Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Spionfilmer har genom James Bond blivit synonymt med glamour. Agenter rör sig bland vackra människor på exklusiva tillställningar. Nyckelrepliken handlar om hur man vill ha sin cocktail. Det finns en poäng här, en laddning i kontrasten mellan glänsande fracktyg och ond bråd död. Men det är mycket långt från underrättelsearbetets verklighet.

John Le Carrés romaner fungerar på många sätt som en motpol åt denna romantiserade lyxversion. Realismen grundar han inte minst i sin egen erfarenhet. Spioneriet är i Le Carrés händer lågmälda affärer, ofta serier av samtal mellan buttra män i vardagsgrå miljöer. Det låter som att det är jättetråkigt, vilket naturligtvis är mycket avsiktligt. Allting sker under ytan. Den som först visar sina kort har förlorat.

BBCs produktion av Tinker, Tailor, Soldier, Spy från 1979 fångar denna tryckta stämning redan från sin första scen. Fyra män samlas för ett möte i ett litet rum. Den förste tittar irriterat på sin klocka. Någon röker kopiöst. En kommer in sent med en kopp te fylld till brädden och får inte med sig dörren ordentligt. Den stängs demonstrativt av en annan. Det plockas med papper och utbyts menande blickar. Vid kortändan höjer den mest propert klädde rösten. "Right. We shall start." Scenen slutar.

De fyra männen är de högsta operativa cheferna i den brittiska underrättelsetjänsten. En av dem är en sovjetisk spion. Att vi inte får följa själva mötet är typiskt för seriens fingertoppskänsla. Inget intressant kommer ändå att yttras, det är bara ett meningslöst verbalt fäktande. Där något faktiskt sägs är i det som är outtalat. De ritualiserade konflikterna kan kroppsspråket inte dölja.

Alec Guinness tar sig an materialet med sedvanlig briljans. Som Le Carrés lågmälda hjälte George Smiley får han utnyttja hela sitt register av förnöjsamma leenden och höjda ögonbryn. Kombinationen av passiv aggressivitet och brittisk wit får de flesta på fall, oftast på eget grepp. Hans till synes ogenomträngliga pansar har egentligen bara en spricka: ett havererat äktenskap. Det ältas ständigt av de som hamnar i hans väg. Guinness sårade blickar och plötsliga förklaringar är plågsamma att se.

Av supermaktskonflikten finns här egentligen ganska lite. Alla involverade är på en nivå där ideologier sedan länge förlorat sin mening. Att besegra motståndaren är alltid i fokus, men det är ett självändamål man tar sig an utan entusiasm. Cynismen fulländas av att den enda som visar upp något slags patos är den som avslöjas som skyldig. Han har åtminstone något han tror på, något som driver honom bakom masken, även om hans korruption är total.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy är en tv-produktion med allt vad det innebär av låg budget och insutten scenografi. Det borde vara tråkigt, men det finns tvärtom en märklig trygghet i de bekväma miljöerna. Som ett negativ av James Bonds glamour får det nästan samma kontrast mot spioneriets brutalitet. Inramningen, med det suggestiva introt och kontemplativa eftertexter, sätter stämningen perfekt.

Det är inte stressat, det tillåter sig utvikningar och fördjupningar, men vet samtidigt precis vad det vill berätta. Det avslutas också i tid. Skillnaden mot ADHD-regi och utspädda säsonger kunde knappast vara större. Miniserien kom tillbaks, allt är förlåtet.

Comments

[Charlotte]

Det verkar sevärt så som du beskriver detta.
Kommer att tänka på Richard Burton som Leamas(?) i The Spy Who Came in from the Cold. Där finns en närmast diskbänksrealistisk atmosfär under första filmhälften (och blir aldrig glamouröst sen heller).

[007@ctail]

Guinness-tv-serierna är den perfekta filmversionen av le Carrés nattsvarta småputtrighet — uppföljaren Smiley's People ännu mer så än Tinker, Tailor.

Men visst är det ganska intressant hur agenter vill ha sin cocktail också (följ länken).

[Mattias]

Smiley's People har jag inte sett än, skamligt nog. The Spy Who Came in from the Cold är det också hög tid att se om.

Den perfekta dry martinin är naturligtvis intressant i sig (nu måste jag leta efter Fee Brothers Orange Bitters) men det har inte så mycket med underättelsearbete att göra. Bonds fascination för det ljuva livet skulle i Le Carrés händer närmast vara ett kontraspionage signerat av Karla.