Neozombiens steroida stagnation
Det är lätt att förstå varför zombiefilmen gjort sitt återtåg inom skräckfilmen. Som subgenre rymmer den såväl splatter och postapokalyps som virushot och filosoferande kring döden. Den har lite av det mesta, men ändå en egen unik stämning. Man vet när man är i zombieland.
Efter att Romero avslutat sin ikoniska trilogi 1985 höll zombien länge en låg profil. Under 90-talet tittade den fram sporadiskt i filmer som Braindead och Dellamorte Dellamore, typiskt nog två skräckkomedier med zombien som pikant inslag mer än något annat. Återväxten signalerades snarare på en annan arena, när Capcom släppte Resident Evil på Sony Playstation 1996. Här, liksom i den populära Half-Life varianten They Hunger något år senare, är det levande döda och traditionell överlevnadsskräck som gäller.
Framgångarna för Resident Evil ledde till en filmversion 2002 och samma höst kom Danny Boyles 28 days later. Zombiens återvändo till filmduken parodierades redan 2004 i Shaun of the Dead, ett tecken på framgång så gott som något. Samma år kom också Zack Snyders nyversion av Dawn of the Dead.
Där Romeros gryning är den epidemiska fortsättningen på nattens utbrott har Snyder ingen prolog att hänga upp sin film på. Det skapar utrymme för en chockartad öppning, men förlorar i länden mycket av förlagans cyniska hopplöshet. Romeros fyra överlevare väntar sig ingen hjälp och slåss mer emot sin falnande livsvilja än något annat. En hel miniatyr-värld för sig själva och ett vältrande i överflöd dämpar endast tillfälligt situationens monumentala ångest. Det är självfallet alldeles för deppigt för deras moderna motsvarigheter, som har hoppet kvar och laddar inför den oundvikliga utbrytningen.
Zombiens nya gryning forcerar rastlöst igenom historien. Snyder vågar inte stanna upp och reflektera över situationen, utan för hela tiden in utmaningar som måste övervinnas. Vissa fungerar bättre än andra, men här finns också inslag på ren kalkonnivå. Hit hör t ex en oavsiktligt komisk förlossning med zombiefierad moder involverad. Någonstans bland de ständiga av- och utbrotten tappar man också helt bort den unika miljön. Köpcentret blir en kuliss i mängden och dess potential som ett fruset ögonblick av ett samhälle före katastrofen utnyttjas inte alls.
Det huvudsakliga skälet till Dawn of the Deads problem är att Snyder inte gör skräck. Ambitionen sträcker sig aldrig längre än till en actionfilm med ovanligt illaluktande bad guys. Därför blir det viktigaste en rejält uppumpad final med hjältemod, offer och en segling mot solnedgången (jo, faktiskt). Att Snyder sedan klipper till med en undergång över eftertexterna känns bara fegt. Någon nihilism räddar det knappast.
Då fungerar 28 weeks later bättre, åtminstone inledningsvis. Boyles serie, som han numera producerar, har alldeles uppenbart ambitionen att bli genrens nya franchise. Därför har den också ett metascenario kring zombiesituationen (titeln tillåter knappast något annat). Efter att Rage-viruset ödelagt de brittiska öarna återvänder flyktingarna under amerikanska truppers beskydd. Inga smittade finns längre kvar, de har helt enkelt svultit ihjäl. Hemvändarna inkvarteras i kontorskomplexet Canary Wharf i London Docklands.
Den märkliga blandningen av det gamla och det nya är styrkan här. Den befästa ön lyser som en fackla i en övergiven stad och gränsen mellan framtid och historia är knivskarp. Rastlösa prickskyttar vakar på taken och innevånarna plockar bland minnen av en svunnen värld. Sedan eskalerar allt väldigt snabbt. Det blir ingen zombiefilm utan zombiehorder och plötsligt har viruset exploderat mitt i säkerhetszonen.
Utbrottets plötsliga förlopp slår undan benen på alla evakueringsplaner. Panik och kaos utbryter direkt. Militären börjar skjuta på allt som rör sig. Det budskap som Juan Carlos Fresnadillo är ute efter är uppenbart, men tidsutrymmet är alldeles för trångt och kompromisserna för många. I syfte att sälja filmen till en amerikansk publik har den stoppats med ett exportspäck som tränger ut det mesta av det som faktiskt fungerar.
Här ska en grupp fotsoldater får vara lite mänskliga och pliktskyldiga inblickar ges i den sammanbitna stridsledningen. I fokus finns också en kärnfamilj (vad annars?) under Robert Carlyles uppgivna ledning. Han är en skicklig skådepelare, men den skissartade historia om svek som ska föra in en laddning i relationerna fungerar inte alls. Snart har Carlyle också förvandlats till den gäckande zombien, att bekvämt placeras i bakgrunden så fort en påminnelse behövs om vilka de rasande monstren egentligen är.
Pekpinnarna om att ett yttre hot gör att vi sviker våra inre ideal levereras högst halvhjärtat. Viktigare då att fixa med handlingen så att huvudrollerna (vars hederlighet gjort att de övervunnit zombiefarans moraliska straff) flyr staden, hittas av likaledes flyende zombies och jagas igen. Dittills har filmen hållit sig till en ganska smutsig actionrealism, men återigen måste köttfaktorn höjas i slutspurten. Zombiejakt medelst rotorblad är ingen ny företeelse, men som den genomförs här hade den passat bättre i en film signerad Uwe Boll.
Sedan är det det här med den springande zombien, något såväl den nyfödda Dawn of the Dead som 28 days/weeks later har gemensamt. Det funkar inte, det är bara att konstatera. Egentligen är det inte någon ny idé, ska man vara riktigt petig springer faktiskt den allra första zombien i Night of the living dead (efter bilen på kyrkogården). Men redan när Umberto Lenzi lanserade konceptet fullt ut 1980 i Nightmare City var det uppenbart att den enda effekten är att något fundamentalt i zombieskräcken går förlorat. Mellan aliens, orcher och slashermördare m m lider vi knappast någon brist på snabba och smidiga monster. Det är normen sedan länge. Att göra zombien till en i denna mängd är inget den tjänar på. Visst kan en eller två undvikas initialt, men zombien bara kommer och kommer och kommer. Den kan vänta i evighet och dess styrka och svaghet blir till slut samma sak.
I någon slag idiotisk eskalering ska neozombien också bara bli mer och mer atletisk. Nu blir man zombie jättefort, springer jättesnabbt och vrålar jättehögt. Fresnadillo klipper frenetiskt och hackar sönder sina scener enligt oinspirerad flimrar-det-såhär-fort-är-det-nog-action modell. Ironiskt nog porträtteras också zombien mer traditionellt när det passar. När Snyder vill visa upp sin hord utanför köpcentret får den vackert stå och vagga på plats. På samma sätt underskattar man konstant hotet i 28 weeks later, trots kunskap om fiendens fysiska förmåga.
Vad utvecklingen blir kan man bara spekulera om. Men håll utkik efter den tänkande zombien, det är ett tips. Nu när de kan få barn öppnar det också för en värld, ska vi säga sådär 28 århundraden senare, där en elit av reproducerande zombiefilosofer förslavat mänskligheten i stora fångläger, som köttboskap. De överlevande ber om att få bli bitna för att själva få odödlighetens gåva.
Eller vänta och se om Romero fortfarande har vad som krävs. Diary of the Dead har fått blandade reaktioner, men tröskeln för att åstadkomma något mer kvalitativt i genren ligger ganska lågt.
