Korvstoppningen av intryck och upplevelser på en festival är alltid speciell. Det dignande utbudet gör det svårt att måttfull i filmvalen, men det finns egentligen inget att hämta i maratonpass. Exakt vad de rödögda halvsovande gestalter som syns på flera visningar får ut av sin festival har jag inte lyckats klura ut. I måttliga doser är dock bristen på utrymme för eftertanke något av festivalens charm. Det finns alltid något annat som verkar intressant, som någon pratat om och som börjar om ett par timmar på en annan biograf.
Såhär när post-festival depressionen klingat av har åtminstone nedanstående tre filmer landat i mer bestående intryck. Ytterligare en rapport och en summering kommer framöver.
Drawing Restraint 9
Efter framgången 2003 med Matthew Barneys Cremaster-svit hade filmfestivalen denna gång en större salong tillgänglig för hans Drawing Restraint 9. Många var intresserade, åtminstone initialt. Mötet med Barneys egensinniga 150 minuter utmanar dock flera aspekter av ett filmbesök, bland dessa tålamodet. Alla hade inte tillräckligt mycket av den varan och det var en uttunnad skara som till sist fick se Barney och flickvännen Björk förvandlas till ett par valmänniskor (efter en säreget vacker och våldsam sekvens).
Det omsorgsfullt obskyra är Barneys styrka. Ritualiserandet av skeenden, vare sig de är vardagliga eller udda, ger dem en laddning de annars inte skulle ha. Att se japanska yrkesfiskare konstruera en massiv skulptur på en båt i ett vaselinliknande material låter kanske inte så spännande i sig. Men Barney tar det på allvar. Den detaljskärpa han ägnar åt ett dylikt projekt gör att det oundvikligen kryper nära inpå. Materialet går genom olika härdningfaser. Dess särskilda konsistens gör att det måste behandlas varsamt. Yrkesfiskarna ser bekymrade ut. Plötsligt känns utgången angelägen att följa.
Ett noggrant komponerat bildspråk och Björks vackra musik etablerar en framåtrörelse i materialet, ett tempo att följa, som gör att avsaknaden av ett mer traditionellt berättande oftast helt uteblir. Väl man låter sig svepas in och omfamnas är det bara att driva med. Men Barney nöjer sig inte med detta. Det känns märkligt att beskylla en så tidvis glacialt långsam historia för otålighet, men det är precis vad filmen drabbas av. Här ska fiskebåtens bakgrund berättas om, besättningens matvanor studeras, téceremonier avnjutas. Det finns röda trådar i allt, men det spretiga saboterar. Titeln i all ära - återhållsamheten är precis vad som saknas. Valet mellan att ge efter för sina kreativa infall och hitta darlings som borde avskjutas är svårt, men Barney gör det inte ens.
Lemming
Efter att ha gjort en rad tv-produktioner under 90-talet har Charlotte Rampling lyckats ta sig tillbaka till den stora duken med besked. Det är bara att tacka och ta emot. I en tid då många beklagar sig över bristen på roller för mogna kvinnor är hennes åldrade femme fatales paradexempel på vad erfarenhet kan tillföra. Rampling behöver nästan bara visa sig för att ladda en scen, det finns något mystiskt över hennes uppenbarelse som kameran älskar. Mimik, ögon, reaktioner – det är det återhållsamma finliret som gör skillnaden.
Dominique Moll tar fasta på Ramplings styrka direkt från start. Ett framgångsrikt heteropar i 30-årsåldern ska bjuda hans äldre chef på middag i deras hem. När chefen kommer, kraftigt försenad, är han först själv, men får sedan ut sin fru från bilen. Rampling glider in i bilden, sammanbiten bakom solglasögon. En vänlig kommentar för att lätta isen får en giftig cynism tillbaks. Under middagen får chefen ett samtal. ”Var det en av dina horor?” undrar hans fru.
Sättet att ta en angenäm om än lite anspänd situation (en middag med en chef) och utveckla den i sin mest obekväma riktning är delikat elak. Moll låter tittaren investera i situationens nästan klyschigt trevliga potential, den intellektuella middagskonversationen, och slår sedan undan benen på oss. Väl man landat på näsan leder han sedan snabbt vidare genom en serie förvecklingar, där parets harmoniska tillvaro först naggas i kanterna och sedan raseras totalt.
Starten är långsam, sedan ökas pressen och Moll låter historien och publiken tappa fotfästet. Så långt fungerar det hela bra. Men när Moll accelererar in på rent lynchianska områden känns det mest som det är han själv som blivit fartblind. Den obekväma stämning som byggdes upp så noggrannt i inledningen överlåts till ett tomt poserande av stämningsskapande skräckgrepp – det skuggade ansiktet, den ensliga miljön, den dova synthmusiken. T.o.m. Ramplings isande blick säljs billigt, något som borde vara straffbart. När hennes karaktär lämnar handlingen är det på något sätt sista spiken i kistan.
Lemming vill gärna vara en smart och sofistikerad thriller. För detta krävs dock betydligt mer än det rätta formspråket. Man behöver inte studera handlingen särskilt noggrant för att upptäcka en rad manusgrepp av plastigaste Hollywood-modell. – ”Oj, titta, spektakulära föremål X! Se så speciellt det är!” och sedan – ”Hmm, en knepig situation. Men hallå, ni minns väl föremål X? Just det – payoff!” Här finns också en extremt överflödig berättarröst, bekväma hallucinationer och den udda men till synes harmlösa detaljen som indikerar att allt inte står rätt till. Med sådana kryckor förvånar det knappast att Lemming haltar i mål.
Mary
När Abel Ferrara tar sig an dagens kristendom blir det inte någon söndagsskolevariant. Mary är en mörk och intensiv historia som bokstavligen dryper av katolsk ångest. Ferrara är upprörd över något, om det sedan är en religion som reducerats till självhävdelse i The Passion of the Christ, underhållning i Da Vinci koden eller över-intellektualiserats, sålts ut, gått vilse eller allt ihop står inte riktigt klart. Han är arg och filmen kokar.
I fokus finns en fiktiv film om Maria Magdalena, This is My Blood. Regissören, spelad av Matthew Modine, har lyckats fånga något som upprör många men är mest intresserad av att själv synas i rampljuset. Forrest Whittaker gör en programledare som försöker diskutera samma frågor med teologer, men som tvivlar på sin egen tro. Treenigheten fullbordas av Juliett Binoche, som spelat huvudrollen som Maria Magdalena och sedan dess irrat runt planlöst i ett mellanöstern där religionen genomsyrar varje andetag. Lägg till en hel del dokumentära nyhetsinslag med religiös koppling och resultatet är fascinerande i sin förvirring.
Någonstans tycks Ferrara argumentera för en enklare och sannare tro, som inte används för karriärer och politik, som inte dömer och exkluderar. Frågan är dock om den röriga blandningen av fiktion och verklighet är bästa sättet att förmedla detta budskap. Känslan av en annalkande uppgörelse av något slag är tydlig, men av det som mer rör hjärnan än maggropen går inte särskilt mycket fram. Budbärarna stärker heller knappast situationen. Matthew Modine var suverän i Full Metal Jacket, men har sedan dessa inte glatt många. Hans flathet som skådis är uppenbar, trots att den här utnyttjas för att göra en mediakåt charlatan. Forrest Whittaker är bättre, men rör sig ofta farligt nära överspel. Han ligger på ett högt emotionellt plan redan i vardagliga scener som gör att det lätt skär sig när tårarna ska till.
För att vara något som inte riktigt når ända fram är dock Mary ändå betydligt intressantare de flesta regissörers mellanfilmer. Ferrara har ambitioner, satsar fullt ut och kör till sist i diket, men fortsätter att gasa. Det är något hedersamt i hans ansats som inger respekt. I de sista slirningarna finns också stunder av ren cineastisk lycka, som när Modine på den bombhotade premiären låser in sig i projektorrummet. Utanför rasar en argsint demonstration, förvirrade hedersgäster väller mot utgångarna och polislampor skär genom mörkret. Plötsligt dånar This is My Blood igång på duken och Ferrara klipper blixtsnabbt till det mörkt pampiga introt. Filmen blir vår film. Vi sitter också där i salongen, med kaoset omkring oss. Ferrara har fortfarande trick i rockärmen och kan han formulera sin passion lite mer precist nästa gång blir det riktigt intressant.
Comments