Warren Oates har inte särskilt många repliker i Badlands. Han kisar, grymtar och spänner käkarna när Martin Sheen försöker prata med honom. Sedan vänder han bort blicken. De är ensamma med sina bilar på en hårt solbakad stäpp som sträcker sig mot horisonten. Bara en enorm reklamaffisch gör dem sällskap. Oates målar omsorgsfullt på den i ena kanten.
Malick rör sig lätt och ledigt i sin debut, ständigt med glimten i ögat. Kommentarerna kommer mellan raderna. Klyftan mellan generationer, massmedias förvanskade bild av verkligheten, kärlekens eufori kontra ondskans banalitet. Här finns många nyanser fångade med intelligens och hjärta, utan att skriva publiken på näsan, utan att bjuda på färdigpaketerade kombinationer av problem och lösningar.
Det är svårt att inte tänka på Badlands efter Tree of Life. Inte bara känns Malicks senaste verk som ett bokslut, det där som måste hinna sägas innan ridån går ner. Det är också en film som tematiskt sett långa stunder är ett negativ av sin föregångare. Här viskas det andäktigt om de stora frågorna och anläggs kosmiska perspektiv till pampiga sakrala tongångar. Breda penseldrag, starka färger och en epilog som hamrar in allt en extra gång, för säkerhets skull.
För att riktigt sluta cirkeln läggs detta på en barndomshistoria från 50-talets Texas, Malicks eget ursprung. Det är inte så mycket att denna del inte bär sin monumentala överbyggnad som att spåren existerar i olika universa. Det fragmentariska berättandet känns visserligen aldrig spretigt, därtill är Malicks för skicklig och hittar sin vana trogen det filosofiska perspektivets egna organiska rytm. Men det är också uppenbart att återblickarna på uppväxten ständigt får springa ärenden åt sin existentiella 500-tons kusin.
Som bäst är istället Tree of Life när barndomen utforskar sin egen mystik. Liv och död och makten över ödet som i att skicka upp en groda med en raket. Sexualitetens virvlande känslor i att stjäla en klänning och kasta den i en flod. Men väl filmen hittar hit viskar mamman ömt "Help each other. Love everyone. Every leaf. Every ray of light. Forgive." Sedan änglakörer.
Det är lätt att respektera modet bakom en film som denna. Malick blottar sig och kompromissar inte en tum. Men med många år av förproduktion, alla darlings intakta och en så brinnande iver att förmedla sin vision blir resultatet denna gång överarbetat intill kitschens gräns. Eftertänksam och rasande snygg dylik förvisso, men ändå. Kanske hade detta fungerat bättre om det getts riktigt fria tyglar, här finns någonstans en riktigt gammaltestamentlig dömande Gustave Doré som vill ut. Då hade också barndomen fått springa fritt, precis som den vill.
Comments