The King of Kong

Anta att det fanns en grupp personer intresserade i samma åldrade popkultur. Anta att dessa personer genom år av fanatisk dedikation tagit sitt intresse långt bortom det normala, tills man nått rent vetenskapliga former. Anta vidare att det publika intresset under samma tid försvunnit i stort sett helt, från att ha varit ganska omfattande. Skulle de som fanns kvar i den lilla kärnan sluta sig kring sin hobby och försvara den med gemensamma krafter? Eller skulle de splittras i bittra sekteristiska strider över trivialiteter?

The King of Kong är en historia som är rätt deprimerande i sin analys av mänskligt beteende. Här finns ett gäng sköna old school nördar som snöat in på att sätta världsrekord på klassiska arkadspel. Men de kan inte hålla sams för fem öre eller acceptera förändringar i sin skyddade värld. Hängivenhet och kunskap summerar sig till skyttegravskrig och antagonism. Som tur är blir det åtminstone bra film av det hela.

I fokus finns världsmästaren på Donkey Kong, Billy Mitchell, och hans tronpretendent Steve Wiebe. Seth Gordon och Ed Cunningham (regi och produktion) lär ha tackat sina lyckliga stjärnor mer än en gång när de fick tag på denna fantastiska duo. Billy Mitchell är som en demonisk Mefistofeles, komplett med långt mörkt hår och skägg, horder av fanboys och ett sås-imperium i Florida. Ödmjukhet är inget som ligger honom varmt om hjärtat. Wiebe är Mitchells raka motsats, en lågmäld loser som fått flera törnar i livet och vars extrema skicklighet på Donkey Kong är ungefär det enda han har kvar.

Mellan dessa kläms Twin Galaxies, den organisation som håller koll på rekord i arkadspel sedan 80-talet. Man har kanske inte riktigt förstått hur hängivna dessa människor är innan man inser att ett världsrekord i ett givet spel kan ta över 24 timmar att sätta. Sessionerna spelas in på video och sedan sitter Twin Galaxies domare och tittar noggrant och tar anteckningar, för att säkerställa att man inte fuskat. Twin Galaxies leds av den åldrade mecenaten Walter Day, som alltid uppträder i domartröja och är mer än lovligt naiv i sin tro på "sportens" potential. Att han en gång fastnade för arkadspel förklarar han såhär

I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory. I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede."

När Steve Wiebe utmanar Mitchells position som den främste på Donkey Kong slår det undan en grundpelare i denna lilla värld. Anklagelser och utmaningar flyger fram och tillbaks, mest från de olika lägrens supportrar. Mitchell låtsas oberörd, men koordinerar hela tiden sitt eget agerande utifrån vad utmanaren gjort. När Wiebe fått ett rekord ifrågasatt efter fuskanklagelser, inte fått möta Mitchell live på VM, satt ett nytt rekord inför publik bara för att genast tvingas se sitt nya rekord raderas på en kassett som Mitchell skickat till tävlingen ler han lite försiktigt. Han har förlorat igen. Han är van.

Motsättningarna och den svart-vita moralen i The King of Kong är glasklar. Amerikansk film älskar underdogs som reser sig mot jättar och alla som sett ett par minuter av Mitchell in action vill se denna självsäkre stropp petas från tronen och förnedras. Men kan det verkligen vara såhär bra? Man måste undra om inte Gordon och Cunningham hjälpt till en smula. Twin Galaxies själva är alldeles uppenbart inne på detta spår och har publicerat omfattande kritik av filmen. När Gordon konfronterats med anklagelser om en demonisering av Mitchell är han också lite för snabb att vända på steken och peka på flera positiva bilder av världsmästaren i filmens inledning. Här finns bl a en udda historia när Mitchell ger ett Q-Bert arkadspel till en gammal dam. Det känns både planterat av Mitchell och sedan utnyttjat som alibi av Gordon. Vem som lurar vem kan man fundera på.

Men oavsett om turerna kring Mitchell och Wiebe är mer komplexa än vad som beskrivs i denna film (vilket mycket tyder på) går det inte att komma ifrån det som faktiskt sägs framför kameran. Att Mitchell jämför sig själv med abortfrågan, "Allt jag gör blir kontroversiellt.", är bara ett av många exempel där verkligheten överträffar dikten med god marginal. De omständiga utläggningar som kommer från olika läger i dramat visar också på det omöjliga i att skildra alla turer kring rekord, fusk och vendettor med någon slags objektivitet. I filmprojektet har man i slutändan bara fått en ny sak att vara oense om.

The King of Kong är kanske mest effektiv som ett dokument över en döende subkultur. Spelarna dras till Gordons kamera och alla vill berätta sin historia. Här sörjs 80-talets storhetstid öppet, när Pac Man svepte över världen och whiz kids i spelhallar var unga och lovande. Fokus har nu flyttat vidare. Det är märkligt hur spelkulturen samtidigt kan vara så levande och förtvina bara ett halvt steg från dagens arenor. Klyftan mellan generationer är stenhård. Men visst finns det likheter som känns igen.

I don't drink, I don't smoke, I don't do drugs.

kommenterar en spelare i filmen, slår ihop sina händer och konstaterar

I play videogames.

Tvetydigare än så kan det inte uttryckas.