Stockholm Filmfestival kan vara att springa mellan visningar, slänga i sig snabbmat, köa svettig för en film som är försenad, konstatera att den inte var särskilt bra och rusa vidare till nästa salong. Men det kan också vara att hamna i samtal med okända om gemensamma upplevelser, få ett tips om något som verkar intressant och sammanstråla med vänner för mat och diskussioner. Stressigt och kaotiskt blir det alltid, av någon anledning, men det skapar också den där speciella festivalstämningen, där det ständigt finns något nytt runt hörnet.
Summer Palace
Det kan tyckas lite märkligt att välja massakern på himmelska fridens torg som bakgrund till en film som handlar om spruckna relationer, men Lou Ye utnyttjar det i Summer Palace till att beröra flera intressanta teman. Här finns funderingar kring hur omvälvande händelser lätt blir till ett slags fokus i människors liv, något att definiera sig utifrån i åratal efteråt. Detta trots att själva upplevelsen i sig kanske var fragmentarisk och flyktig redan i stunden. Ye kommer även in på hur kärleken någonstans kan bli en nostalgi kring det egna jaget, en längtan efter den man var själv mer än något annat.
Stämningen är osentimental och äkta, men Ye verkar inte riktigt veta hur han vill berätta sin historia. Regin trevar och är allt annat än trogen renheten i det emotionella anslaget. Summer Palace använder högtravande inre monologer, snabba framåtklipp med förklarande textskyltar och montage med dokumentära sekvenser. Den spretiga överproduktionen spänner ut filmen till en koloss som tappar sin tråd mer än en gång på vägen.
Filmen ramas in av effektiva sekvenser kring Yu Hong, som famlat så mycket i sitt kärleksliv att hon byggt upp en sköld där inget längre riktigt berör. Hong börjar och slutar som huvudroll, men dribblas bort under filmens gång. Den mängd av öden som jongleras med under berättelsens lopp (Summer Palace utspelar sig under ett 15-tal års tid) rimmar illa med Yes känslokalla stil. När han tar livet av en karaktär filmen precis börjat intressera sig för känns det mer effektsökande än något annat.
I slutändan blir det mest fragment jag får med mig från Summer Palace, som det massiva folkmyllret på Peking Universitetets campus. Där är man aldrig ensam, eller kanske alltid. Det sinnliga och alienerande blir på något sätt samma sak.
Renaissance
Redan från förtexterna kan man ana Renaissances problem. En mindre armé av produktionsbolag är involverade i vad som på all sätt uppfyller kriterierna på en klassisk eurosoppa. Filmen är producerad i Luxemburg, satt i Paris och när karaktärerna öppnar munnen talar de engelska. Med mängden kockar involverade är det inte så konstigt att resultatet blir utslätat och anonymt. Handlingen består här av en närmast patetisk radda klyschor, scener så välkända att de fungerar mera som hissmusik än något annat. Så lämnas huvudrollens polisbricka in närmast pliktskyldigt till en sur chef, ungefär som att situationen måste bockas av från mall 1A för att filmen överhuvudtaget ska kunna röra sig framåt.
Nej, denna gång är det bakgrunden man ska intressera sig för. Renaissance låter allt annat stå tillbaka för sin visuella design och det är lätt att förstå varför. En rotoscopad animation glider utan skarvar mellan närgångna dialogscener och maffiga datorgenererade effekter på ett sätt live-action kan bara drömma om. Det är kul att se hur man vårdat arvet från den frankofona seriekulturen, framförallt dess intresse för arkitektur. Här finns inga sterila och stereotypa bunkerkomplex, utan en organisk futuristisk stadsmiljö i flera nivåer, som blandar monumental konstruktion med hög detaljnivå. De virtuella kameraåkningarna i dessa miljöer är hisnande.
Det visuella fyrverkeriet kan dock inte väga upp för bristerna i berättandet och bidrar faktiskt också delvis till dessa. Mest saknas här nyanserna i skådespelet. Det är inget animationen medför per automatik, men Christian Volcksmann satsar på en svart-vit stil med skarpa noir-kontraster. Karaktärerna gör sig bäst i profil, helst i motljus. Det innebär dels att filmen pratas fram (eftersom inget kan uttryckas implicit), men också att ett löjligt överspel får kompensera för den binära paletten. När den onde företagsledaren skrattar elakt låter det som röstsyntesen från ett spöktåg på ett kringresande tivoli.
I en intervju blir Volcksmann nästan stolt när de frikostiga lånen från filmer som Matrix och Bladerunner tas upp, bara för att genast själv bjuda på fler inspirationskällor. Hans portfolio för framtida uppdrag är genomtänkt och har de rätta referenserna, det råder det ingen tvekan om. Synd bara att han försöker sälja den som en film.
Old Joy
På ytan är Old Joy en film om två gamla vänner som träffas en helg för att vandra till en varm källa i Oregons skogar. Historien är tydligt avgränsad och är över på 76 ganska rappa minuter. Det är vackert, småroligt och det är slut. Dialogen behandlar sällan specifika teman, utan rör sig naturligt mellan anekdoter, interna skämt och en koll kring vad som hänt sen sist. Men skenet bedrar. Det finns redan från början ett vemod och en längtan i de försiktiga, lite nervösa skratten. Stämningen genomsyrar filmen, inte bara i Daniel Londons och Will Oldhams samspel. Långa passager tystnar i eftertanke, sånär som på Yo La Tengos sparsmakat vackra toner.
Detaljerna i berättelsen smyger sig på. När Mark (London) kör för att plocka upp Kurt (Oldham) lyssnar han på Air America, där det pågår någon slags självkritisk maratondebatt om bristerna i det demokratiska partiet. Var gick vi vilse, vi som hade alla dom rätta åsikterna? Efter ett dygn i skogen är det lätt att se hur de insikterna går att överföra direkt på Marks och Kurts situation. Hur går man vidare från en alternativ ungdom in i medelåldern? Böjer sig för konventionen? Söker ständigt nya utmaningar? Och varför ska det vara så svårt när man vill så väl?
Vännerna prövar sig fram och ifrågasätter indirekt sina egna val. Mark är den etablerade, som har en familj och en ordnad tillvaro. Hans rebellerande är allt mera internt. Kurt är i motsats naturbarnet, som rastlöst testat den ena varianten av självbekräftelse efter den andra. Oldhams roll är tacksam och han fyller den med en manisk energi i utläggningar om ett liv på samhällets marginal. Kurt vill så mycket och är beredd att pröva allt, men börjar också inse att han inte kommit någonstans.
Old Joy blir en film om drömmen att hitta tillbaks till något som gått förlorat, vare sig det är vänskap eller ett liv man tror på. Det finns en sorg i detta, men i sitt stillsamma filosoferande är det aldrig särskilt svartsynt. Kelly Reichardts regi berättar med en trygg lugn stämma och när Oldham i filmens nyckelreplik konstaterar att "Sorrow is only worn-out joy." är det något hoppfullt i hans röst. De båda vänners liv leder visserligen bort ifrån varandra, men så kan livet också få vara. Kameran tittar ut från bilen och dröjer sig kvar i långa tagningar av naturscenerier och slitna jordbrukslandskap. Kanske är det resan som är målet.
Comments