Vid den här tiden på året dignar filmtidningar och websidor av olika topplistor över det år som gått. Det blir en ofta ganska banal och tråkig läsning, ett sätt att fly undan vad man faktiskt tycker om något för att istället reducera det till ett nummer i en lista. Filmjournalistiken plågas överlag av en kvantifieringstrend, en fascination för en uppdiktad ”beräknad” kvalitet, vare sig det gäller snittbetyg, kassaintäkter, prisbelöningar eller annat. Det är som om man vill låna lite av matematikens renhet för att ge det hela en mer vetenskaplig touch, varför sifferexcercis föredras framför de subjektiva värdeomdömen som är kritikens kärna.
Av någon anledning förväntas även vanligtvis omdömesgilla filmskribenter delta i denna hysteri, genom att rapa upp en lista och spekulera i den prissäsong (Golden globes, Oscars mm) som står inför dörren. Det är symptomatiskt att det som borde bli en intressant konversation mellan erfarna kritiker i Slates Movie Club eller mellan några av de bästa amerikanska filmbloggarna i The Conversation mestadels reduceras till ett trist sandlåde-gnäll då listmanins trångsynta perspektiv får vara i fokus.
För egen del har också svårt att se varför man skulle vilja begränsa sig till det påvra filmutbud som erbjuds av svenska biografer eller det marginellt bättre urval av DVD-film som distribueras nationellt. Någon topplista blir det därför inte här, istället är det hög tid att beta av de resterande filmer jag såg på Stockholms filmfestival.
The Corporation
2004 var ett starkt år för dokumentärer, särskilt politiska sådana. Flera av de mest uppmärksammade titlarna saluförde sina åsikter tydligt och högljutt, i många fall med sikte på det amerikanska presidentvalet. Detta ledde i vissa fall till en ganska naiv kritik, som gick ut på att dokumentärfilmare inte ska ta ställning, utan bara skildra. I grunden är dock ingen dokumentär objektiv, så fort man slår på kameran har man gjort ett val. Behandlar man ett politiskt material är det också ärligast att vara tydlig med vem som är avsändare, så att publiken kan förhålla sig detta. En annan fråga är då om politiska dokumentärer med en avsändare från ett givet läger per automatik är propaganda, vilket vissa hävdar. Utan en nyansering kring i vilken utsträckning det handlar om systematiska försök att indoktrinera sin publik blir dock propagandastämpeln mer eller mindre meningslös. Oavsett denna faktor finns det också en betydande skillnad i hur man agiterar och i vilken utsträckning man problematiserar sina infallsvinklar.
The Corporation går längre än de flesta trendkollegor i detta avseende. Målet är en kritisk granskning av företaget som samhällskonstruktion, men här ges det utrymme för åsikter från motsatt håll som många andra dokumentärer inte vågade erbjuda. I ett avsnitt om löner får t ex en företagsrepresentant argumentera om hur låglöneproduktion är en av få fördelar många länder kan erbjuda och hur det i förlängningen lyfter dem ekonomiskt. Det bemöts inte i sak, utan kontrasteras av filmen istället mot den fraktion av försäljningspriset som den centralamerikanske arbetare som faktiskt syr ett par Nike-sko får i lön – 0,003. Som åskådare får man själv ta ställning.
Denna aspekt av filmen ska inte överdrivas, många motargument blir givetvis aldrig hörda, men att såväl Milton Friedman som Noam Chomsky ges utrymme i samma film är ändå ett tecken på hur noggrant genomarbetad The Corporation är. Regissörerna Jennifer Abbot och Mark Achbar börjar med en historisk bakgrund och går sedan systematiskt genom olika områden där man menar att den rådande företagskulturen har uppvisat en negativ samhällspåverkan. Man anstränger sig noggrant för att inte demonisera sina motståndare (en konfrontation mellan unga aktivister och Sir Mark Moody-Stuart, då styrelseordförande i Shell, slutar exempelvis på ett mycket brittiskt sätt med te, kakor och samtal) och summerar det hela med positiva exempel på förändringar och motivation för ett demokratiskt och fredligt engagemang.
Tack vare en vass udd och en glimt i ögat undviker filmen att bli präktig i sina pedagogiska ambitioner. Bland de bättre inslagen av denna sort märks sättet att ta fasta på företagets ställning som juridisk person och ställa en psykologisk analys utifrån dess agerande. Resultatet låter inte vänta på sig: bristande empati, maniskt beteende, överdrivet kontrollbehov, ovilja att ta ansvar m m, knappast någon man skulle vilja ha som granne. The Corporation är en smart, omsorgsfull och skickligt genomförd dokumentär som egentligen förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än en film som Fahrenheit 9/11.
Hair High
Bill Plympton och hans surrealistiska animationer fick ett stort genombrott på MTV under 90-talets första hälft. Snabba, absurda och med en stil som direkt kändes igen lyckades de penetrera kanalens mediebrus likt få andra inslag. Allt var upplagt för en steg uppåt i den erfarne animatörens karriär, men de efterföljande långfilmerna har inte slagit på samma sätt. De är i kortfilmens form som Plympton gjort sig ett namn, men han ger inte upp och försöker sig med Hair High på en längre historia igen.
Resultatet är av blandad kvalitet. Styrkan finns framförallt i miljön, en amerikansk 50-tals high school skildrad med en extrem stilistik och en magisk realism som andas av Tim Burton. Stämningen sitter som gjuten och upplägget för en bra historia kunde knappast vara bättre. Problemet är att denna inte existerar. Här finns istället en tunn tråd om en nörd som måste slava åt skolans drottning, satt i en överflödig metafilmisk kontext där historien återberättas för ett ungt par på en diner.
Återigen ägnas mer tid åt små detaljer och galna utspel än att få saker och ting att hänga ihop. Så länge som excesserna rör grundscenariot fungerar det väl, som i en hysterisk sekvens om en footballmaskot som överdoserar på mexikansk afrodisiaka. Men när små ufon fortplantar sig via parasiterande maskar (vilket bl a involverar att offrets huvud sågas upp inifrån) är det kanske en rolig bagatell, men knappast en lyckad del av en berättelse som egentligen handlar om något annat. Plympton dödar inte sina darlings, han matar dem med amfetamin.
Det blir att fortsatt vänta med andra ord, tills den dag denna surrealistiska talang paras med ett bra manus (vilket rimligtvis måste vara möjligt). Någonstans finns minst en The Wall som vill ut och den ser jag fram emot att se.
The Woodsman
Kevin Bacon är en skådespelare som inte gör så mycket väsen av sig, men som oftast levererar ett gott hantverk även i mindre roller. Hans anonyma birollskvalitet gjorde honom länge mer känd som partyspel än något annat, där andra skådespelare ska spåras till honom i minst antal möjliga steg. Efter sin insats i Mystic River fick Bacon mycket beröm och klättrade några pinnar i konkurrensen. Att han i detta läge väljer att ta sig an ett projekt som The Woodsman är intressant. Inte minst tyder det på ett visst mått av integritet, för pederaster är inte precis det som står högst i kurs i drömfabriken.
Kanske är det att begära för mycket att detta ska genomföras utan skönskrivning, men det är ändå tråkigt att se vilka eftergifter filmen gör väl denna provocerande huvudroll presenterats. Det är naturligt med självrannsakan och depression efter ett så tabubelagt brott, men filmen kan inte nöja sig med den plågsamma insikt om sitt sjukdomstillstånd som Bacon utstrålar i varje håglöst uppgiven scen. Han måste sona sitt brott genom hämnd och filmen för in ett illa underbyggt stickspår om hur han spårar och straffar en annan pederast, genom sin känsla för hur dessa agerar. Bara så kan han försonas, om än bara delvis, med det samhälle som föraktar honom. Det symboliseras i filmen av Mos Defs polis och hur hans förtäckta hot mot Bacon förbyts mot en avvaktande neutralitet, väl han gillande insett hur lagen tagits i egna händer.
Detta hyckleri tacklar Bacon precis som allt annat av tveksam kvalitet han stött på i sin karriär, dvs med en solid insats som gör det bästa av situationen. Tacksamt nog är det bara ett sidospår och filmen handlar i huvudsak om hans försök att komma tillbaks till ett normalt liv. Här får vi ingen loser att skratta åt, en William H. Macy eller Paul Giamatti som ler snett och vars utsatthet är lite gullig i sin tragik. The Woodsman är bittrare än så och cyniskt nykter i sin syn på hur rehabilitering handlar om att ständigt vakta på och dämpa sitt beteende, ända till självutplåningens gräns. Därför slår det också så hårt när Bacons karaktär närmar sig ett återfall. Det är en gestaltning han briljerar i, där det undertryckta bubblar upp till ytan, som en glimt i hans öga, och han plötsligt är rolig, förförisk och driven av något. Det är plågsamt att se, då man unnar honom att leva och känna, men inte på dessa villkor.
En av behållningarna med The Woodsman är också att det är en film som skildrar sensualitet och erotik med stor känsla. Inte i några pedofila inslag (naturligtvis), men i den relation med en jämlik partner som blir en del av vägen tillbaks. Kyra Sedgewick och Bacon har ett samspel med en naturligt och intuitiv känsla, långt ifrån den tomt flirtande och kallt kyska porrighet som präglar sex i amerikansk film. Att de är gifta på riktigt har naturligtvis en stor del i detta, men imponerar gör det lika fullt. The Woodsman är en film att se och njuta av för skickliga rollprestationer på områden få andra vågar sig in i, inte för dess billiga moraliska garnityr. Det är lätt att misstänka att detta finns med bara för att filmen överhuvudtaget skulle kunna få finansiering.
CSA: Confederate States of America
Alternate history har länge varit en livskraftig genre inom litterär science fiction, men sällan fått samma genomslag på film. Den potentiella blandningen av genrer kanske tycks för komplicerad, vare sig det gäller att övertyga en publik eller ett filmbolag. CSA räds inte en lång bakgrundsförklaring för att sätta upp sitt scenario, där det amerikanska inbördeskriget vanns av sydstaterna och dessa nu styrt över det fascistoida och alltmer isolerade Confederate States of America under hela 1900-talet. Filmen CSA presenteras som en brittisk nutida dokumentär om CSA från detta universa, tillråga på allt som en sändning på en tv-kanal i CSA.
Låter det komplicerat? Det är det inte. Allting presenteras som om det vore ett program på Discovery. Väl man accepterat förutsättningarna är det också lätt att ta till sig dess suggestiva kraft. Det kontrastiva perspektivet isolerar effektivt delar av den amerikanska kulturen för särskådning, hela tiden med en blandning av ironi och allvar. Så ges t ex en bild av hur synen på nordstaterna förändrades efter kriget. Från att ha setts som fiender blev de alltmer betraktade som ett godhjärtat och nobelt folk som förts bakom ljuset av ondsinta ledare. En nostalgi kring den svunna tiden och dess seder växte med tiden fram, vilket bl a manifesterades i den skönmålande storfilmen A Northern Wind som kom 1939.
Kombinationen av parallella spår i historien och helt nya vändningar (som ett misslyckat försök att alliera sig med nazityskland, vilket stupar på förhandlingar kring slaveri/utrotning vad gäller "lägre raser") är fascinerande att följa, men egentligen mest som ett övergripande scenario. Genomförandet plågas av en billig produktion, vilket bl a gör att för mycket tid spenderas på torra scener kring den alternativa Kennedy-klan som blivit sydstaternas politiska kungligheter. Här finns också några detaljer som borde ha utvecklats mer eller strukits, som en modern slavmarknad som aldrig kommer bortom skisser kring rätten att äga och nätbaserad handel. Överhuvudtaget känns det som att filmen har svårare att transformera sitt ideologiska material till en modern tid med bibehållen trovärdighet.
Det finns dock inslag som problematiserar denna av en modern liberal publik kanske förväntade reaktion. Med jämna mellanrum bryts "sändningen" av reklaminslag, i vilka den rådande ideologin lyser igenom mycket tydligt. Till att börja med fick också reklamfilmerna för Black Man Toothpaste, Niggerhair Cigarettes och andra produkter en hel del skratt i den publik jag satt. Med tiden tystnade dessa och folk började skruva besvärat på sig, som om satiren tagit sig lite väl stora friheter. Men när eftertexterna rullas upp framgår att de flesta av dessa produkter har funnits på riktigt, ofta under det tidiga 1900-talet. Tandkrämen, komplett med jazzneger-karikatyrens bländvita leende och höga hatt, finns fortfarande till försäljning i Asien. På engelska fick den senare namnet Darkie, vilket på 80-talet byttes mot Darlie, men på kantonesiska säljs tandkrämen än under orginalnamnet Haak Yahn Nga Gou – Black Man Toothpaste.
På en efterföljande Q & A med filmens producent Rick Cowan konstaterade han också att slaveriets ikonografi lever vidare än idag, om än i modifierad form. Varumärken som Uncle Ben och Aunt Jemima anspelar direkt på den nöjda, husliga och robusta stereotyp som kännetecknade den "lyckliga" husslaven. Att han och regissören Kevin Wilmott (biträdande professor i filmvetenskap vid Kansas University) gjort ett ordentligt förarbete inför inspelningen är uppenbart, varför det hela borde kunna resultera i en maffig DVD-utgåva.
Comments