Festivalrapport #2

Wild Tigers I Have Known

En film om att växa upp, utforska sin sexualitet, vara ensam och leta efter sig själv. Det som står på schemat för den tonårige Logan i Wild Tigers I Have Known är mer än välbekant och signalerar vanligtvis trista pedagogiska pekpinnar eller på sin höjd en laddning trashig hormonell ångest. Men Cam Archer överraskar genom att göra en behagligt tillbakalutad variant på temat, som glider igenom känslostormarna med skön slackerstil.

Skillnaden ligger i perspektivet. Där andra tittar ned från en allseende och dömande position kryper Archer istället nära sitt subjekt. Han intresserar sig mer för Logans egen värld, med dess drömmar och frizoner, än för skolmiljöns välbekanta repressivitet. Det kan gälla såväl sexuella utsvävningar som mer abstrakta partier kring miljöer och känslor. Men trots att Archer matchar den mjuka lunken i Logans sökande styr filmen aldrig ner i något flumträsk. Det intima och interna utnyttjas istället effektivt till att förtäta berättelsen. En euforisk lek med toapapper kan faktiskt säga mer än 100 stolpiga repliker.

Den blott 14-årige Malcolm Stumpf imponerar minst sagt i huvudrollen. Kombinationen av distans och nyfikenhet är omöjlig att slita blicken ifrån och påminner om det Wiley Wiggins levererade i Dazed and Confused, om än här i en mera tystlåten version. Indieikonen Fairuza Balk som cool morsa hanterar han utan problem. Stumpf fångar den brådmogna världsvanan perfekt, ständigt slirandes mellan barndom och vuxenvärld.

Det hedrar filmen att den inte sätter sin huvudroll på piedestal eller skönmålar utanförskapet. Archer kommenterar tvärtom det ofta fumliga i sökandet efter identitet. När Logans nördiga kompis försöker rädda deras tynande vänskap upprättas listan "Ways to be cool" med sådant som:

hangout w/ Steve
psychrock...?
irony
learn to speak European
ambercroombie & flitch
360's
"Hollywood"
exxxtreme (everything)

Leendet balanseras av ett stick i hjärtat.

Det finns ett mörker i bakgrunden, en antydan om att det är mycket som står på spel och att steget över klyftan har sina risker. Samtidigt avdramatiseras mötet med det andra. När Logan till slut står öga mot öga med den puma som plågat staden (i varje fall enligt tv) händer ingenting. Han bara registrerar situationen som det alla varnat honom för och sedan är den över. Det största hotet är att inte gå sin egen väg.

Får vi långfilmsdebutanter i klass med Cam Archer och Jonathan Caouette varje gång Gus Van Sant viftar med sin magiska producentstav är det bara att hoppas att han gör det ofta. Som Wild Tigers I Have Known tillåter sig att sväva ut kring ett välbekant tema är den närmast oförskämt stilsäker. Emily Whites akustiska ledmotiv sluter cirkeln perfekt. När Logan är tillbaks i sitt pojkrum har det kanske inte hänt så mycket, egentligen. Men det har fångats desto mer med stor känsla.

Hotel Habarati

Lucas Laurent har blivit något av den franska thrillerns go-to guy på senare år. Främst är det Dominik Moll som lanserat honom i denna roll, i genombrottet Harry, en vän som vill dig väl och i förra årets Lemming. Men Laurent har även dykt upp i sådant som medicinthrillern Who Killed Bambi? och den nybrutala skräckhistorien Calvaire. Hans funktion tenderar att vara ett offer för obehagliga omständigheter, en spegel för publikens reaktioner. Det passar Laurent utmärkt. Få torde ha samma register av förvånade uttryck, vare sig det är som arg, förvirrad eller desperat.

Hotel Habarati skulle kunna vara skräddarsydd för detta uppdrag. Ett franskt par stöter på en nordafrikansk man på en järnvägsstation och får med sig hans kvarglömda väska. De har planerat en resa till Venedig, men den blir aldrig av. När de framkallar foton en tid senare finns ändå flera bilder från den italienska staden med. På några av korten syns paret i bild. Väl surrealismen gjort entré tilltar den snabbt i styrka. Deras liv faller ihop. Det finns hela tiden någon att gömma sig ifrån, något slags hot som hänger över deras huvuden. De splittras och mannen flyttar in med en yngre manlig bekant. Kvinnan flyr utomlands med barnen.

Brice Cauvin är knappast den förste att lägga en paranoid mardröm ovanpå en grå tillvaro och hans film andas av namn som Lynch och Haneke. Sämre förebilder kan man ha, liksom regissörer lättare att kopiera. Cauvin fixar det subversivt vardagliga förfallet men när han styr över filmen i mer drömska världar skär det sig en del. Förlitandet på en konspiratorisk morot att driva fram berättelsen med känns billig efter ett tag.

Hotel Habarati är kanske inte riktigt så smart som den tror sig vara. Mystik blir starkare om den växer fram och undviker en alltför prydlig paketering. Däremot kan man ta lätt på kritiken att filmen skulle sakna "lösning" (varför nu en sådan måste erbjudas, men ändå). Med de teman som tas upp (hot, förföljelse, splittring) och en rörelse från västeuropa till nordafrika ligger en omvänd flyktinghistoria nära till hands t ex. Oavsett vilka ambitioner Cauvin än har förmår dock inte Hotel Habaratis spretiga berättande förmedla dem särskilt effektivt.

Still Life

En affärsgata i en kinesisk stad. Tät trafik, människomyller och hetsig kommers. Två män åker upp i en skylift längs utsidan på ett hus. Flera meter över marken målar de ett streck på fasaden och skriver "Vattennivån etapp 3". Även i ett land som har en vissa vana när det gäller gigantiska projekt är dammen Three Gorges något extraordinärt. 1,9 miljoner människor beräknas ha tvingats flytta undan de stigande vattenmassorna när den står klar 2009.

Jia Zhangke behöver inte göra mycket för att skapa dramatik i Still Life. Hans dv-kamera glider runt utanför de stora byggarbetsplatserna, genom övergivna huskroppar och längs gator som försvinner i vattenbrynet. Arkeologer jobbar med sina skärslevar i schakten samtidigt som vågskvalpet kommer allt närmare. Det hetsiga tempot har sitt eget soundtrack, daglönare som bearbetar väggarna med långa bambusläggor. Skaften flexar när stålhuvudena viner genom luften och snärtar som tunga piskrapp på det röda teglet. I sjukstugan är frakturer och krosskador legio.

Kina är en nation i transit, som springer mot framtiden. Om medborgarna hänger med eller skyfflas åt sidan kan diskuteras. Zhangke dömer inte öppet, men hans film är försiktig, tyst, observerande. I fokus finns två par som splittrats. En man och en kvinna försöker på vart sitt håll leta upp den respektive partner som försvann. En postorderfru som åkte hem till sin familj, en byggherre som fick uppdrag på dammen. Han Sanming och Zhao Tao sorterar i ett bråte av platser och personer som inte längre finns. När ska man hålla fast och när ska man gå vidare?

Frågorna är svåra och här finns inga svar att hämta. Men sympatin för de små människorna går inte att ta fel på. Still Life hittar sitt hjärta i matpausen, i korridorssnacket på pensionatet, på lastbilsflaket på väg till rivningsplatsen. Titeln är på detta sätt både ironisk och allvarligt menad. Det sparsmakade berättandet har ett tålamod med karaktärerna och en rytm som lämnar utrymme för eftertanke. Samtidigt försvinner inspelningsplatserna bokstavligen talat framför våra ögon.

Verkligheten är i flux, inget är konstant. Plötsligt bryts filmen av sekvenser som inte alls passar in. Nervösa skratt i salongen. Man kan inte ta något för givet. Inslaget är ett högt spel av Zhangke och går väl bara delvis hem, men nu förlitar sig inte Still Life på detta. Gruvarbetaren Han Sanmings avmätta värdighet rubbar man inte på i första taget.