Stockholm filmfestival är slut och intrycken håller på att smälta in. Ganska mycket folk och trots detta lite strul hör till de mest positiva aspekterna, antalet försenade eller uteblivna visningar har varit lägre än på länge. Förhoppningsvis är det något som blir bestående och lyckas överleva nästa cykel av volontärer, om inte annat borde man åtminstone få in mer ekonomiska resurser med biljettförsäljning av denna kaliber.
Att det sedan är väldigt trevligt att vara ledig, kliva in från ett vintrigt snöslask till ett varmt biomörker, se på film, träffa kompisar för en fika och diskutera det som setts, ska inte föraktas. Festivalstämningen har en attraktion i sig.
Garden State
En sympatisk man har drabbats av motgång. För att bli hel igen måste han konfrontera sina problem. Bara så kan hans närmaste i livet få tillbaks den sympatiske person alla minns han var. Efter ett antal prövningar lyckas han med detta och vinner inte bara tillbaka sin självsäkerhet, utan också den fagra kvinna han stött på under resans gång. End of story. Lika snygg som teaser-trailern till Garden State var, lika svag är slutprodukten. Det här är Hollywoodmall 1A, i mycket tunn indieförklädnad.
Zach Braff är duktig på visuella, men hans historia om ungdomlig rotlöshet blir aldrig mer än en rörig samling scener i jakt på förvånansvärt billiga komiska och känslomässiga poänger. Den tematiska ryggrad och utveckling som bär upp en film som t ex Ghost World saknas. I brist på denna forcerar Garden State istället fram från punkt A till B och dumpar plötsliga insikter mot slutet. Resultatet är minst sagt articifiellt. Det hjälper inte heller att Braff har ungefär ett ansiktsuttryck hela filmen igenom. Peter Saarsgard och Natalie Portman spelar i cirklar runt om honom.
Det är svårt att komma från en känsla av att detta är baklängeskonstruktion, utifrån en ambition att vara indiecool, ha lite sköna udda karaktärer, nonchalant ironiska skämt och några snygga bildsekvenser. För handlingen verkar det egentligen inte finnas någon idé utöver premissen om en hemvändande son (med tydlig doft av The Graduate). Det förvånar då knappast att inledningen, där karaktärerna introduceras, är det enda som håller ihop. Att få punktering på sina förväntningar är inte kul, men Garden State är tveklöst bäst i sin trailerform, som ett löfte om en film som inte finns.
Primer
Suggestiv debut om två kompisars tekniska garageprojekt, som visar sig fungera som en tidsmaskin. Shane Carruth låter inte den intrikata intrigen stiga sina karaktärer åt huvudet, utan utvecklar historien efter hyfsat rationella beslut kring fenomenet (vad är riskerna, hur ska dessa bemötas, vilka är de potentiella vinsterna osv). Förvånansvärt stilsäkert är det också, med en sober voice-over över elektronisk musik, en urblekt dokumentär look och en underliggande antydan om en katastrof som närmar sig.
Det är kul att se science fiction driven av idéer istället för specialeffekter och tidens relativitet är ett tema som är lätt att skapa intressant problematik kring. Problemet med paradoxer brukar de flesta hantera med att låta hoppen gå långt fram eller bakåt i tiden, men Carruth tar tjuren vid hornen och rör sig ett par timmar bakåt. När förvecklingarna i historien tornar upp sig uppstår då ett för tidsresan unikt fenomen: verkan kan existera före orsaken. Som tittare är man hela tiden för sent och för tidigt ute, förvecklingar uppstår retroaktivt och historien måste spåras bakåt och framåt samtidigt. På måndag om en kvart, ungefär.
Det hela eskalerar raskt utom kontroll, dessvärre även till del för handlingen. Det känns som det finns en sammanhängande logik, men att följa den direkt är så gott som omöjligt. Här begränsar också filmens låga budget det hela något, trots ett omfattande händelseförlopp resulterar det mest i scener med personer som allt mer upprört står och diskuterar saker. Som en berättelse är Primer kanske mer intressant på ett teoretiskt plan än som den genomförs, men här finns gott om filmiska kvaliteter och en inbjudan till analys och eftertanke som är svår att motstå.
War
Exakt vad det är för en apokalyps som drabbat de slitna personerna i War framgår aldrig, men att det är något som gått förlorat är uppenbart. Radion basunerar ut domedagspredikningar, kläderna är slitna och rustika maskiner får fixas med det som finns tillhands. Ingen ler, alla verkar trötta och det enda barnet leker hela tiden krig. En enkel kamera följer dem genom deras dagliga rutiner i en blek och enslig jordbruksmiljö.
Jake Mahaffy har ingen historia att berätta, utan ambitionen är mer att fånga en stämning kring ett materiellt och moraliskt förfall i sin slutfas. Det skulle kunna röra sig om ett tredje världskrig, men kan lika gärna vara en avfolkningsbygd på gränsen till kollaps. Utmaningen för en poetisk narrativ av detta slag är att hitta en rörelse i materialet, något som går igenom och håller ihop scener, ger det en struktur. War lyckas enbart delvis med detta. Det är vackert och stämningsfullt, men blir ganska snabbt repetitivt, där filmen planlöst driver från en liknande scen till en annan. Först mot slutet får man till en symbolik som delvis ger en mening till det som sker.
Liknelserna med Tarkovskij ligger nära tillhands, men det är att göra såväl honom som Mahaffy en otjänst. Där den sovjetiske mästaren jobbar nästan litterärt känns War mera framvuxen ur sina enkla produktionsvillkor - en handvevad kamera, fyra år av inspelningar, autentiska miljöer. Dessa ger onekligen filmen en särskild atmosfär, men inte ett med automatik ett sammanhang. Då känns Mahaffys nästa produktion The American Ruins Project intressantare. Det övergivnas arkitektur har en symbolisk kvalitet som lätt färgar av sig och sätter fantasin i rörelse. Får vi en filmversion av något i stil med belgaren Henk van Rensbergens fantastiska fotosvit Abandoned Places är jag mer än nöjd.
Izo
Genom att gå ett par steg längre än sina kollegor har Takashi Miike gjort sig ett namn i splatterkretsar. Det gäller inte bara innovativt arbete kring kroppsvätskors flödande, utan även den allmänt bizarra blandningen av genrer. Det har stundtals en surrealistisk kvalitet, men jag har ändå svårt att komma ifrån känslan av effektsökeri. Den vilda stilen till trots uppstår då lätt en förutsägbarhet, varför ett försök i en annan riktning är välkommen.
Inledningsvis verkar Izo ha denna ambition. Här finns en vilja att berätta något om hur våld skuggat makten genom historien, bl a via montagesekvenser med klipp ur den japanska krigshistorien. Det blir dock aldrig mer än fragment, för Miike klipper otåligt vidare till de scener med titelrollens hämnare som utgör filmens kärna. Dessa består av en rad dueller, där Izo efter en kort fight hugger ned sin motståndare på något nytt brutalt sätt. Det är varken särskilt snyggt eller spännande och blir snabbt mycket poänglöst.
När han är som sämst kan Miike liknas vid den asiatiska filmens Jess Franco, en som inte behärskar grundläggande genreestetik och försöker dölja detta med ett överdrivet utspel. Varför det bara blir ett halvt steg åt ett nytt håll kan jag inte riktigt förstå, här hade Miike chansen att pröva något verkligt annorlunda och montaget är faktiskt inte alls så dumt. I sin nuvarande form känns Izo mest som den kommer att stöta sig med nuvarande fans och skaffa få nya. Nej, det bestående för mig blir istället den suveräna filmmusiken, där Tomokawa Kazuki (tydligen en legend inom japansk 70-tals folk) med ett härligt skrikande staccato häver ur sig en bitter klagan till akustisk gitarr. Det är närmast att likna vid flamencons patos och en sångare som Camarón de la Isla. Riktigt magiskt och något att leta efter.
Tarnation
Hur än manusförfattare vrider ut och in på kluriga scenarion kan verkliga livsöden ofta få dem att framstå som articifiella och stela. För det uppriktiga och sanna finns ingen skyddande det-är-bara-på-låtsas mur, inget dramaturgiskt facit till vad som ska inträffa. I Tarnation har Jonathan Caouette tagit fasta på denna styrka och samlat år av foton, ljudupptagningar, hemvideofilmer och minnen till ett dokument över en trasig uppväxt och en utsatt mamma. Det träffar som en pil i hjärtat.
Tarnation är en extremt personlig och utelämnande film, inte bara i sin detaljerade beskrivning av hur en missriktad omtanke kan slå över i destruktiva vårdinsatser och bli en självuppfyllande profetia. Caoutte lyckas också fånga tonårens kast mellan eufori och ångest med ett montage av populärkulturell symbolik inför vars briljans det bara är att kapitulera. Inte sedan Requiem for a Dream har MTV-ålderns bildspråk använts för att skapa emotionell förtätning med en sådan intuitiv känsla. Här kan en Seven-raspig och Ringu-intensiv skildring av en drogaccelererad psykos följas av musikalens svallande lyckorus, utan att det skär sig för ett ögonblick.
Som mikrobudgetens definitiva genombrott har Tarnation redan ikonstatus. Rustade med DV-kameror och Powerbooks kommer presumtiva filmskapare söka sin plats i rampljuset i dess fotspår. Även om det ska bli intressant att följa denna utveckling ska dess revolutionära kvalitet inte överskattas. Den talang som Caouette besitter har odlats fram under lång tid, som ett terapeutiskt verktyg för ett pågående trauma och utanförskap. Genom tidiga filmexperiment och musikaluppsättningar (vad sägs om en gymnasieversion av Blue Velvet med Marianne Faithful-musik?) har han bearbetat och slipat den revolt mot en hämmande normativitet som i Tarnation når sin slutgiltiga form. Att en queer power-duo som John Cameron Mitchell och Gus van Sant tagit detta till sina hjärtan är lätt att förstå.
Fyrverkeriet av bilder och ljud till trots är detta i slutändan en mycket ömsint film. Både som en hyllning till en förälder som försvann in i sig själv och i en ödmjukhet inför livets mysterium. Det kan tyckas som en eftergift åt konventionen att det mesta ordnar sig mot slutet, men att acceptera den man är och det man kommit ifrån är snarare att finna en balans än att segra. Tarnation är naturligtvis också bara en del i pusslet, eftersom den skildrar en verklighet som pågår än. Att se Caouette i salongen efter filmen, glad och levande, kändes som en lättnad.
Mycket läsvärda recensioner. Jag har inte hunnit läsa de här förrän nu men de har legat i min favoritmapp och väntat. The American Ruins Project verkar mycket spännade. "Som mikrobudgetens definitiva genombrott har Tarnation redan ikonstatus. Rustade med DV-kameror och Powerbooks kommer presumtiva filmskapare söka sin plats i rampljuset i dess fotspår." Det sa man väl redan om Blair Witch Project? När får vi se de här horderna av nya filmskapare? Och vad spelar de för någon roll om det inte finns några filmbolag som släpper fram dem? Eller finns det sådana bolag som når ut stort?
Posted by: Pelle Sten | December 07, 2004 at 04:54 PM
Visst har du rätt i att detta är något som tagits upp förut, såväl om Blair Witch Project som en tidigare film som Clerks t ex. Lågbudgetproduktion är i sig inget nytt, men jag tycker man kan se en skillnad i hur instegsnivån sjunkit så dramatiskt. Budgeten för BWP var 40 000 dollar, för Clerks 30 000 dollar. Tarnation kostade i jämförelse 218 dollar att göra. Mini har blivit mikro.
Jag tror att vi får se resultaten snart, om än inte på den lokala bion i första hand. Det finns bolag som dammsuger filmfestivaler efter potentiella Clerks/BWP/Tarnation, men ännu intressantare är att en parallell distributionsmodell håller på att växa fram, med DVD-releaser och guerillamarknadsföring i fokus (som jag skrev lite om ang. Outfoxed). Sedan är det givetvis så att även om produktion/distribution har blivit enklare gäller det inte med automatik kvalitetskrav vad avser konstupplevelsen. Tvärtom är ett eget och starkt uttryck kanske än viktigare i dagens mediaflod. Jag är dock övertygad om att det finns tillräckligt många intressanta röster, som aldrig fått chansen i det traditionella filmklimatet, för att detta ska vara en trend att räkna med.
Posted by: Mattias | December 08, 2004 at 03:34 PM
"När får vi se de här horderna av nya filmskapare?"
Tiden är ännu inte riktigt kommen för dessa filmskapare att nå ut. Distributionskanalerna är fortfarande bristfälliga och en större spridning fortfarande för dyrt. För att få en kvalitativ undergroundscen behöver vi helt enkelt en stor undergroundscen, och den når vi inte om filmskaparna måste förlita sig på större bolag för vidare spridning. Först när den digitala tekniken verkligen slagit igenom tror jag vi kan se hur fler undergroundfilmare börjar producera storverk.
De elektroniska biograferna måste bli fler och bredbandsutbyggnaden gå in i nästa fas, så alla får tillgång till verken snabbt och billigt, men med bibehållen videokvalitet.
Fusionen mellan TV och internet kommer bli mycket spännande. Kommer vi kunna starta egna filmcentraler på nätet där tittarna kan ladda hem kvalitativ undergroundfilm och på så vis också få större makt över utbudet?
Det kan ses som att starta i fel ända när man pratar om att distributionen ska komma före kvalitetshöjningen, men jag tror att uppmärksamhet är precis vad den här scenen behöver idag. Fler kreativa själar kommer att lockas till filmskapandet när de ser möjligheterna och de redan invigda har inte längre ett lika avlägset mål att sträva efter.
Posted by: gammalpuma | December 21, 2004 at 05:16 AM
Mycket trevlig och läsvärd blogg förresten! Hoppas på fler uppdateringar inom kort!
Posted by: gammalpuma | December 21, 2004 at 05:18 AM