Den årliga filmfestivaltouren fokuserar ofta på säkra kort. Kaurismäki, Dardenne, Jarmusch, Almodóvar, en kvävd gäspning och så ett myller av uppstickare som försöker tränga igenom bruset. Få lyckas. Ännu färre hörs sedan av igen.
Jag har tappat räkningen på hur många debuter jag sett genom åren, tänkt att det är någon som ska följas och sedan låtit det falla i glömska. Väl dessa regissörer dyker upp igen är det inte heller alltid på det sätt man önskat. Jonathan Caouettes Tarnation minns jag som det bästa jag såg på Stockholm Filmfestival för sju år sedan. Sedan dess har han gjort några kortfilmer och en konsertfilm. När Caouette nu kommer tillbaks i mer bekant form är det med dramadokumentären Walk Away Renee, en slags Tarnation 1,5. Samma material återanvänds och han fortsätter att gräva i relationen till sin mamma. Det känns måttligt intressant.
Det är svårt att lyckas med film nummer två. Man slår inte längre ur underläge och har ofta bränt sin bästa idé. Det enda filmbolagen känner till är den första filmen och de ser gärna en lättsåld uppföljare. På festivaler kvalificerar man inte längre för debutantkategorin och måste konkurrera med betydligt tyngre namn.
Men skam den som ger sig. Även om jag inte är så entusiastisk inför Caouettes återvunna återkomst finns det två andra som jag ser fram desto mer emot. Cam Archer följer upp sin impressionistiska uppväxtskildring Wild Tigers I Have Known med Shit Year, en film med Ellen Barkin som andas allt annat än kompromiss. Det är också glädjande att Jeff Nichols tog hem kritikerpriset i Cannes för Take Shelter. Att kombinera nerven från Shotgun Stories grekiska ödesdrama med drömskt apokalyptiska tongångar spunna kring Michael Shannon låter som rent stämningsknark.
Ingen av dessa filmer har trist nog kvalificerat sig för årets upplaga av Stockholm Filmfestival (det är ju inte debuter, som sagt), men dyker förhoppningsvis upp i en inte alltför avlägsen framtid.
Comments