Yes

Single is a word based on illusion.
Life itself develops from a fusion.
Two is joining, letting go, attraction
And rejection, yes and no…

Bland filmer som ber om att bli sågade som tokpretentiösa måste Yes av Sally Potter inta någon slags särställning på senare tid. Inte bara tar den sig an dagens geopolitiska situation genom kärlekshistorien mellan en amerikansk kvinna och en man från mellanöstern, dialogen är framförd på versmåttet jambisk pentameter. Potentialen för något riktigt dammigt och stelt är sålunda uppenbar, men ironiskt nog skapar det konstlade istället en stor frihet för Potter. Hon har inget att rätta sig efter och kan låta filmen ta vilka vägar den vill.

Som Yes jobbar med symbolik och arketyper fungera versen förvånansvärt väl; ett mjukt men tydligt rimmande mönster ramar in det kompakta innehållet och gör det lättare att ta till sig. Det stolpiga och melodramatiska som lätt smyger sig in i talspråk som ska förmedla liknande material undviks. Det är därför nästan synd att Potter inte vågat satsat mera på ett rytmiskt framförande. Nu anstränger man sig istället (vissa skådespelare mer än andra) för att neutralisera mönstret, så att det får en skenbart naturlig samtalston. Det är ett halvt steg taget som inte känns riktigt lyckat. Den jambiska pentametern lämpar sig inte för smusslande.

Den stora utmaningen är dock Potters flyktiga fokus, det enda hinder som filmen inte tar sig över. Här finns ett mindre menageri av käpphästar och utöver post-9/11 temat kommer bl a könsroller, sociala klyftor, äktenskap, religion, vetenskap och kommunism upp på bordet. Det säger sig självt att det bara blir nedslag i komplexa frågor och även om Potter försöker ladda dem emotionellt inom ramen för sin historia finns här en hel del överflödigt. En sjuk mormoder och ett kompisgäng i ett restaurangkök hör till de återkommande sekvenser som inte övertygar.

I ett ambitiöst projekt är dylika avgränsningsproblem snarare en regel än ett undantag och det bestående intrycket blir ändå hur mycket som faller på plats. Potter förstår att dra ned på tempot och skapar andningspauser mellan filmens täta verbala dueller. Dessa fylls med olika montage, ofta med närbilder och ett slags slow motion-sekvenser. De ger även musiken mera utrymme, särskilt Philip Glass mjukt böljande xylofoner. Här uppstår en annan poesi, mera sinnlig, som fångar en förtätad stämning dialogens teoretiska ordlekar inte riktigt kan nå. Överlag är filmen stilistiskt stark, med avskalat skarpa bildkompositioner som ramar in scenerierna på ett sätt som passar det hårt styrda språket.

Men framförallt är detta Joan Allens film. Den talang som var uppenbar redan i Manhunter och för bra för en Oscar i Ice Storm får här fritt spelrum. Vare sig det är en cyniskt uppgiven suck inför Sam Neils försök att hålla äktenskapets fasad på plats eller ett nyfiket skratt när hon återupptäcker kärleken är Allen sublim. Med ett återhållsamt skådespel blir hon tillräckligt följsam för att hänga med i filmens turer och har en position att accelerera ifrån när manuset kräver. Simon Akbarian lyckas inte riktigt matcha henne som älskaren och hamnar ofta på efterkälken. Han är starkast i filmens tystare scener, där ett dansant elegant och självklart auktoritärt kroppsspråk får sköta kommunikationen.

Hade Potter vågar satsa fullt ut på denna romans och dess symboliska implikationer känns det som att Yes kunnat nå längre i slutändan. Men då hade det också varit en helt annan film. Det bångstyriga hoppandet kring det moderna livets dilemman har en charm i sig och ska man tro Shirley Hendersons hobbyfilosoferande städerska, som fungerar som något av filmens integrerade berättarröst, är det så det måste vara. Allt hänger ihop, inget går att separera eller ta bort och det ödmjuka bejakandet är det enda som leder framåt. Mot en sådan logik är det svårt att värja sig.

And, in the end, it simply isn't worth
Your while to try and clean your life away.
You can't. For, everything you do or say
Is there, forever. It leaves evidence.
In fact it's really only common sense;
There's no such thing as nothing, not at all.
It may be really very, very small
But it's still there. In fact I think I'd guess
That 'no' does not exist. There's only 'yes'.