På ytan kan det tyckas som att À l'intérieur satts ihop utifrån en lista över skräckkonventioner. Ett mörkt hus? En ensam kvinna? Ett okänt hot? Det är bara att bocka av. Men redan i inledningen etableras en stämning som skär rakt emot genrens så ofta självpåtagna begränsningar.
Där många skulle valt att börja i vackra ljusa bilder, som kontrast mot ondskan, börjar Alexandre Bustillo istället i något dovt och sobert. En bilkrasch, ett dödsfall, en bitter överlevare. Sarah (Alysson Paradis) är måhända ett offer, men inte i traditionell mening. När skräcken kommer är hon redan drabbad, såväl fysiskt som psykiskt, och likgiltig för det mesta.
Titeln etableras tidigt. Det är julafton, världen står stilla och alla grannar har rest iväg. Sarah är inne i huset, inne i sovrummet, inne i en kokong av duntäcke. Inuti henne finns ett ofött barn och ännu längre in alla de känslor hon stängt av. Det är mycket som vill ut.
Men också något som vill in. Strax dyker Beatrice Dalle upp, i svart korsett och med sin karakteristiska mimik (som visade sig ha stor skräckpotential redan i Trouble Every Day). Att hon ser ut lite som en statist från Hellraiser kan tyckas som en eftergift, men det fungerar förvånansvärt väl. Dalles karaktär, som bara heter Kvinnan i eftertexterna, glider in i bilden, hela tiden på gränsen till det övernaturliga. Hon är dödsängeln som kommit för en sista utmaning.
Sarah är höggravid. Kvinnan vill ha hennes barn. Det finns inget utrymme för kompromisser åt något håll. De båda är låsta i ett grekiskt ödesdrama som bara kan sluta med död och förtvivlan. Men ändå finns det redan från början något ömsint, nästan intimt, mellan de båda. Kvinnan känner Sarah, delar hennes djupaste smärtor och har sin egen idé om hur dessa ska förlösas.
Bustillo anlägger ett subversivt angreppssätt, av Cronenbergsk modell, där han växlar från existentiellt drama till konventionell skräck utan att tappa takten. Väl man fascinerats av de båda kvinnornas märkliga symbios rycker han också undan mattan och konfronterar tittaren med Sarahs extremt utsatta situation. Hon är ensam hemma, instängd på en toalett, med en mördare i huset. Någonstans där går hennes vatten.
Få människor möter mer smärta och blodsutgjutelse i sina liv än vid en förlossning. Livet kommer till världen i ett trauma, där det alltid är utsatt och hänger på en skör tråd. Födandet går som en symbolisk blodröd tråd genom filmen, som gradvis stegras mot ett allt intensivare kaos. Sarah överges av allt och alla som skulle kunna komma henne till undsättning. Inför den sista striden står man ensam och naken.
À l'intérieur har många delar, men en har oundvikligen satt tonen för den stora merparten av filmens reception. Det är en extremt våldsam film. Redan i den första konfrontationen får man följa en stor sax som följer konturerna av en utspänd mage, långsamt och försiktigt. Den vassa spetsen tränger mjukt in vid naveln.
Många har svårt med blod och smärta på film. Våld brukar däremot inte vara något problem i sig, så länge det är av typiskt sanerat och rättfärdigat slag. Väl hjälten avlossat skottet trillar den onde ur bild och dör utanför filmens verklighet. Det är bekvämast så. Oavsett denna moraliska debatt, som är intressant i sig, är det att göra À l'intérieur en otjänst att reducera den till ett enda uttryck.
Sedan ska man inte låtsas som att Bustillo på något undviker att sätta våldet i fokus. Tvärtom tar han sig an det med en sällan skådad frenesi, där särskilt finalen når en imponerade surrealistisk nivå. Men liksom i Dario Argentos knivoperor fungerar stegringen närmast som en distansering, där Bustillo får utrymme att utforska olika aspekter av ämnet. Det kan vara med svart humor, men likaväl med en kirurgisk fascination för kroppen och dess funktion.
I traditionell skräckfilm är det oftast varianter på det starka och ondskefulla mot det värnlösa och goda som gäller. Den dualiteten är långt borta i À l'intérieur. Bustillo laddar istället sin tryckkokare med smärta, primala instinkter och två mycket starka och motiverade kvinnor. Resultatet är en katarsis som hör till det bästa genren presterat på länge.
Comments