En mörk träkista med en stjärna utskuren i locket rasslar fram längs en underjordisk järnväg. Dova ljud hörs i bakgrunden. Plötsligt byts perspektivet till ett bubblande vatten, ett susande flöde av luft som strävar upp mot ett väntande ljus. Kistan står nu på golvet i ett rum. En grupp flickor kommer in och samlas runt den. En naken flicka ligger inuti. Hon introduceras i gruppen och får ett färgat hårband.
Lucile Hadzihalilovic etablerar redan från Innocence första flimrande scener en förtätad stämning som bär hela filmen igenom. Liksom Iris i kistan introduceras vi i en värld av ritualiserade skeenden vars betydelser aldrig uttalas. Utan att veta hur eller varför har vi hamnat i en skola för flickor i en vacker parkmiljö innanför en hög mur. Allting är välskött och noggrant planerat, men någon öppning i muren går inte att se. Eleverna får märkliga förhållningsorder vars efterlevnad övervakas av två yngre kvinnor och en grupp tystlåtna äldre tjänarinnor. Lydnad uppmuntras och frågan "Varför?" får svaret "Därför."
Som betraktare letar man efter en mening, efter ett sätt att åtminstone få ett grepp om sammanhanget. Men murarna är lika mycket mentala som fysiska. Hela tiden stöter man på det som inte kan förstås eller förklaras. Barnen tycks inte lika bekymrade. De accepterar sin situation och karvar ut egna nischer i tillvaron. Skogen och sjön blir deras tillflykt. Det som representerar det okända och farliga för deras vuxna övervakare är friheten för dem. I det mörka vattnet under träden är lyckan som störst. I husen och i ljuset finns det som är förutbestämt och måste följas. Visserligen oftast med en axelryckning, men ändå.
I det ordnade och inrutade tycks tiden stå stilla. Samtidigt finns här hela tiden en medvetenhet om att så inte är fallet. Det finns något utanför murarna som kommer närmare. Varje ny ung flicka ersätter en äldre som försvinner. Vissa står inte ut och flyr. De hörs aldrig av. I leken och i kamratskapet kan det glömmas bort för ett ögonblick, men tecknen finns hela tiden i bakgrunden. Dova ljud kommer från det höga gräset, där ett mörkt rostigt galler döljer ett schakt. En halvdold antydan om det andra, som inte riktigt hör hemma i miljön, men som alltid tränger sig på.
De äldre flickorna har sina egna ritualer, kvällsuppvisningar i dans för en publik man inte riktigt kan se. Det förklaras att det är detta som finansierar skolan, en plötslig lektion i en krass kapitalism som det bara är att acceptera. Steg för steg utmanas det självklara och omvärderas. Man får veta att de äldre tjänarna är de som inte lyckats (med vad det nu kan vara) och återvänt till skolan. Någon kastar en ros till en av flickorna vid en dansuppvisning, viskar "Du är den vackraste." Mötet med det andra är nära. När det kommer är det något helt annat än det förväntade.
Innocence är barndomen som fångad i en bit bärnsten. Allting existerar i mjukt varmt skimmer som inger trygghet, men som också döljer och förvränger. Inget går riktigt att fokusera på. Perspektivet är likadant från insidan. Vuxenvärlden kan anas där utanför, både som ett löfte och ett hot. De båda världarna finns i hela tiden i varandra, men kan ändå aldrig mötas.
Comments