Det finns en känsla av déjà vu som smyger sig på i bröderna Elfmans musikal Forbidden Zone. Nu är filmen visserligen en arkeologisk utgrävning i popkultur, men det handlar mer om att kollaget av upplevelser och intryck påminner om en cineastisk barndom. Det är fragment av sönderkopierade kassetter och sena videokvällar, där bisarra scener och udda karaktärerna för alltid präglade trötta tonårshjärnor. En tid då bilderna var ständigt nya.
Hoppet om att drabbas av en film får svårt att hålla jämna steg med ett växande intresse. En filmupplevelse erbjuder visserligen mycket annat, men någonstans är det ändå den unika upplevelsen som lockar. När de stilistiska greppen upplevs för femtioelfte gången har något gått förlorat. Det krävs starkare doser, mer egna uttryck. Så börjar jakten på den okända titeln, den där som kanske är det som ska nå ända fram.
Forbidden Zone tar sig igenom avtrubbningens pansar. Inte i kraft av sin briljanta regi eller stora originalitet, utan på en oemotståndlig charm. Här blandas Cab Calloway med surrealistisk vaudeville, Benny Hill-fantasier och deliriska animationer. Det känns lite som man flippar mellan ett maratonpass av Nattsudd och ett midnattsprogram på MTV från tidigt 90-tal. Det studentikosa borde ligga farligt nära till hands (inte minst dekoren doftar sunkigt spex), men filmen balanserar perfekt. Bröderna och deras Mystic Knights of the Oingo Boingo respekterar sitt material och gör sig inte lustiga på dess bekostnad. Det är smaklöst på precis rätt sätt.
Historien om en familj som flyttar in ovanpå en magisk portal är egentligen helt oväsentlig. Desto mer fundamental för filmens framgång är istället Susan Tyrells uppenbarelse. Som drottning i den sjätte dimensionen bedras hon när kung Fausto (Hervé Villechaize, dvärgen från The Man with the Golden Gun) får upp ögonen för familjens dotter Frenchy. Tyrell tar sig triangeldramat med subtiliteten hos en galen dragqueen som snedtrippat på amfetamin. Att stå ut bland dansande grodbetjänter och mänskliga kristallkronor är inte lätt, men Queen Doris fixar det.
Det är svårt att välja en favorit bland musikalnummer som Pico and Selpulveda och Some of These Days. Fast Danny Elfman som djävulen i Squeezit the Moocher är ändå svårslagen. Hans inlevelse är total i parafrasen på Calloways klassiker Minnie the Moocher (från vars suggestiva Betty Boop-version bröderna låtit inspirera sig). Jag smälter också genast för den obetalbara Alphabet Song som levereras i en av klassrumsscenerna. När man sitter och fnissar förtjust åt en vers som "G is gay, gay gay gay, gay ga gicky go goo goo goo, gicky gay guy g..." vet man att man svalt betet med hull och hår.
Forbidden Zone avnjutes lämpligen iförd rökrock och tofflor, gärna med pipa och drinkar tillhands. Leendet på läpparna kommer av sig självt. Det är något med musikaler som går raka vägen till hjärtat.
-----
En bra dvd finns från Fantoma på Region 1, med kommentarer och dokumentärt material. En liknande utgåva finns även på brittisk Region 2.
Comments