Stockholm Filmfestival har de senaste åren vuxit till sig. Slutsålda visningar och långa köer är betydligt vanligare än förr. Lågbudgetvarianterna på biografsalonger lyser med sin frånvaro (Polstjärnan och Nymble, ni är inte saknade). Det finns ett liv och en entusiasm som är smittande, om än inte så konstigt. Festivalen, med sina möten och diskussioner, erbjuder det mervärde som fildelning och biografdöd inte rår på. Branschens domedagsprofetior känns långt borta i den stimmiga foajevärmen.
Men växtvärken finns där. Inte så mycket i organisationen, där de värsta problemen med förseningar och inställningar nu tycks vara lösta. Snarare handlar det om vad Stockholm Filmfestival vill vara. 2008-års modell är amerikansk indiefilm, asiatisk film, skräckfilm, queerfilm, internetfilm, rysk film, dokumentärfilm, kortfilm, latinamerikansk film, debutanter, legender, internationella festivalfavoriter och förhandsvisningar av kommande blockbusters (en meningslös men trygg kassako).
Det är inget fel på bredd i sig, men den är nu så spretig att gliporna är uppenbara. Även om man kan gissa till sig mycket av utbudet från Sundance, Cannes och Toronto är missarna alldeles för många. I år saknade jag bland mycket annat Waltz with Bashir, Religulous och Synecdoche, New York. Vi får se hur det hela utvecklar sig. En sak står dock klart. Nischen finns för mer ambitiösa specialinriktade festivaler i Stockholm, bara de kan hitta sin publik.
Från årets utbud av amerikansk indiefilm kan man sluta sig till att det är down & out som gäller inom genren. Under Bush-regimens sista skälvande stunder är många kallade att berätta om amerikansk underklass. Minst kvalificerad av de jag såg var Chusy Haney-Jardine, vars Anywhere, USA är en stilistiskt rörig episodfilm som inte kan bestämma sig för om den vill respektera sina subjekt eller driva med dem. Haney-Jardines fåniga poserande under frågestunden gjorde knappast saken bättre ("It's funny to see the audience react to the movie. It's like when a baby first tastes salt, having only sucked at the sweet teats of Hollywood so far.") Ett tydligare patos finns då i filmer som Frozen River, Wendy and Lucy, Ballast och The Wrestler.
Festivalvinnaren Frozen River är dessvärre ett typexempel på hur Sundance alltmer kantrat över i mittfåran. Visst finns här kyla, fattigdom och misär, liksom en övertygande Melissa Leo som hårdhudad brödvinnare. Men också bekväma mirakel, hjärtan av guld och ett omständigt men prydligt moraliskt slut. Kelly Reichardts Wendy and Lucy är i jämförelse betydligt mera sparsmakad. Inga visdomar läggs i Michelle Williams mun, till den grad att hennes sammanbitna minspel blir filmens berättare. Den avskalade historien har en närmast meditativ charm, men känns väl återhållsam idémässigt jämfört med Old Joys träffsäkra inblickar i åldrad radikal vänskap.
Där Reichardt smyger in motgångarna eftersom slår Lance Hammer till direkt i Ballast. En broders självmord, en man som stänger av sina känslor, en förbittrad familj. Återigen handlar det om att resa sig, men Hammer behandlar temat med känsla och förankrar det mer i stämningar än manuskonstruktioner. Mot en disig vinter i Mississippi-deltat fungerar greppet mycket väl. Resa sig vill också The Wrestlers fribrottare The Ram. Åtminstone från mattan, men från sitt trasiga liv är en annan fråga. Darren Aronofsky fångar träffsäkert 80-talet som amerikansk kroppskulturs storhetstid och följer dess slitna förmågor två årtionden senare. Mickey Rourke övertygar som ärrad hjälte (han spelar mer eller mindre sig själv), men av Aronofskys estetiska särdrag syns inte mycket här. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak.
Vilket råd skulle man ge till någon som a) var barn till David Lynch och b) hade egna regiambitioner? Jag kan tänka mig ett ganska specifikt: Vad du än gör, förknippas inte med bleka kopior på din pappas filmer. Jennifer Lynch ser uppenbarligen på detta ur ett annat perspektiv. Surveillance är ett typiskt lynchianskt (d.ä.) scenario, men befriat från all suggestion och finess. Då finns det mer av den varan i den franska skräckfilmen Martyrs. Den lider visserligen av en tydlig tvådelning, där ett första brutalt hämnarscenario är den svaga delen. Men sedan vänder filmen till ockulta ceremonier och det blir betydligt mer intressant. Pascal Laugier strippar tortyrskräcken ned till knytnävslag och Stockholmssyndrom, ett grepp långt effektivare än Hostels latexfånerier. Motivet för terrorn är att testa människokroppens yttersta gränser i jakt på religiösa insikter Det finns något nästan rofullt över det existentiella perspektivet och effektsökare får leta på annat håll. Någon ny Inside är det inte, men ett genombrott att följa framöver.
Bland de stora festivalfilmerna märktes i år Che av Steven Soderbergh. Trist nog visade man inte helaftonsvarianten av filmen på närmare fyra och en halv timme. Istället kommer Guerilla, den andra delen, visas på Göteborg filmfestival. I Stockholm fick vi The Argentine, som följer Castro och Che genom den kubanska revolutionen. Soderbergs stilistiska handlag är skickligt och han växlar vant mellan krigsfilm och ideologiska utläggningar vid Che Guevaras besök i FN. Men trots ansatserna att nyansera historien faller denna halva på sina tunna personporträtt. Soderberg tycks mest intresserad av ikonen Che Guevara, kanske för att den är enklare att sälja (det bekväma glapp som utelämnar Ches roll i de postrevolutionära utrensningarna är bara ett exempel här). The Argentine känns i slutändan mest som en märklig cowboyfilm, med en grupp hårdsnackande män som drar runt i bushen och skjuter horder av anonyma motståndare. Förhoppningsvis fyller Guerilla i luckorna.
Från det internationella festivalutbudet hämtades även filmer som grekiska Tale 52 och serbiska Tears for Sale. Den förstnämndas Alexis Alexiou är ytterligare en i raden av debutanter som känns väldigt säkra visuellt, men lika villrådiga när det gäller att berätta något eget. Alexiou gör en mosaik av referenser från namn som Lynch och Gondry m fl, utan att tillföra det minsta intressant. Något dylikt får man även leta efter i Tears for Sale. Uros Stojanovics film utger sig för att vara romantisk komedi och kostymklädd saga, men är allra mest lättklädd balkanbuskis av minst sagt åldersstigen modell. Den fiskar tyligt efter att klämmas in på festivaler i brist på något av Kusturica, vilket fungerade utmärkt i Stockholm (där Maradona by Kustirica var ytterligare en av missarna). Den som längtat efter hårt kolorerad Åsa-Nisse med djupa dekolletage har något att se fram emot.
Även om konkurrensen nu kanske inte var den allra bästa var det ändå glädjande att se hur väl Ruben Östlund står sig i internationellt perspektiv. De Ofrivilliga förvaltar arvet från Gitarrmongots svenska ögonblicksbilder och förtjänade sin plats i Cannes. Östlund har en osviklig förmåga att hitta nerven i vardagliga scenarion och lägger skickligt det ständiga dubbelspelet under luppen. Hans små historier om konformism fungerar ända ut i marginalerna, som när en patriark tas i försvar av vapenbröder med typisk ögonblicklig manlig expertis på något de inte vet ett dyft om. Efter visningen var det som att filmen fortsatte i salongen, när en man högljutt beskyllde Östlund för att inte förstå sig på filmkonsten och svamlade på om montage och klassiska regissörer. Han fick Göteborgsskolans programförklaring om autenticitet som svar (vilken känns lite väl inövad och icke-autentisk vid det här laget).
När aktörer från andra konstformer prövar sina vingar inom filmen ses det ofta med oblida ögon. Det är lite orättvist, för resultatet blir ofta intressant. Michel Houellebecq regisserade visserligen kortfilm redan för 30 år sedan, men den franske misantropen regidebuterar i långfilmsformat med en version på sin roman The Possibility of an Island. Det är omöjligt att flytta över ett sådant verk i sin helhet till filmduken och vissa delar har fått stryka på foten. Jämfört med det bittra och cyniska i romanen är filmen mer kontemplativ och återhållsam. Houellebecq gör selektiva nedslag och intresserar sig mer för att fånga teman än att berätta från A till Ö. Idérik science fiction av hög klass blir det likafullt, med odödlighet, apokalyps, kloning och sekter fångade i imponerande stilsäkra bilder. God hjälp har Houellebecq av sin namnkunniga produktion, där namn som Rem Koolhaas och Rosemarie Trockel märks i den visuella designen. Såväl framför som bakom kameran finns även Fernando Arrabal, som en gång i tiden startade panikrörelsen med Alejandro Jodorowsky. Det arvet syns här.
Comments