[en dröjande blick]

Revisited & retouched

Hollywoods kärleksaffär med nyversioner och uppföljningar fortsätter med oförminskad styrka. Man kan undra om det längre finns något man inte är beredd att fräscha upp eller spinna vidare på. Går gränsen kanske vid drömfabrikens egna ikoner? It's Still a Wonderful Life? Citizen Kane med George Clooney? Bible 2 - The Sequel?

Alldeles uppenbart är att utländska statusprodukter väger mycket lätt i sammanhanget. Det tar snarare för intäkt att det finns ett intresse, bara historien kan stöpas om så att den går in i mallen för dagen. Att Granadas klassiska produktion av Brideshead Revisited regelbundet placeras i tv-mediets yttersta topp har därför inte hindrat Miramax att ge sig i kast med en filmversion.

Med amerikanska pengar i faggorna har brittiska intressen snabbt slutit upp kring projektet. UK Film Council, BBC Films och Screen Yorkshire finns med bakom kameran, Emma Thompson, Michael Gambon och Castle Howard syns i bild. Det rätta garnityret är på plats.

Men frågan är hur mycket trovärdighet det köper, eftersom Miramax tar sig stora friheter med Evelyn Waughs roman. För att snabba på det triangeldrama som är filmversionens huvudnummer skickar man ner Julia till Venedig, i syfte att röra till det mellan Charles och Sebastian. De religiösa inslagen blir också mörkare, för att passa en modern amerikansk syn på katolska kyrkan och kärlek.

Waughs dödsbo har tidigare gått ut hårt mot Brideshead Regained, Continuing the Memoirs of Charles Ryder, en inofficiell litterär uppföljare som kom 2003. Det återstår att se om de köpts ut för den Hollywoodska revisionismens skull. Man kan räkna med att vissa kommer att få förklara sig vid filmens brittiska premiär i höst.

Meningslöst på ett annat sätt blir det i S. Darko, en uppföljare till Donnie Darko som börjar spelas in nu i maj. Riktigt varför detta känns angeläget år 2008 kan man fråga sig, men så handlar serien också om tidsparadoxer. Donnies syster Samantha står i fokus denna gång, återigen spelad av Daveigh Chase. Hon är nu 18 och åker på en road-trip till Las Vegas. Richard Kelly har ingenting med detta att göra, men meteoriter och kaniner utlovas. Om Sparkle Motion är med återstår att se.

Criterion blues

Så har de första blu-ray titlarna från Criterion annonserats (läs mer av Degrell). Ett efterlängtat besked och ganska rask marscherat för att vara detta försiktiga bolag. Men det finns ändå en distinkt känsla av antiklimax över hela blu-ray segern. Det kommer på något sätt både för sent och för tidigt. Jag vet inte om ens Criterion förmår locka över mig till de blå.

Det är inte frågan om att gå över till HD eller ej, men i vilken form. Problemet ligger snarast i vardagsrummet, bokstavligen, i form av drivor av ännu inte sedda, ännu inte insorterade filmer. Högen av osedda titlar växer ständigt och hyllutrymmet krymper i motsvarande mån. Den kraftiga nedskärning jag infört på inköp känns bra och faktiskt måttligt intressant att bryta för nya fodral att hitta plats för.

Då framstår nätverksspelare som Popcorn Hour mycket mer som framtiden. Med inbyggda torrentklienter förvandlas fildelningssajter till click-per-view arkiv för konsumtion direkt från fjärrkontrollen. Alternativet är att ha ett par terabyte nätverksdisk i garderoben med hela filmsamlingen rippad och klar. Det är fortfarande outvecklat och lite för krångligt, men få koncept lär skrämma branschen mer.

Blu-ray har inte mycket att sätta emot detta. DRM, regionskodning och patchar lockar knappast, även om den situationen lär kunna lösas ganska snart. Snarare är det den begräsande livslängden på ett nytt fysiskt format som gör sig påmind. Lagom till blu-ray nått en bredare marknadspenetration kommer man kunna rymma ett antal BD-filmer på ett flashminne av normalstorlek. Så fort konsumenterna börjar behandla sina filmer som filer visar mp3 vad som väntar runt hörnet.

1080p är naturligtvis inte heller hugget i sten. Red lanserar sin 4K Red Ray spelare nästa år och även om den är till för producenter att kolla dailies på signalerar den vad som är på gång. På en 37 tums LCD är det säkert rejält med overkill, men på en 100 tums projektion? Tills det ser ut som verkligheten är alla bildformat enbart ett steg på vägen.

Nu är Criterion ändå Criterion och det skulle kännas konstigt att inte följa dem på nya äventyr. I hyllan bakom mig står gamla laserdiscar kvar bredvid några multimedia cd-rom (där kan man tala om ett dött format) från The Voyager Company. Criterion är ett förlag vars insatser för filmkulturen förtjänar att stödjas. Vill de att jag ska avnjuta Gimme Shelters skakiga 16mm foto på BD är det kanske skälet att ge sig in världen av hackade PS3:or. Vi får se.

Men hade inte rubriken "Criterion HD Downloads" varit mer intressant?

En spricka i elden

Firecracker är en vacker film. Till skillnad från många av sina kollegor inom amerikansk indiefilm har Steve Balderson inga diskbänksrealistiska ambitioner och tar istället ut svängarna rejält. Småstadens grådaskiga vardagslunk finns med här, men den kontrasteras mot en kaskad av neon och övermättade färger i skildringen av ett kringresande cirkussällskap.

Firecracker är en dålig film. Handlingen krånglar sig omständigt fram till ett oinspirerat slut. Många scener känns poänglösa och mer eller mindre slumpmässigt inlagda. Relationsdramatik och dialog befinner sig stadigt på en dagsåpas nivå, bara med mindre intensitet. De abstrakta drömpartierna blir en tillflykt inte bara för filmens karaktärer utan även för dess regissör.

Balderson är inte den första regissören att sitta med något med mycket potential men uppenbara svagheter i sina händer. Men hur skaffar man sig en publik till en dylik produkt? Det är idag förhållandevis enkelt och billigt att producera och distribuera oberoende film jämfört med tidigare. Samtidigt erbjuder mediautbudet en betydligt tuffare konkurrens. Att fånga publikens intresse är svårt. Många oberoende filmskapare kommer aldrig längre än att försöka sy upp festivalvisningar och hoppas på det bästa.

Marknadsföringen av Firecracker är smart. Den satsar stenhårt på en säljbar aspekt (den visuella styrkan) och trycker på namn med alternativ cred i rollistan (Karen Black, Mike Patton). Tidigt fick man också en mycket positiv recension av Roger Ebert som man skyltat med i olika sammanhang. Uppenbarligen har man lyckats. Firecracker har haft biografdistribution i Nordamerika, Europa och Asien och kom nyligen ut på svensk dvd i en påkostad dubbeldiscutgåva.

Riktigt varför Ebert fastnat för Firecracker när han sågat en tydlig inspiration som Blue Velvet är inte helt lätt att förstå (detsamma gäller hur han tänkte när han drog till med "hitchcockian" i sin recension). Men Ebert har sin Overlooked Film Festival och gillar att dra svärd för mindre filmer. Naturligtvis är han också mycket medveten om sin roll som den store kritikern som kan påverka dessas öde.

Flera andra har varit mer ljumma i sina omdömen och Steve Balderson döljer knappast vad han tycker om filmkritiker som fenomen. Han har skrivit långa utläggningar om människor som egentligen är misslyckade regissörer och jämfört recensioner med toalettklotter på långtradarfik. Men han citerar gärna de som gillar hans film förstås. Som Trevor Erb, recensent på The Arkansas Traveler och Decoy, en websida som startade "as a high school project of sorts, and a way to get free CDs". Trevor älskar Firecracker.

Firecracker is without a doubt, the new standard in filmmaking, feeling, and human emotion.

Balderson gillar inte heller IMDB. Han varnar oss att "stupid imdb" förser publiken med felaktig information om hans film och rekommenderar att man enbart lyssnar till den officiella version som ges på hans egen sida. Men IMDB älskar Steve Balderson.

I am astounded at the level of expertise summoned to craft this work of genius.

the envelope is pushed all the way through, making this film rank as one of the best American Films in the last few decades

a breathtakingly magnificent piece of art

I would never deny another film lover the sheer sense of amazement that ran through my body as the film evolved.

This movie changed my life forever.

Man kan fortsätta hur länge som helst. Sida upp och ned lovordas Firecracker och Steve Balderson som filmkonstens nya frälsning. Är det en genuin våg av beundran för en liten indiefilm? Eller kanske något annat? Gemensamt för kommentarerna ovan är att de alla är postade månaderna innan Firecrackers amerikanska premiär hösten 2005. Alla är inlagda av användare som enbart kommenterat Firecracker på IMDB, aldrig någon annan film.

Mönstret går igen i merparten av de mycket positiva kommentarerna. Man har kommenterat bara Firecracker, eller på sin höjd ytterligare någon film (ofta en annan produktion av Balderson). En ny våg av kommentarer kommer inför Firecrackers release på dvd sommaren 2006. Flera konton är aktiva på IMDBs forum enbart i diskussioner om Firecracker eller Balderson. Fördelningen av röster ser också märklig ut. Det genomsnittliga betyget för filmen är 5.5, men kurvan sticker kraftigt längst upp på skalan. Nästan en tredjedel av alla satta betyg är 10:or.

Men Trevor Erb då? Recensenten på Decoy som tyckte att Firecracker var den nya normen för mänskliga känslor? Nja, han visar sig vara kompis med Balderson sedan åtminstone ett par år innan filmen kom. Trevor har också en roll i Phone Sex, en av Baldersons senare filmer

Att döma av Firecrackers framgångar fungerar strategier av detta slag utmärkt. Jag stötte själv på Firecracker i samband med dess release på dvd i någon diskussion om Alejandro Jodorowsky. Efter en snabb koll på IMDB åkte den högt upp på inköpslistan och beställdes. Ett impulsivt beslut (som jag i och för sig inte ångrar) där poängen är just hur informationsstressen hos filmkonsumenter utnyttjas. Utbudet är så stort, kanalerna så många. Man skummar recensioner och kommentarer, kollar medelbetyg och metadata, allt i syfte att få en överblick. Sedan får magkänslan avgöra.

Till saken hör också att viruskampanjen kring Firecracker kunde ha skötts mycket snyggare. Man kunde ha sopat igen spåren efter sig på ett antal olika sätt, men det verkar inte ens behövas. Väl förväntningar har väckts kring en ny film vill man någonstans bara ha dem bekräftade. Då sväljer man också sådant som borde väcka misstankar. Flera av inläggen kring Firecracker är rent löjeväckande och griper efter halmstrån i sin iver att hittar något nytt att hylla.

As a survivor of sexual assault, I applaud this film for showing it how it really feels. Rape scenes in movies tend to have too much drama in them, and not enough feeling from the victims point of view. I just want to go on record here saying that the direction and execution, and the performances are so perfect it was numbing to say the least. Thank you to Steve Balderson for not treating sexual assault in an exploitive way, but rather, with the intellect and sensitivity it needed.

Effekten av ohederlig marknadsföring ska inte överdrivas. De flesta filmintresserade är kritiska konsumenter och har inga problem att handskas med subtext av olika slag. Men det finns ändå något problematiskt i bakgrunden här. Kraften i den demokratiserade receptionen av film har urholkats i takt med att den blivit så omfattande att den är intressant att manipulera. Redaktionell reklam är ett begrepp som väger väldigt lätt i det nya medialandskapet. För otydliga gränser, dubbla roller och köpta budskap fungerar. Det säljer. Och betalar.

Jag hoppas ändå att detta bara tyder på att systemet är outvecklat. Viktade värden, förtroendesystem och bibliometriska relationsanalyser borde kunna skapa viss ordning i kaoset. Ska vi hålla på och producera och konsumera och kommentera varandras medieprodukter måste man hitta något sätt att mötas på mer neutral mark. Annars har vi bara en allt mera långt gången segmentering i exkluderande enklaver att se fram emot. Det är grogrund för tråkiga ställningskrig och många andra saker man gärna vill slippa.

Vem hanterar ett svart hål bäst?

För några veckor sedan gick Variety ut med nyheten att David Fincher knutits till en filmatisering av Charles Burns seriealbum Black Hole. Valet möttes av positiv kritik från flera håll. Fincher förknippas med bildskönt mörker (Seven, Alien 3) och har en gedigen kritikerdarling (Zodiac) bakom sig. Frågan är dock om det är hans designer angst som passar Burns muterade 70 tal bäst. Jag är inte så säker på det.

Inte minst dämpas eventuella förväntningar av att det är MTV Films som ligger bakom projektet. Få saker torde inge lika låg trovärdighet när det gäller att ta hand om Black Holes subversiva kvaliteter. I fallet Fincher ger det också oroväckande associationer till det trötta schabrak som var Fight Club. När civilisationskritiken blir poserande och matas med sked är man en del av problemet, pseudorevolutionärt nonsens till trots.

Att vara yta över innehåll är visserligen inget fel i sig. En stark stilistisk idé kan få ett eget värde, särskilt om den genomförs konsekvent. Men där en regissör som Michael Mann lyckats med detta har Fincher kompromissat för mycket. Han har alltmer framstått som en skicklig hantverkare utan vision, dömd att leverera stiligt skräp till döddagar.

Men så var det detta med Zodiac. Här finns en blandning av nerv och kontroll som signalerar en betydligt säkrare regissör. De gedigna skådespelarinsatserna kommer på rad, långt ut i småroller, och tidskänslan sitter klockrent. Zodiac är en film som existerar bortom polisklichéer och bekväma lösningar, där Elias Koteas längst ut på en stolskant och Mark Ruffalos fastfrusna leende är både ett antiklimax och en testosteronstinn höjdpunkt.

Samtidigt som det är kul att Fincher höjer sig över sådant som Panic Room är det svårt att se att det han gör är kompatibelt med Black Hole. Utdragen polisprocedur är inte samma sak som symbolladdat utanförskap. Vid en första anblick är det snarare två andra David man tänker på för ett dylikt regiuppdrag. Men Lynch och Cronenberg är inte bara orealistiska namn i sammanhanget, Burns är alldeles för influerad från just detta håll. Att göra andrahandsadaptioner av sig själv är dömt att misslyckas.

Något som skulle kunna bli intressant tror jag snarare skulle vara Gus Van Sant. Den drömska hypernärvaro han odlat i senare produktioner skulle mycket väl kunna fungera även i mer surrealistiska sammanhang. Och om inte Van Sant, varför inte hans protegé Cam Archer? Där finns de fria associationer som Burns hundratals sidor behöver (en alltför bokstavstrogen variant är meningslös). Men Archer är upptagen med en historia där Karen Black fått för sig att hon ska rycka ut vartenda hårstrå ur sin kropp, ett efter ett. Det blir säkert kul i sig.

Vi får se vad det blir. Black Hole är på ritbordet mer än något annat och Fincher är knuten som regissör till två andra filmer som inte haft premiär än. Mycket kan hända. Innan Paramount och MTV bestämde sig för Fincher var det för övrigt Alexandre Aja som var vikt för projektet. Filmens visuella framtoning står uppenbart i första rummet.

Fler svarta hål blir det i Gaspar Noes nya långfilmsprojekt (det första sedan Irréversible). Enter the Void ska handla om droger, hallucinationer och gränslandet mot döden. Det utlovas våld, psykedelia och påkostade specialeffekter. Noe har i intervjuer själv refererat till 2001, Altered States (och Ken Russell i allmänhet), Jacob's Ladder, Videodrome och Philip K. Dick. Sedan är det visst en adaption av The Tibetan Book of the Dead också. Inte fel namn i sammanhanget kanske, men det hade känts tryggare om någon annan sagt det än Noe.

Ett alldeles eget svart hål har för övrigt Colin Nutley hamnat i. Angel har verkligen fått magnifikt usla recensioner, så till den grad att det plötsligt blir intressant att se en film av Nutley igen (heliga löften om motsatsen till trots). Mellan Angel, Tre Solar och Kommer du med mig då mår åtminstone den svenska kalkonfilmen riktigt bra, det kan ingen klaga på.

The King of Kong

Anta att det fanns en grupp personer intresserade i samma åldrade popkultur. Anta att dessa personer genom år av fanatisk dedikation tagit sitt intresse långt bortom det normala, tills man nått rent vetenskapliga former. Anta vidare att det publika intresset under samma tid försvunnit i stort sett helt, från att ha varit ganska omfattande. Skulle de som fanns kvar i den lilla kärnan sluta sig kring sin hobby och försvara den med gemensamma krafter? Eller skulle de splittras i bittra sekteristiska strider över trivialiteter?

The King of Kong är en historia som är rätt deprimerande i sin analys av mänskligt beteende. Här finns ett gäng sköna old school nördar som snöat in på att sätta världsrekord på klassiska arkadspel. Men de kan inte hålla sams för fem öre eller acceptera förändringar i sin skyddade värld. Hängivenhet och kunskap summerar sig till skyttegravskrig och antagonism. Som tur är blir det åtminstone bra film av det hela.

I fokus finns världsmästaren på Donkey Kong, Billy Mitchell, och hans tronpretendent Steve Wiebe. Seth Gordon och Ed Cunningham (regi och produktion) lär ha tackat sina lyckliga stjärnor mer än en gång när de fick tag på denna fantastiska duo. Billy Mitchell är som en demonisk Mefistofeles, komplett med långt mörkt hår och skägg, horder av fanboys och ett sås-imperium i Florida. Ödmjukhet är inget som ligger honom varmt om hjärtat. Wiebe är Mitchells raka motsats, en lågmäld loser som fått flera törnar i livet och vars extrema skicklighet på Donkey Kong är ungefär det enda han har kvar.

Mellan dessa kläms Twin Galaxies, den organisation som håller koll på rekord i arkadspel sedan 80-talet. Man har kanske inte riktigt förstått hur hängivna dessa människor är innan man inser att ett världsrekord i ett givet spel kan ta över 24 timmar att sätta. Sessionerna spelas in på video och sedan sitter Twin Galaxies domare och tittar noggrant och tar anteckningar, för att säkerställa att man inte fuskat. Twin Galaxies leds av den åldrade mecenaten Walter Day, som alltid uppträder i domartröja och är mer än lovligt naiv i sin tro på "sportens" potential. Att han en gång fastnade för arkadspel förklarar han såhär

I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory. I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede."

När Steve Wiebe utmanar Mitchells position som den främste på Donkey Kong slår det undan en grundpelare i denna lilla värld. Anklagelser och utmaningar flyger fram och tillbaks, mest från de olika lägrens supportrar. Mitchell låtsas oberörd, men koordinerar hela tiden sitt eget agerande utifrån vad utmanaren gjort. När Wiebe fått ett rekord ifrågasatt efter fuskanklagelser, inte fått möta Mitchell live på VM, satt ett nytt rekord inför publik bara för att genast tvingas se sitt nya rekord raderas på en kassett som Mitchell skickat till tävlingen ler han lite försiktigt. Han har förlorat igen. Han är van.

Motsättningarna och den svart-vita moralen i The King of Kong är glasklar. Amerikansk film älskar underdogs som reser sig mot jättar och alla som sett ett par minuter av Mitchell in action vill se denna självsäkre stropp petas från tronen och förnedras. Men kan det verkligen vara såhär bra? Man måste undra om inte Gordon och Cunningham hjälpt till en smula. Twin Galaxies själva är alldeles uppenbart inne på detta spår och har publicerat omfattande kritik av filmen. När Gordon konfronterats med anklagelser om en demonisering av Mitchell är han också lite för snabb att vända på steken och peka på flera positiva bilder av världsmästaren i filmens inledning. Här finns bl a en udda historia när Mitchell ger ett Q-Bert arkadspel till en gammal dam. Det känns både planterat av Mitchell och sedan utnyttjat som alibi av Gordon. Vem som lurar vem kan man fundera på.

Men oavsett om turerna kring Mitchell och Wiebe är mer komplexa än vad som beskrivs i denna film (vilket mycket tyder på) går det inte att komma ifrån det som faktiskt sägs framför kameran. Att Mitchell jämför sig själv med abortfrågan, "Allt jag gör blir kontroversiellt.", är bara ett av många exempel där verkligheten överträffar dikten med god marginal. De omständiga utläggningar som kommer från olika läger i dramat visar också på det omöjliga i att skildra alla turer kring rekord, fusk och vendettor med någon slags objektivitet. I filmprojektet har man i slutändan bara fått en ny sak att vara oense om.

The King of Kong är kanske mest effektiv som ett dokument över en döende subkultur. Spelarna dras till Gordons kamera och alla vill berätta sin historia. Här sörjs 80-talets storhetstid öppet, när Pac Man svepte över världen och whiz kids i spelhallar var unga och lovande. Fokus har nu flyttat vidare. Det är märkligt hur spelkulturen samtidigt kan vara så levande och förtvina bara ett halvt steg från dagens arenor. Klyftan mellan generationer är stenhård. Men visst finns det likheter som känns igen.

I don't drink, I don't smoke, I don't do drugs.

kommenterar en spelare i filmen, slår ihop sina händer och konstaterar

I play videogames.

Tvetydigare än så kan det inte uttryckas.

Gårdagens framtid är blå

Lade du märke till den enorma haussen kring hd-dvd och blu-ray i årets julhandel? Såg du alla vinröda och blå fodral som folk stoppat sina varukorgar med? Inte? Det gjorde inte branschen heller. Nu tar man konsekvenserna. Istället för att stålsätta sig för ytterligare ett svagt år meddelade Warner i förra veckan att man från och med juni enbart ger ut hd-filmer på blu-ray.

I ett slag har formatstriden därmed tippat dramatiskt till det blå lägrets fördel (jag har tidigare skrivit om detta här och här). Då Paramount nyligen gått i motsatt riktning kan det anses vara tidigt att utropa en segrare. Men Warner är en spelare av en annan kaliber, den enskilt största på världsmarknaden. Blu-ray har nu drygt 70 % av den totala kakan på sin sida. Enligt Financial Times lär också Paramount ha en återgångsklausul för just det fall att Warner skulle deklarera sitt stöd för blu-ray. Stämmer detta är det förstås spiken i kistan.

Från Toshibas och det övriga hd-dvd lägrets sida är det krishantering som gäller. Man hävdar högljutt att slaget inte är över, men ställer samtidigt in sin medverkan i den stora elektronikmässan CES. Tidpunkten är mycket illa vald för de röda och det finns en hel del rykten i omlopp om det spel som föregått beskedet. Uppenbart är att de båda kombattanterna uppvaktat Warner intensivt under hösten och hoppats kunnat köpa över bolaget till sin sida.

Att det i slutändan blev blu-ray som avgick med segern beror kanske ändå mer på formatets växande övertag. Varuhus som Best Buy och Wal-Mart säljer den stora merparten av filmer i USA och de har stadigt ökat representationen av blu-ray i hyllorna till hd-dvds nackdel. Best Buy har nu mellan två till tre gånger så mycket blu-ray som hd-dvd titlar i butik. Med ca 150 dollar i vinst på en såld blu-ray spelare lär det också krävas fem sålda hd-dvd spelare för att nå samma resultat. Varje person som inser vad lagerhållning och transport kostar per enhet kan räkna ut vad man föredrar.

Väl det svänger kan det som sagt gå fort. Nu sägs det att Apple kommer att uttala sitt stöd för blu-ray på MacWorld den 15 januari. Det återstår givetvis att se, spin-maskineriet är i full gång och allt får tas med en skopa salt. Men att Apple skulle välja sida mot Microsoft (mer än specifikt för blu-ray) har inte varit särskilt oväntat. För egen del gick Bill Gates ut på sitt sista CES och meddelade att Microsoft skulle satsa på filmdistribution via Xbox Live. Inte ett enda ord sades om hd-dvd. Sällan har en tystnad varit så talande.

Med Microsoft sittandes med en silverglansig svarte petter i handen hamnar den digitala distributionen i nytt ljus. Visserligen kommer mjukvarujätten aldrig släppa något annat än en användarovänlig krypteringscontainer, men signaleffekten blir signifikant. För blu-ray lägrets del gäller det därför att så fort som möjligt avsluta den nuvarande striden och förbereda sig på nästa. Enligt bedömare lär hd-dvd lägret kunna räkna med någon slags fredspipa under året, som en inbytesdeal eller liknande. Det kan nog behövas, för ilskan och bitterheten hos hd-dvd entusiasterna är påtaglig.

Sedan behöver blu-ray också strama upp sina underleverantörer. Det håller inte att som Fox släppa massa gammal skåpmat i MPEG2 utan extramaterial till överpris. Ska högupplösta skivor ha någon chans måste kvaliteten vara hög ur alla aspekter och priset det rätta. Blindtester visar att såväl publik som experter har svårt att se skillnaden på hd- och dvd-material på en typisk 40-tums skärm och normalt tittavstånd. Då duger inga halvmesyrer. Frågan är om ens något gör det.

Stockholm filmfestival #2

Jag minns plötsligt varför jag lovade mig själv att skriva korta festivalrecensioner i år. Den ambitionen återtas härmed. Därmed inte sagt att jag inte kan återkomma till någon av dessa filmer i längre form framöver.

Eastern Promises

Få av David Cronenbergs filmprojekt lär ha varit mer lättpitchade än Eastern promises. Cronenberg + Viggo + Maffia = Go for it. Att den kanadensiske ikonen hittat en nisch i mittfåran på gamla dar är uppenbart. Bekvämt är det säkert, men inte så mycket mer tyvärr. Eastern promises är en medioker historia där en outvecklad gangstersaga spretar emot ett alltför snävt fokus. Här ska bjudas på familjefejder, infiltration och bakgrund samtidigt som det ska vara tight och personligt. Resultatet känns högst halvfärdigt och filmen överlever endast tack vare Mortensens sammanbitna rollprestation. I studiet av en hårt tatuerad kropp rör sig Cronenberg med auktoritet, det blir mycket tydligt. Eastern promises saknar visserligen något av den aviga laddningen i A history of violence men har under sin konventionella yta ändå här lite mer av en subversiv kvalitet. Förhoppningsvis rör det sig betydligt mer åt det hållet framöver.

Mister Lonely

Det finns starka återkomster och starka återkomster. För några år sedan var Harmony Korine på väg att duka under i missbruk och depression. Men den notoriske misantropen lurade liemannen och levererar nu denna lekfulla och livsbejakande historia. Det är vackert på mer än ett sätt. Handlingen kretsar kring ett kollektiv av imitatörer som flyttar in i en herrgård i Skottland, delvis i sina roller. Med jämna mellanrum klipper Korine till en sidohistoria om katolska nunnor i sydamerika. Efter en udda incident börjar dessa utföra luftakrobatik under översyn av en abbot som spelas av Werner Herzog. Knasigt är bara förnamnet, men Mister Lonely blir mycket mer än pajaskonster och utvecklas till en förvånansvärt ömsint och gripande historia om konstnärskap och identitet. Stor hjälp har Korine av en fantastisk Samantha Morton, som är så övertygande i sin vilsna existens att det gör ont att se. Visst finns det partier som går på tomgång här, men också en visuell styrka som imponerar. Korine är tillbaks med besked.

No Country for Old Men

Bröderna Coens nya film är baserad på en roman av Cormac McCarthy. Handlingen är inte särskilt märkvärdig. Här finns en väska med pengar, en man som ser sin chans, en lejd mördare. Det som skiljer ut filmen är istället en filmstil som är mer fysisk än vad drömfabriken presterat på mycket länge. No country for old men komponerar sina bilder ned i minsta detalj, med scener som doftar blod, asfalt och öken. Respekten för mediet blir nästan sakral, som en elegi över gamla mästare (när skuggan genom en dörrspringa spelar huvudrollen i en scen lär åtminstone Hitchcock skrocka förtjust i sin grav). Tommy Lee Jones uppgivne sheriff förkroppsligar temat. Krocken med det nya, manifesterad i Javier Bardems moraliskt nollställda våldsmaskin, blir därför också desto brutalare. Historiens realistiska ambitioner överlever inte riktigt konfrontationen, men bröderna landar tryggt på fötterna. Här ges inga enkla svar, inget avslut. Våldsspiralen bara snurrar vidare in i oändligheten.

Paranoid Park

Efter ett par filmer med en friare form siktar Gus Van Sant i Paranoid Park på att berätta något mer konkret. Tyvärr blir det ett halvt steg tillbaks som känns ganska meningslöst. Igen är det tonåringar med problem, men denna gång fokuserar Van Sant åtinstone delvis på en specifik händelse. Handlingen blir aldrig mer än skissartad och funkar mest som utfyllnad till den skateboard park som Cristopher Doyles kamera älskar att utforska. Där Elephant hade en tematisk styrka som bar upp den tysta historien hittar Paranoid Park ingen kärna att spinna kring. Det är stundtals vackert, men det engagerar inte och fumlar sig fram på 86 ganska utspädda minuter. Ibland är amerikanska tonåringars bildsköna tristess bara just detta och inget annat.

Shotgun Stories

När en destruktiv patriark möter sin död i Shotgun Stories bubblar årtionden av ångest och undertryckta känslor upp till ytan. Så mycket smärta, så mycket orättvisa som borde ges upprättelse. Det grekiska ödesdramat sänker sina klor i familjerna, en katastrof man ser på långt håll men som inte kan undvikas. Jeff Nichols berättar effektivt med små medel, där detaljer får ta sin tid och smälta in på soldränkta verandor. Blandningen av white trash och Malick-influerad naturlyrik känns kanske sökt på pappret, men funkar alldeles utmärkt. Mycket kan Nichols hänga på Michael Shannons tvärsäkert truliga axlar. Hans dysfuktionella storebror är filmens emotionella hjärta, som man vill hoppas på och vars svek därför träffar så hårt. Shannon är smått fantastisk och kan lägga ytterligare en utmärkt prestation till William Friedkins Bug. En person att följa framöver.

The Walker

Vart skulle Richards Geres karaktär Julian från American Gigolo befinna sig idag? Skulle han kommit ut ur garderoben? Alltmer krampaktigt hålla sig fast vid det ljuva livet? Paul Schrader har i intervjuer kommenterat hur han vill återvända till socitetslivet och han gör det här med Woody Harrelsons hjälp som åldrad eskort till senatsfruar. Så länger Schrader uppehåller sig vid skvaller och canasta flyter detta på bra, men för att piffa till det hela förs en halvhjärtad deckarhistoria in i handlingen. Det är ett bekvämt grepp och blir här mest en distraktion som sys upp alldeles för prydligt mot slutet. Det intressanta är istället temat om hur allt handlar om image. Korruptionen har en lättsam men ack så svidande sida i makten över snacket, vad det skvallras om. "That's the sound of doors closing." konstaterar Harrelson till sin hund när en bekant undviker en lunch då det börjat blåsa snålt. Mer om detta spel och dess insatser istället för deckartjafs hade inte varit så dumt.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford

Vad är det med amerikaner och deras västernfilmer? Ständigt ska genren dödförklaras, återupplivas och debatteras. Andrew Dominik hyllas nu som den senaste nationalpoeten med sin film om mordet på Jesse James. Exakt vad det är som är nyskapande med detta tungfotade epos är dock svårt att se. Är det sentimentaliteten? Den smäktande stråkmusiken? De bittra männen i den karga naturen? Nej, det här luktar mer av klassisk spekulation i oscarsstatyetter än något annat. En fin och tragisk film, med moderna problem lagda på en enklare tid, så att de blir så där tydliga att se och förundras över. Dominik har ansatser till något mer personligt, men dessa kvävs omgående av det grandiost otympligas förbannelse. Det slutar ungefär fem gånger för mycket, bara en sådan sak. Då hjälper det inte att såväl Brad Pitt som Casey Affleck gör sina roller utmärkt. Mordet blir deras giftermål i blod, en scen så svårtartat romantiserad att den framkallar skamkänslor. Inte ens Roger Deakins foto lyfter detta och då är det illa.

Stockholm filmfestival #1

Efter ett framgångsrikt 2006 har Stockholm filmfestival stärkt sin förhandlingsposition, åtminstone om man ser till de titlar man kan bocka av i årets program. Visst hade det varit roligt att se sådant som Todd Haynes Dylan-experiment I'm Not There och den brittiska 80-talsnostalgin Son of Rambow, men denna gång kan man egentligen inte klaga. Kortare releasefönster har säkert gjort sitt till för att öka årets skörd, även om vissa titlar gått upp redan innan festivalen startat. Frågan är om November-positionen håller i längden när ambitionen är att plocka guldkorn från Sundance och Cannes.

Viva

Är det något som är problematiskt med Viva vet man i alla fall vem man ska skylla på. Anna Biller har skrivit, regisserat, producerat, klippt, designat och gjort musik och animation till denna hyllning av 70-talets sexploitation. För säkerhets skull spelar hon även huvudrollen. Kanske ett uppdrag för många, för tyvärr får hon inte riktigt ihop denna småcharmiga debut.

Det som fungerar är framförallt filmens visuella stil. Ned i minsta detalj har 70-talets färggranna stelhet återskapats i bild. Här får man bl a sitt lystmäte i "exotiskt" dekorerad plockmat, med oaptitliga kanapéer och fyllda ägghalvor så lång ögat kan nå. Mot denna kulörta bakgrund glider vackra människor i fula frisyrer runt i virkade bikinis och syntetglittrande sparkdräkter. Illusionen av det ljuva livet anno 1972 är närmast fullständig.

När karaktärerna öppnar munnen kommer dessvärre även den billiga komiken på bred front. Ambitionen att hämta dialogen från pratbubblor i Playboy verkar säkert kul på pappret, men fungerar sämre i praktiken. En sketch som håller på i två timmar passerar sitt bäst före datum med god marginal. Visst vänjer man sig efter ett tag, men satiren känns här mer som ett skyddsnät än något annat. Skämtet blir en trygg utväg när man inte kan leverera på annat sätt.

Det är väl för mycket begärt att producenten Biller skulle ha tagit regissören Biller i örat, fast det hade nog varit på sin plats. Här finns gott om detaljer som känns inkastade mer än något annat: ett halvhjärtat försök till musikalinslag där, en psykedeliskt animerade sekvens där. Viva är i slutändan både tom och överbelastad på ett sätt där den aldrig hittar sin rätta stil, den visuella konsekvensen till trots.

The Great World of Sound

I bröderna Maysles klassiska dokumentär Salesman följs ett antal bibelförsäljare på deras ändlösa dörrknackningar. Produkten är lyxversioner av bibeln, deras målgrupp i huvudsak katolska låginkomsttagare. Utan att blinka blandas säljknep och religiösa påtryckningar i en slipad retorik. Är det där den bibel du har idag? Är inte herrens ord värd något bättre? Vad betyder religionen i ditt liv? Som för att döva sitt eget dåliga samvete projicerar de ångesten på sina kunder.

Att sälja på ett hot om någon form av gudomligt misstycke är lågt, men frågan är om det inte är ännu värre att missbruka människors drömmar. I Craig Zobels The Great World of Sound anställs den lågmälde Martin som talangscout och producent, helt utan erfarenhet. Han ska ge osignade artister en chans att komma ut på marknaden, fånga upp talanger som de stora bolagen inte ser. Det finns bara ett litet krux, de måste vara beredda att satsa själva på sin kommande karriä. Bara ett par tusen dollar sådär, i förskott för skivinspelning, marknadsföring och distribution.

Det tar inte lång tid innan bluffen står klar, men denna involverar även försäljarna. I pyramidspelets logik finns det bara en regel: att inte hamna på botten, att inte vara den som blir offer. Ganska snart utvecklar Martin och hans kollega en viss skicklighet på det de gör. De taffliga pitcharna skruvas åt och träffar allt närmare målet. Du måste våga satsa på dina drömmar. Ditt liv kommer att förändras om du bara tar första steget. Är du inte värd något bättre än det här?

Många är tveksamma initialt, men man ser hur de låter sig övertalas. Här finns en särskild laddning i att de flesta av filmens hoppfulla artister skildras under dokumentära förhållanden. Man har svarat på annonser om auditions och vet inte att man möter skådespelare. Moralen i detta kan diskuteras (alla har dock gått med på att vara med i filmen i efterhand), men det ger onekligen en autenticitet åt scenerna som filmen vinner på.

Det uppgivna och cyniska i situationen ger en mörk film som Zobel försöker lätta upp på olika sätt. Främst åläggs detta Martins kollega Clarence, som också fungerar bra som comic relief. Samma sak kan inte riktigt sägas om den väg Zobel väljer genom svårigheterna. Efter uppgång och fall kommer revansch, om än blygsam, som ett brev på posten. Visserligen finns det något slag poäng i att det hela bara planar ut i en meningslöshet, men för att vara en film om slug försäljning är The Great World of Sound lite väl inpressad i en mall som inte känns som dess egen.

Halloween III: Season of the Witch

John Carpenters ikoniska 70-talsskräck Halloween är mest känd för att ha definierat den moderna slasherfilmen. Samtidigt lade den slugt beslag på en helgdag och blir därmed alltid aktuell när slutet av oktober stundar. Eli Roth utvecklar konceptet i sin fejktrailer Thanksgiving gjord för Grindhouse (You'll come home for the holidays. In a body bag.) En snygg spoof, som kändes roligare innan bröderna Weinstein försöker namnskydda termen grindhouse. Vissa lär sig aldrig.

Att knyta sig till halloween är naturligtvis inte alls dumt för en skräckfilm. För varför välja mellan fiktiva och verkliga spökerier när man kan få båda? Carpenter får stämningen på köpet och spelar smart på mordoffer som förväntar sig att bli skrämda. Men när man listar Michael Myers utflykter på filmduken finns det ett gapande hål mellan Halloween II och Halloween 4: The Return of Michael Myers. Styvbarnet som göms i garderoben heter Halloween III: Season of the Witch.

Efter de första två filmerna hade Carpenter en idé om att låta serien kretsa mer kring halloween-temat än något annat. Det var kanske inte en så dum ambition egentligen, men den gavs upp omgående. Man förstår varför. Halloween III är en soppa av orealiserade ambitioner, lågbudgetbrister och kalkonscener. I en scen sätter sig vår yrvakne hjälte Dr. Challis upp käpprätt mitt i natten, utbrister "What the hell?!" och ger sig ut för att undersöka något. Varför denna dramatik? En bil har parkerat vid det motell där han övernattar. What the hell, indeed.

Challis befinner sig i en liten stad i USA som domineras av leksakstillverkaren Silver Shamrock. Deras populära Halloween-masker säljer som smör, men tycks också ha något att göra med ett mystiskt dödsfall. Tommy Lee Wallace manus, som han regisserar själv, bygger på en historia av den brittiska Sf-veteranen Nigel Kneale (bl a ansvarig för Quatermass filmerna). Grundidén är inte alls så dum, där Halloweens rötter i all hallow's eve och den keltiska högtiden samhain kopplas till moderna hedningar. Upplägget har tydliga paralleller till en film som The Wicker Man.

Men där Robin Hardy stramar åt sin film hårdare och hårdare, tills bara offersymboliken består, överbelastar Wallace ramverket bortom kollapsens gräns. Halloween III: Season of the Witch slutar i en sanslös James Bond-final, komplett med fastspänning i dödsmaskin, avslöjandet av diaboliska planer och en rejäl lasershow. Lägger man till cyborger, stulna delar av Stonehenge och köttiga latexeffekter får man ett spektakel som heter duga.

Samtidigt är det något som fascinerar mitt i denna röra. Inte minst finns ett utmärkt soundtrack av John Carpenter och Alan Howarth. Carpenters typiskt sparsmakade och suggestiva tongångar på en ensam synth av tidig 80-talsmodell skapar en skräckstämning som sitter direkt. Att man arbetat med ljuddesignen märks även på den envetna men märkligt fängslande jingel som dyker upp i bakgrunden filmen igenom. Temat om rituellt leksaksherravälde och reklamens destruktiva makt har också korn av något som skulle kunna bli intressant om det fått utvecklas. Lokalbefolkningens lyckliga men vilje- och moralbefriade zombiekonsumenter får dock bara glimta till i bakgrunden. Det är en ödets ironi att mycket av Kneales grundhistoria har försvunnit på vägen mot kommersiell slutprodukt.

Michael Myers? Nej, han finns inte med här, annat än som metafigur (vid två tillfällen syns den första Halloween gå på tv i bakgrunden). Men Michael fick sin revansch och tog över serien, nu senast i Rob Zombies överflödiga prequel/remake. Han har under åren skjutits, halshuggits, elektrifierats, hängts, brunnit och misshandlats, men mår fortsatt fint. Det som finns kvar är väl att skjutas ut i rymden, som Jason (Jason X) och Pinhead (Hellraiser: Bloodline). Vad sägs om en Halloween X: Season of the Spacegoblin? Varför inte liksom? Någon spacegoblin behöver för övrigt inte vara med. Halloween III: Season of the Witch är en film där titelkaraktären gör ett synnerligen tunt intryck.

No country for semi-old men either

Bra: Stockholm Filmfestival kommer att visa bröderna Coen senaste film No Country for Old Men.

Dåligt: Den ser ut att visas sent i festivalveckan, när jag inte kommer vara i Stockholm.

Imorgon släpps hela programmet kl. 12.

EDIT: Det verkar klara sig trots allt. Puh.