Jag minns plötsligt varför jag lovade mig själv att skriva korta festivalrecensioner i år. Den ambitionen återtas härmed. Därmed inte sagt att jag inte kan återkomma till någon av dessa filmer i längre form framöver.
Eastern Promises
Få av David Cronenbergs filmprojekt lär ha varit mer lättpitchade än Eastern promises. Cronenberg + Viggo + Maffia = Go for it. Att den kanadensiske ikonen hittat en nisch i mittfåran på gamla dar är uppenbart. Bekvämt är det säkert, men inte så mycket mer tyvärr. Eastern promises är en medioker historia där en outvecklad gangstersaga spretar emot ett alltför snävt fokus. Här ska bjudas på familjefejder, infiltration och bakgrund samtidigt som det ska vara tight och personligt. Resultatet känns högst halvfärdigt och filmen överlever endast tack vare Mortensens sammanbitna rollprestation. I studiet av en hårt tatuerad kropp rör sig Cronenberg med auktoritet, det blir mycket tydligt. Eastern promises saknar visserligen något av den aviga laddningen i A history of violence men har under sin konventionella yta ändå här lite mer av en subversiv kvalitet. Förhoppningsvis rör det sig betydligt mer åt det hållet framöver.
Mister Lonely
Det finns starka återkomster och starka återkomster. För några år sedan var Harmony Korine på väg att duka under i missbruk och depression. Men den notoriske misantropen lurade liemannen och levererar nu denna lekfulla och livsbejakande historia. Det är vackert på mer än ett sätt. Handlingen kretsar kring ett kollektiv av imitatörer som flyttar in i en herrgård i Skottland, delvis i sina roller. Med jämna mellanrum klipper Korine till en sidohistoria om katolska nunnor i sydamerika. Efter en udda incident börjar dessa utföra luftakrobatik under översyn av en abbot som spelas av Werner Herzog. Knasigt är bara förnamnet, men Mister Lonely blir mycket mer än pajaskonster och utvecklas till en förvånansvärt ömsint och gripande historia om konstnärskap och identitet. Stor hjälp har Korine av en fantastisk Samantha Morton, som är så övertygande i sin vilsna existens att det gör ont att se. Visst finns det partier som går på tomgång här, men också en visuell styrka som imponerar. Korine är tillbaks med besked.
No Country for Old Men
Bröderna Coens nya film är baserad på en roman av Cormac McCarthy. Handlingen är inte särskilt märkvärdig. Här finns en väska med pengar, en man som ser sin chans, en lejd mördare. Det som skiljer ut filmen är istället en filmstil som är mer fysisk än vad drömfabriken presterat på mycket länge. No country for old men komponerar sina bilder ned i minsta detalj, med scener som doftar blod, asfalt och öken. Respekten för mediet blir nästan sakral, som en elegi över gamla mästare (när skuggan genom en dörrspringa spelar huvudrollen i en scen lär åtminstone Hitchcock skrocka förtjust i sin grav). Tommy Lee Jones uppgivne sheriff förkroppsligar temat. Krocken med det nya, manifesterad i Javier Bardems moraliskt nollställda våldsmaskin, blir därför också desto brutalare. Historiens realistiska ambitioner överlever inte riktigt konfrontationen, men bröderna landar tryggt på fötterna. Här ges inga enkla svar, inget avslut. Våldsspiralen bara snurrar vidare in i oändligheten.
Paranoid Park
Efter ett par filmer med en friare form siktar Gus Van Sant i Paranoid Park på att berätta något mer konkret. Tyvärr blir det ett halvt steg tillbaks som känns ganska meningslöst. Igen är det tonåringar med problem, men denna gång fokuserar Van Sant åtinstone delvis på en specifik händelse. Handlingen blir aldrig mer än skissartad och funkar mest som utfyllnad till den skateboard park som Cristopher Doyles kamera älskar att utforska. Där Elephant hade en tematisk styrka som bar upp den tysta historien hittar Paranoid Park ingen kärna att spinna kring. Det är stundtals vackert, men det engagerar inte och fumlar sig fram på 86 ganska utspädda minuter. Ibland är amerikanska tonåringars bildsköna tristess bara just detta och inget annat.
Shotgun Stories
När en destruktiv patriark möter sin död i Shotgun Stories bubblar årtionden av ångest och undertryckta känslor upp till ytan. Så mycket smärta, så mycket orättvisa som borde ges upprättelse. Det grekiska ödesdramat sänker sina klor i familjerna, en katastrof man ser på långt håll men som inte kan undvikas. Jeff Nichols berättar effektivt med små medel, där detaljer får ta sin tid och smälta in på soldränkta verandor. Blandningen av white trash och Malick-influerad naturlyrik känns kanske sökt på pappret, men funkar alldeles utmärkt. Mycket kan Nichols hänga på Michael Shannons tvärsäkert truliga axlar. Hans dysfuktionella storebror är filmens emotionella hjärta, som man vill hoppas på och vars svek därför träffar så hårt. Shannon är smått fantastisk och kan lägga ytterligare en utmärkt prestation till William Friedkins Bug. En person att följa framöver.
The Walker
Vart skulle Richards Geres karaktär Julian från American Gigolo befinna sig idag? Skulle han kommit ut ur garderoben? Alltmer krampaktigt hålla sig fast vid det ljuva livet? Paul Schrader har i intervjuer kommenterat hur han vill återvända till socitetslivet och han gör det här med Woody Harrelsons hjälp som åldrad eskort till senatsfruar. Så länger Schrader uppehåller sig vid skvaller och canasta flyter detta på bra, men för att piffa till det hela förs en halvhjärtad deckarhistoria in i handlingen. Det är ett bekvämt grepp och blir här mest en distraktion som sys upp alldeles för prydligt mot slutet. Det intressanta är istället temat om hur allt handlar om image. Korruptionen har en lättsam men ack så svidande sida i makten över snacket, vad det skvallras om. "That's the sound of doors closing." konstaterar Harrelson till sin hund när en bekant undviker en lunch då det börjat blåsa snålt. Mer om detta spel och dess insatser istället för deckartjafs hade inte varit så dumt.
The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
Vad är det med amerikaner och deras västernfilmer? Ständigt ska genren dödförklaras, återupplivas och debatteras. Andrew Dominik hyllas nu som den senaste nationalpoeten med sin film om mordet på Jesse James. Exakt vad det är som är nyskapande med detta tungfotade epos är dock svårt att se. Är det sentimentaliteten? Den smäktande stråkmusiken? De bittra männen i den karga naturen? Nej, det här luktar mer av klassisk spekulation i oscarsstatyetter än något annat. En fin och tragisk film, med moderna problem lagda på en enklare tid, så att de blir så där tydliga att se och förundras över. Dominik har ansatser till något mer personligt, men dessa kvävs omgående av det grandiost otympligas förbannelse. Det slutar ungefär fem gånger för mycket, bara en sådan sak. Då hjälper det inte att såväl Brad Pitt som Casey Affleck gör sina roller utmärkt. Mordet blir deras giftermål i blod, en scen så svårtartat romantiserad att den framkallar skamkänslor. Inte ens Roger Deakins foto lyfter detta och då är det illa.
Det låter som en perfekt roll för herr Herzog, på min ära.
Posted by: Charlotte | December 22, 2007 at 10:53 AM
Från början var det tydligen tänkt att han skulle ha en större roll, men Rescue Dawn kom emellan. Han gör dock sitt inhopp mycket bra. Det finns bl a en underbar scen när han ska tala allvar om äktenskapsbrott med någon oförstående flygmekaniker och lägger ord i munnen på honom hela tiden.
Tyvärr finns det inget så mycket material tillgängligt från Mister Lonely än, men lite kan man se på den japanska sidan http://misterlonely.gyao.jp
Posted by: Mattias | December 22, 2007 at 01:19 PM