Den första snön och Stockholm filmfestival brukar komma hand i hand och i slutet på förra veckan var det dags att pulsa iväg. Först ut var Woody Allens Melinda and Melinda och Todd Solondz Palindromes. Mycket folk, feststämning och den vackra salongen Park vid Humlegården är ingen dum kombination. Det samma gäller duon Allen och Solondz, jag har alltid föreställt mig Solondz som en yngre och argare Allen och den intelligenta komedin med vässade replikskiften är bådas kännetecken.
Funderandes på detta blev det inte heller sämre när Solondz själv kom in i salongen, plirade omkring sig och slog sig ned några rader längre fram. Då kunde man förlåta att festivalgeneral Git Scheynius stapplade sig igenom ett öppningsanförande på dålig engelska, i detta utsåg Allen till den amerikanska independentfilmens fader (vad hände med John Cassavetes?) och upptäckte Solondz för att sedan truga upp honom på scenen. Pinsamt och taffligt skött, vill Solondz se en film på festivalen kan han väl få göra det ifred. När sedan inte Allens digitalt projicerade hälsning till festivalpubliken gick igång var det fortfarande lätt att dra på munnen, ett leende som dock stelnade när Melinda and Melinda började. Inte pga filmen, utan det faktum att det lät som ljudanläggningen var monterad i en plåtburk bakom duken. Min festivalregel om att bojkotta alla visningar som inte är på riktiga biografer räcker uppenbarligen inte alltid till.
Melinda and Melinda
I många år kunde man försvara en svaghet för Woody Allen med hans höga medelkvalitet. Den ofta återkommande invändningen "Han gör ju bara samma film om och om igen.” gick då att ta lätt på, för även om det varit sant hade det knappast gjort något. Men i takt med att 90-talet passerade blev det uppenbart att något gått förlorat. Bullets Over Broadway från 1994 var den sista riktigt klassiska Allen-filmen och utöver en tillfällig topp 1999 med Sweet and Lowdown har man de senaste åren tvingats acceptera att han nu spelar på en annan nivå.
På pappret kan det tyckas som att Melinda and Melinda ska förmå ändra på denna utveckling. En middag i New York-miljö, där två författarvänner diskuterar ett scenario och demonstrerar hur det kan utvecklas i olika riktningar. Metafilm, komedi, tragedi, allt sådant som Allen behärskar och i en miljö där han trivs. Men en hitsamling har sällan någon riktig själ och här blir resultatet snabbt för ofokuserat för att göra något större intryck. Lagom ena historien börjar engagera växlas över till den andra eller någon metakommentar vid författarnas middagsbord. Poängen om att tragedin och komedin egentligen ligger varandra ganska nära levereras också med en närmast pliktskyldig känsla, men så är det en dörr som slagits in många gånger förr.
En ljusning finns dock för den Allen-frälste och det är att dialogen vässats till en udd den inte haft på länge. Här är det inte ojanden och ursäktanden att fylla ut slapstick med, som i Hollywood Ending, utan rappa svar på dumma frågor och cynismer som biter sig fast. Förvånansvärt nog är Will Ferrell den som sköter de verbala duellerna bäst, även om minspelet irriterar gör hans timing små underverk med replikerna. Jag hoppas ändå inte att Allen kommer börja importera Saturday Night Live-aktörer i någon större utsträckning (likt de flesta andra amerikanska komedier dvs), för Melinda and Melinda har lite den känsla av sketchsamling detta ofelbart brukar medföra.
Efter filmen kom så den utlovade hälsningen, där Allen påminde om det faktum att han redan har en ny film färdig, om man nu händelsevis inte skulle gilla denna. Frågan är om hans höga produktivitet med en ny film per år ett hot eller ett hopp för hans resterande karriär? Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Palindromes
Att Todd Solondz inte vill googla sig själv är knappast konstigt, få moderna regissörer får så många invektiv strödda kring sin person. Även bland mer liberala filmskribenter har han en förmåga som få andra att väcka ilska och irritation. Det är lite lustigt att lista kommentarerna: ”Han hatar sina karaktärer.”, ”Han är en känslokall misantrop.”, ”Han vill publiken illa.”. Det krävs inte särskilt mycket filmkunskap för att känna igen dessa anklagelser, som tidigare behäftats idag mycket hyllade regissörer. Är man först får man ta en hel del skit, det är något som tycks gå igen.
Filmskapare som Solondz och Harmony Korine utgör precis den rostiga kniv i sidan den allt mer apatiska amerikanska independentfilmen behöver. De väjer inte för det dysfunktionella och inte heller för att kritisera den egna sidan. När Solondz låter en karaktär i Storytelling bortförklara en färgad universitetslärares sexuella relation med en elev (som ligger nära daterape) med orden:
It was confessional, yet dishonest. Jane pretends to be horrified by the sexuality that she in fact fetishizes. She subsumes herself to the myth of black male potency, but then doesn't follow through. She thinks she 'respects Afro-Americans,' she thinks they're 'cool,' 'exotic,' what a notch he 'd make in her belt, but, of course, it all comes down to mandingo cliché, and he calls her on it. In classic racist tradition she demonizes, then runs for cover. But then, how could she behave otherwise? She's just a spoiled suburban white girl with a Benneton rainbow complex.
är det en mer svidande uppgörelse med intellektuellt hyckleri än vad många kollegor presterar under en karriär.
Det tematiskt smarta har inte alltid smittat av sig på övriga filmiska kvaliteter. Tvådelningen i Storytelling känns inte övertygande och Solondz återvänder gärna till samma trygga miljöer, barndom, familj och skola, på ett sätt som riskerar att bli lite tjatigt. Palindromes skiljer sig åt på denna punkt genom att vara friare i sitt val av bildlösningar och berättande. Solondz demonstrerar att han behärskar mer än det stängda rummets dramatik och visuellt är detta det starkaste han presterat. Som för att inte överbelasta den lugnare stilen är också karaktärerna mer nedtonade än tidigare.
Mest omtalat på förhand är troligtvis valet att låta huvudpersonen, flickan Aviva, spelas av en rad olika skådespelare, såväl flickor i rätt ålder som Jennifer Jason Leigh, en stor färgad kvinna och en pojke (även om det knappast är något man upptäcker). Det kan verka som en fånig gimmick och är onekligen lite irriterande inledningsvis. I takt med att historien utvecklar sig och samma mjuka beslutsamhet (som vissa skulle beskriva som passivt aggressiv) återfinns i Avivas olika skepnader, fungerar det ändå allt bättre. Det åskådliggör på ett fascinerande sätt en universell kvalitet i karaktären, ett arketypiskt drag som går djupare än de erfarenheter och övertygelser som utgör en personlighet.
Solondz har själv kallat Palindromes en historia om oskuldsfullhet och som sådan är den inte fullt lika vass som tidigare. Han prövar sig fram i berättelsen och kanske hade den kunnat stramas upp något. Särskilt en passage om omaka älskare på flykt känns lite articifiell och tänjer på karaktären Aviva till bristningsgränsen. Ändå är det intressantare att följa Solondz utveckling som regissör än många andras inövade repertoarer, för när han träffar rätt har det en nerv man sällan ser. Det ska bli spännande att se vad nästa projekt blir.
Eftersom Solondz var i Stockholm anordnades också en Face2Face med honom, med Nils Petter Sundgren som moderator. Varför festivalen envisas med att anlita Nils-Petter vet jag inte, han har gjort mycket bra för svensk filmkritik genom åren, men knappast på senare tid. Här slarvade han sig igenom uppdraget, avbröt Solondz, ställde märkliga frågor och verkade allmänt virrig. Produktionen av frågestunden var också under all kritik, en löjlig högtalarröst introducerade deltagare som om det var en wrestlingmatch, Nils-Petter gav någon ordet samtidigt som prisutdelningen inleddes och Tuva Novotny tyckte att det var lämpligt att be Solondz avgöra vad som skulle ske när allt var lätt kaotiskt.
Tack och lov gav Solondz själv ett smart och intressant intryck. Långa och eftertänksamma svar (även på dumma frågor som ”Is there a difference between making movies about phedophilia and acting out on phedophilistic tendencies?”) och med en öppen attityd till att diskutera alla aspekter av hans ofta ifrågasatta konstnärskap. Han förklarade sig som ateist och värderelativist och argumenterade trovärdigt för att hans mål inte är provokationer för provokationens skull, utan att skildra och problematisera sådant som intresserar honom. Att inte flera tar upp samma ämnen berodde snarast på ett stereotypt filmklimat i hans ögon.
När Nils-Petter beskrev Solondz som en feel-bad filmmaker konstaterade han torrt: ”Well, I guess the only thing worse than a feel-bad filmmaker would be a feel-good filmmaker, so I’ll take that as a compliment”. Överhuvudtaget gav han ett prov på humor i utfrågningen och var tålmodig trots allt strul. Det är förståeligt att filmfestivalen vill ge publiken chansen att vara med på ett hörn, men det finns tyvärr någon oskriven regel som säger att det blir mycket kufiska och självhävdande saker som tas upp då. Förra året bad någon David Lynch om råd hur man skulle närma sig honom med manuskript t ex. Hur det går med Oliver Stone på fredag återstår att se.
Jo, jag var också där och lyssnade på Solondz.
http://www.rolfner.se/blog/index.php?blog=2&title=en_mycket_pinsam_kvall_pa_bio&more=1&c=1&tb=1&pb=1
Tyckte det gick över pinsamgränsen med rätt många grader... Ser att du också noterar NPS alltmer konstiga beteende, slarv är bara förnamnet.
Posted by: Monica | November 24, 2004 at 03:27 PM