[en dröjande blick]

Halloween III: Season of the Witch

John Carpenters ikoniska 70-talsskräck Halloween är mest känd för att ha definierat den moderna slasherfilmen. Samtidigt lade den slugt beslag på en helgdag och blir därmed alltid aktuell när slutet av oktober stundar. Eli Roth utvecklar konceptet i sin fejktrailer Thanksgiving gjord för Grindhouse (You'll come home for the holidays. In a body bag.) En snygg spoof, som kändes roligare innan bröderna Weinstein försöker namnskydda termen grindhouse. Vissa lär sig aldrig.

Att knyta sig till halloween är naturligtvis inte alls dumt för en skräckfilm. För varför välja mellan fiktiva och verkliga spökerier när man kan få båda? Carpenter får stämningen på köpet och spelar smart på mordoffer som förväntar sig att bli skrämda. Men när man listar Michael Myers utflykter på filmduken finns det ett gapande hål mellan Halloween II och Halloween 4: The Return of Michael Myers. Styvbarnet som göms i garderoben heter Halloween III: Season of the Witch.

Efter de första två filmerna hade Carpenter en idé om att låta serien kretsa mer kring halloween-temat än något annat. Det var kanske inte en så dum ambition egentligen, men den gavs upp omgående. Man förstår varför. Halloween III är en soppa av orealiserade ambitioner, lågbudgetbrister och kalkonscener. I en scen sätter sig vår yrvakne hjälte Dr. Challis upp käpprätt mitt i natten, utbrister "What the hell?!" och ger sig ut för att undersöka något. Varför denna dramatik? En bil har parkerat vid det motell där han övernattar. What the hell, indeed.

Challis befinner sig i en liten stad i USA som domineras av leksakstillverkaren Silver Shamrock. Deras populära Halloween-masker säljer som smör, men tycks också ha något att göra med ett mystiskt dödsfall. Tommy Lee Wallace manus, som han regisserar själv, bygger på en historia av den brittiska Sf-veteranen Nigel Kneale (bl a ansvarig för Quatermass filmerna). Grundidén är inte alls så dum, där Halloweens rötter i all hallow's eve och den keltiska högtiden samhain kopplas till moderna hedningar. Upplägget har tydliga paralleller till en film som The Wicker Man.

Men där Robin Hardy stramar åt sin film hårdare och hårdare, tills bara offersymboliken består, överbelastar Wallace ramverket bortom kollapsens gräns. Halloween III: Season of the Witch slutar i en sanslös James Bond-final, komplett med fastspänning i dödsmaskin, avslöjandet av diaboliska planer och en rejäl lasershow. Lägger man till cyborger, stulna delar av Stonehenge och köttiga latexeffekter får man ett spektakel som heter duga.

Samtidigt är det något som fascinerar mitt i denna röra. Inte minst finns ett utmärkt soundtrack av John Carpenter och Alan Howarth. Carpenters typiskt sparsmakade och suggestiva tongångar på en ensam synth av tidig 80-talsmodell skapar en skräckstämning som sitter direkt. Att man arbetat med ljuddesignen märks även på den envetna men märkligt fängslande jingel som dyker upp i bakgrunden filmen igenom. Temat om rituellt leksaksherravälde och reklamens destruktiva makt har också korn av något som skulle kunna bli intressant om det fått utvecklas. Lokalbefolkningens lyckliga men vilje- och moralbefriade zombiekonsumenter får dock bara glimta till i bakgrunden. Det är en ödets ironi att mycket av Kneales grundhistoria har försvunnit på vägen mot kommersiell slutprodukt.

Michael Myers? Nej, han finns inte med här, annat än som metafigur (vid två tillfällen syns den första Halloween gå på tv i bakgrunden). Men Michael fick sin revansch och tog över serien, nu senast i Rob Zombies överflödiga prequel/remake. Han har under åren skjutits, halshuggits, elektrifierats, hängts, brunnit och misshandlats, men mår fortsatt fint. Det som finns kvar är väl att skjutas ut i rymden, som Jason (Jason X) och Pinhead (Hellraiser: Bloodline). Vad sägs om en Halloween X: Season of the Spacegoblin? Varför inte liksom? Någon spacegoblin behöver för övrigt inte vara med. Halloween III: Season of the Witch är en film där titelkaraktären gör ett synnerligen tunt intryck.

No country for semi-old men either

Bra: Stockholm Filmfestival kommer att visa bröderna Coen senaste film No Country for Old Men.

Dåligt: Den ser ut att visas sent i festivalveckan, när jag inte kommer vara i Stockholm.

Imorgon släpps hela programmet kl. 12.

EDIT: Det verkar klara sig trots allt. Puh.

Baklänges in i framtiden

Skyttegravskriget mellan Blu-Ray och HD DVD fortsätter med oavbruten styrka. Tidigare hade Sony ett visst övertag i statistiken, men så köptes Paramount ut av HD DVD för 150 miljoner dollar och nu ser det ganska jämnt ut. Eftersom man i båda läger är väl medvetna om konsumenters oro inför konkurrerande format börjar också analyserna strömma in om att en samexistens är möjlig. Neville Chamberlain kunde inte ha sagt det bättre själv.

Adams Media Research rapporterar att högupplösta format går om dvd i försäljning under 2012. Generöst nog delar man intäkterna mellan Blu-Ray och HD DVD i prognosen. Screen Digest menar att de filmbolag som exklusivt stödjer en sida kommer att ompröva sitt ställningstagande under 2008, när de ser hur sådana som Warner tjänar storkovan i bägge läger. Att Paramount precis gått i rakt motsatt riktning tar man uppenbarligen lätt på.

Viljan att lösa dilemmat finns där, det står klart. Det skulle kunna innebära en ny chans för Warners insomnade Total HD, där en Blu-Ray limmas på en HD DVD med samma innehåll. Innan den kommer lär man dock behöva lösa problemen med DVD/HD DVD skivan som görs enligt samma princip. Komboskivan har inte precis briljerat i tester och vägrar helt enkelt att fungera på vissa spelare. En bättre lösning för samexistens är då de kombospelare som LG och Samsung redan har till försäljning.

Men man måste också fråga sig hur formaten ska existera sida vid sida - kombo eller inte - särskilt i längden. Finns det egentligen mer än två scenarion? Antingen är det ena formatet (läs Blu-Ray) bättre än det andra och konkurrerar ut sin lillebror. Eller så är skillnaden inte så stor i kvalitet men väl i pris och det andra formatet (läs HD DVD) tar över. För det återstår att se hur återförsäljare ställer sig till att lagerhålla och exponera två varianter av samma produkt. Hyllvärmare är inte populära i detaljhandeln. Väl vågen börjar tippa i ena lägrets fördel lär det hela kunna avgöras ganska snabbt. Nästa viktiga slag blir julhandeln.

Osäkerheten på HD-fronten öppnar fältet för andra aktörer. I denna månad släpps de första HD VMD spelarna och trots att Blu-Ray och HD DVD sytt upp filmbolagen har det nya formatet 20 titlar färdiga till premiären. Bland dessa märks bl a flera från Mel Gibsons bolag Icon Productions (vilket inte känns särskilt förvånande). HD VMD använder "vanlig" röd laserteknologi och ökar istället antalet lager för att komma upp i HD-kvalitet. Rent kvalitetsmässigt lägger man sig på en högsta bitrate på 40 mpbs, lite snyggt halvvägs mellan HD DVDs 36 och Blu-Rays 48. Som om inte detta vore nog har Kina nyligen lanserat CH-DVD, en egen och icke-kompatibel version av HD DVD. Kina accepterar inte att diskrimineras emot i regionskodningar och den som vill in på den kinesiska marknaden får nu snällt anpassa sig efter deras format och licensieringsavtal.

HD VMD och CH-DVD lär väl knappast göra något större väsen av sig på en global marknad, men bara att dessa bjudits in till matchen är en svidande förlust för huvudkandidaterna. I bakgrunden lurar naturligtvis också den nätdistribuerade filmen, men här gör Hollywood allt de kan för att inte sabba sin titelfight. Till att börja med har man sänkt Apple TV. Ingen av Hollywoods drakar har något som helst intresse av att ge Steve Jobs framtiden på silverfat, som musikbranschen gjorde med iTunes. Fortfarande tjänar man för mycket på dvd för att ta stegen som krävs för en ny distributionsmodell. De 9.99 dollar som Apple talat om lockar inte när man tar tio dollar mer för en dvd. Releasefönster, kopieringskydd och hyr- mot köpmodell är andra namn på huvudvärken. Man är bara beredd att göra något nytt om man kan göra det på samma sätt som man alltid gjort.

Resultatet blir en mängd halvhjärtade satsningar. Movielink, Vudu, CinemaNow, Vongo, MovieBeam, Amazon Unbox, SF Anytime - styvbarn har många namn. Men de har alla gemensamt att pris, utbud och funktionalitet ligger på en nivå som är allt annat än attraktiv. Eller vad sägs om en Vudu-box för 399 dollar? Du kan hyra filmer från ett begränsat utbud för några dollar eller köpa dem för dvd-priser efter dvd-releasen. Allt stannar på boxen, inget kan flyttas. Köpta filmer lagras partiellt på Vuduns krypterade 250 gb hårddisk, resten distribueras via nätverket när du vill titta. Virtuellt ägande - tydligare än så blir knappast försäljningen av luft och falska löften.

Eller kanske förresten. Senast idag gjorde Wellton Way på nytt reklam i DN. Satsa pengar på framtiden, få mångdubbelt tillbaka och köp en box som kan allt och lite till. Innehållet är inte riktigt klart, men levereras allt eftersom över nätet, världsapromiss. Att Wellton Way gick i konkurs i januari och att den ännu inte finansierade, ännu inte klara, ännu inte genomtänkta nysatsningen tar sig an imaginära jättar om en marknad som inte finns ligger man lågt med. Let's party like it's 1999.

Mot branschens Don Quijotska clownerier framstår piratrörelsens mer progressiva mötesplatser som rena morgonluften. Ett tydligt fokus på delat filmintresse och mervärden i form av osjälvisk support och fri debatt kunde man lära mycket av. Folk älskar film och gör det gärna i grupp, utsätt dem inte då för interaktiva direktreklamblad till överpris. Drömfabrikens potentiella ess på handen i kampen mot piratkopiering heter istället professionalitet, lättillgänglighet och teknisk kvalitet. Blu-ray och HD DVD svarar enbart mot ett av dessa kriterier. Man kan aldrig vinna om man inte spelar på samma arena eller skickar B-laget.

Dagens dödläge kring hur vi ska konsumera film hemma bygger i slutändan på Hollywoods monopol över innehållet. Men det finns ingen lag som säger att detta ska vara för evigt. Möjligheten finns för nya leverantörer att muta in marknadsandelar i en framtida distributionsform. Det kan låta osannolikt, men det var precis vad som hände med kabeltevens framväxt på 80-talet. Om någon sagt innan dess att nya kanaler skulle utmana jättarna ABC, CBS och NBC i USA hade man fått ett skratt till svar. Idag anses HBO, med sina 40 miljoner amerikanska abbonenter, vara ledande i utvecklingen av dramatik för tv. Vill ingen sälja Steve Jobs filmer får han väl göra dem själv.

Ge mig ett lillfinger och jag är din för evigt

Länge hette filmen John Rambo just John Rambo. Det var ett bra namn. Sedan kom det onda filmbolaget och sa att John Rambo inte fick heta John Rambo utan skulle heta Rambo: To Hell and Back. Det var ett dåligt namn. Många blev arga. Då kom Sylvester Stallone och sa att filmen visst skulle heta John Rambo. Nu blev de glada igen. Sedan var sagan slut.

...apropå viral marketing och att rigga situationer där fansen får vinna. Att Harry Knowles också är involverad är bara pricken över i:et. Hans talkbackers är högljudda, men släng dem ett köttben så är de som fromma lamm.

Stallone, you rock!!! I never thoguht 'John Rambo' was a last one or anything thoguh I'd honestly not considered there'd be more after this. But the title is hardcore! Just the letter in simple guerilla font in red on the title screen screams "AWESOME!" Anyway if there is another sequel I'm sure we can think up a god title like 'Rambo: Next Blood' or something or it doesn't even necessarily have to have 'Rambo' in the title just think of something cool! Something relevant to the story but sounds badass, then all we do is use 'Rambo is back' or something in the tagline with a large impressive picture of you with a bazooka, just like those old school action movie posters!

You. We. AWESOME! Någonstans dreglar en filmbolagsdirektör av lycka.

Att manipulera fanboys måste vara bland det enklaste som finns. Hur George Lucas kan misslyckas så fatalt med detta är smått fantastiskt.