Biggles i Finland
Åke Lindman har en lång och brokig karriär bakom sig, såväl som skådespelare, regissör och fotbollsspelare (ett tag var han på väg till Premier League). Redan 1955 var Lindman med i Edvin Laines klassiska filmatisering av Okänd soldat. På senare tid har han återvänt till andra världskrigets Finland, men nu som regissör. 2004 kom Framom främsta linjen och förra året Tali-Ihantala 1944.
Framom främsta linjen handlar om Harry Järvs erfarenheter i det finlandssvenska infanteriregementet IR-61 under det s.k. fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen. Under Järvs tid vid fronten pågick ett lågintensivt ställningskrig i över två år (1942-44). Inga större trupprörelser gjordes, utan man sköt mest artilleri mot varandra och gjorde enstaka utfall mot fiendens positioner.
Att försöka göra en heroisk krigsfilm som fokuserar på en tid när det var förhållandevis lugnt är inte helt lätt, men Lindman försöker. De strider som förekommer omfattar dock sällan mer än en handfull män. Det finns med andra ord gott om tid för soldaterna att ligga och skrocka i sina ljusa och luftiga stridsvärn (modell knuttimrad läkarmottagning).
Krigsromantik är knepigt. Ingen gillar krig, men samtidigt ligger det något i hur yttre hot lockar fram såväl det bästa som det sämsta i människan. Lindman gör det dock alldels för lätt för sig här. När inte Järv leder sin styrka i taktiskt briljanta räder diskuterar han Aristoteles med mannarna eller hjälper någon att läsa in en studentexamen. Han är hård men rättvis och en person alla ser upp till.
Framom främsta linjen blir snabbt käck i överkant. I sina sämsta stunder påminner filmen mest om krigsserier för tonåriga pojkar, med ryssar som stupar till höger och vänster medan våra hjältar biter ihop i en halv sekund och skämtar till det för att lätta på stämningen. Skador avfärdas med någon kärv replik innan gratulationer väntar hemma i de finska ställningarna.
De detaljer som faktiskt fungerar hade förtjänat en bättre inramning. I Illkka Heiskanens överstelöjtnant Marttinen har Lindman en stoisk överlevare som ändå tar förlusterna personligt. När Marttinen inrättar sin stabsplats på en uppsättning matsalsmöbler ute i tallskogen och sitter där och ritar på sina kartor, medan den sovjetiska stormelden dånar i bakgrunden, börjar filmen hitta en egen karaktär. Men då är det försent.
Åke Lindman har också en folkbildande ambition med Framom främsta linjen. I detta syfte inleder han med ett pseudodokumentärt avsnitt med den riktige Harry Järv, som samtalar om kriget med en ung kvinnlig journalist. Det blir några pinsamt stela scener som inte tillför filmen något. En gång kommer Järv även in som berättarröst och på slutet av filmen talar han direkt till kameran.
Det dokumentära greppet är dåligt integrerat och känns högst halvhjärtat genomfört. Det samma gäller när dialogen styr in på storpolitik och ska förklarar den finska inställningen till Nazityskland i några stolpiga repliker mellan fotsoldater. Men här finns också en bra idé när man klipper från Järvs fotograferande i filmen till de riktiga bilder han tog under kriget.
I Tali-Ihantala 1944 har Lindman uppenbarligen tagit till sig en del av den kritik som riktades mot Framom främsta linjen. Här finns inga dokumentära delar och tyngdpunkten ligger mer på traditionella stridsscener. Handlingen fokuserar denna gång på en av krigets största sammandrabbningar. Antalet roller är därför betydligt fler och det tillåts mer förluster bland de egna (pga dessas relativa anonymitet känns det som).
På klassiskt manér får vi också textskyltar som introducerar scenerna: plats, tid, förband. Tanken är säkert att detta i kombination med diskussioner från Mannerheims högkvarter ska ge tittaren en kontext att följa i filmen. Det fungerar inte. Tali-Ihantala 1944 har ett rastlöst irrande fokus som mer eller mindre slumpmässigt hoppar runt mellan geografiska och hierarkiska positioner.
I en scen får vi följa en fjärrspaningsgrupp som går mot den retirerande finska strömmen. Någon gång långt senare ligger de och äter och pratar bakom fiendens linjer. I ytterligare en senare scen smyger de över ett järnvägsspår. Sedan är de inte med mer i filmen. Riktigt vad som är poängen med spridda nedslag i denna stil är svårt att se.
Mängden roller har även gjort att Lindman fått rekrytera skådespelare av en ofta tveksam kaliber. Långa stunder känns detta mest som statister som deltar i ett andra världskrigs-lajv (vilket i och för sig inte lär vara så långt ifrån sanningen). I satsningen på ett större slag höjs också insatserna för vad som måste levereras i bild, men här sviker filmen igen. Det fåtal stridsvagnar som stöter på varandra i olika konstellationer på smala skogsvägar övertygar knappast. Småskalig storslagenhet är ett koncept som inte fungerar.
Åke Lindmans krigsfilmer lever i skuggan finska klassiker som Okänd soldat och Pekka Parikkas Vinterkriget. Ska framtida produktioner ta sig ut från denna position måste han få tag på bra manus och en gång för alla göra upp med nostalgi och romantisering. Sedan är det en annan sak att vigören hos denne 80-årige regissör är imponerande i sig.
