar också helt andra kvaliteter. Vid en begravningssekvens fångas svartklädda deltagare i skarpa profiler mot drivande dimma och solstrilade lövverk. Färgerna i Magos klädkreationer närmast hoppar ur rutan och mord utförs med blankt knivstål och svarta handskar.
Att det är många som kopplar Mattsson till den italienska giallon är inte så konstigt. Mario Bavas Blood and Black Lace, som räknas som en av de första giallofilmerna, påminner om Mannekäng i rött i såväl stil som handling. I giallons egen historieskrivning omnämns dock oftast den tyska krimin som inspiration och det är mest svenska filmvänner som hörs i jämförelsen Mattsson-Bava (senast FLM-Jacob här). Mattssons filmer hade enligt uppgift inte heller någon distribution i Italien. Är allt bara ett önsketänkande?
Mario Bava dog 1980, så där finns inte mycket att hämta. Finns det någon som kan uttala sig med auktoritet i ämnet är det istället den amerikanske kritikern Tim Lucas, som för ett par år sedan släppte All the Colors of the Dark, en massiv Bavabiografi på över 1100 sidor. Lucas deltar i flera olika forum där klassisk skräck diskuteras och rimligtvis borde han ha kommenterat saken någonstans.
Det tar inte lång stund att hitta. Anhängare av The Mattsson-Bava Connection kan pusta ut, Lucas dömer till vår fördel. Han pekar inte bara på slående likheter i ljussättningen mellan de båda filmerna, utan lyfte även in den tidigare Bava-filmen Baron Blood i jämförelsen. Här finns en sekvens med vad som påstås vara dockor som hänger från ett högt torn, men i själva verket är lik. Det är närmast identiskt med det öde som drabbar Gio Petré i Mannekäng i rött.
Hur fick då Bava tag på Mattssons film på det tidiga 60-talet, långt innan hemvideo och dagens digra festivalutbud? En möjlig koppling går via Tyskland. Blood and Black Lace var en italiensk-tysk samproduktion och Arne Mattsson var mycket populär i Tyskland, allt sedan genombrottet med Hon dansade en sommar 1951. Kanske introducerade Bavas tyska producenter honom för Mattssons säregna stil?
Det må vara hur det vill med den saken. Mario Bava är giallons fader, om det råder det ingen tvekan. Men Arne Mattsson kan väl få vara dess farfar?