Et tu, Ridley?

Efter år av strider, rykten och förseningar har Warner till sist aviserat sin megautgåva av Blade Runner. Det blir release i december, precis innan fönstret stänger för ett 25-års jubileum. I fem olika versioner. På sju utgåvor. Över tre format. Istället för frosseri, förvirring. Amazon länkar sina kunder till en guide för att man ska hitta fram till "sin" film.

För riktigt vad som är Blade Runner går inte längre att säga. Är det den ursprungliga filmen, i sin internationella eller amerikanska version? Den directors cut som kom 1992? Eller Ridley Scotts nya final cut, den första han klippt själv? För att riktigt röra till det släpps även filmens workprint (vars illegala spridning på VHS lär ha bidragit till att 1992-versionen gjordes).

Scott har naturligtvis inte kunnat hålla fingrarna från syltburken i sin nya variant. Blade Runner modell 2007 är inte bara omklippt utan även uppfräschad med moderna specialeffekter. Man har t.o.m gjort nya inspelningar med Joanna Cassidy, för scenen där Zhora skjuts och kraschar genom glasfönster. Scott sällar sig därmed till den skamvrå av regissörer som redan innehåller namn som Walter Hill, George Lucas och Steven Spielberg.

Det är inte helt lätt att förstå motiven till denna patetiska revisionism. Är det filmbolagen som pressar sina guldkalvar för att få en säljande vinkel på en nylansering? Något slags evolutionärt perspektiv på filmkonsten där nytt är lika med bättre? Eller är det ett åldrande Hollywoods missriktade nostalgi för en svunnen guldålder? En ärlig tro på att man kan vrida tiden tillbaks och ge sin ungdom en filmisk botox-injektion, som för att hålla döden på avstånd ett tag till?

Oavsett skälen har uppdateringar av detta slag blivit ytterligare en aspekt av den kreativa lågkonjukturen och dess återvinningsiver. Det drabbar inte bara filmer, även koncept och scenarion. Därför får vi sådant som den springande zombien, en "förbättring" som fullständigt missförstår genrens fascination. Eller meningslösa stölder, som när Disturbia snabbspolar de starka korten från Rear Window och landar i tonårstrubbel och överansträngd seriemördarfinal 1A. Den infamösa eftertexten till 1929 års version av The Taming of the Shrew ("By William Shakespeare, with additional dialogue by Sam Taylor.") vore roligare om den inte vore fullt så profetisk.

Nej, är det någonstans det behövs en blade runner som kan rensa upp bland infiltrerande replikanter är det i filmbranschen. Hade kopiorna åtminstone Roy Battys gnista vore det väl en sak, men sådan tur har vi inte.