I år kom jag iväg på två filmer på Stockholm filmfestival. Inte särskilt imponerande mot för fem år sedan, men ändå en ökning med 100 % på ett år. Från den småbarnsförsedda cineastens horisont har jag i varje fall kunnat observera ett fortsatt högt intresse för festivalen, med välfyllda visningar och bra utbud av salonger. De mörka åren på det tidiga 00-talet, med visningar i konferensrum och på kårhus, är sedan länge borta. Stockholm filmfestival talar kanske inte längre om ständigt nya publikrekord, men verkar må bra. Årets upplaga känns som en av de starkare på länge.
Here
Den amerikanska independentfilmen har många förtjänster, men knappast när det gäller tematik. Rundgången kring existentiell ångest och relationsdramatik hos yngre medelklass är närmast total. När Braden King placerar Here i Armenien är det därför ett välkommet grepp. Inledningsvis etablerar också Here en omsorgsfullt betraktande stil, där Ben Fosters geotekniker reser runt i dramatiska landskap och korrelerar satellitdata i långa tysta tagningar. Efter en tid kommer han i kontakt med Luba Aznabal och en trevande kärlekshistoria uppstår. Den romantiska road movie som vidtar har sin charm, men också ett alltför välbekant trevande fokus och närmast stereotypa förutsättningar. Foster är mannen/tekniken/etablissemanget, Aznabal är kvinnan/naturen/motkulturen. Foster vill mäta, kvantifiera, Aznabal vill prata, leva.
King gör en stor poäng av att lantmäteriet inte fungerar (förutsättningarna på marken synkar inte med det kalla teknikögat från rymden) och så tar fabeln hastigt slut. Av det som började öppet blir det något konstruerat, dessutom med en lätt mossig syn på det armeniska som ursprungligt och oskuldsfullt. På ett face-to-face efteråt talar King om Armenien som "cinematically virgin territory” och påstår mer eller mindre att ingen film gjorts där förrän nyligen. Fler än jag tycks reagera på detta (inte minst Sayat Nova av Sergei Paranov är en klassisk armenisk film från Sovjetperioden), men King är snabbt vidare med en imponerande svada om filmens alla bottnar och beröringspunkter. Att The Sundance Institute föll pladask för denna pitch är inte så konstigt. Vore Here bara hälften av allt King påstår att den är skulle den vara betydligt intressantare (fler exempel här), så är dock inte fallet.
Kill List
Brittisk genrefilm har en historia av att kunna ta sig spektakulära scenarion med fötterna stadigt kvar på marken, allt sedan Hitchcocks och Hammers tidiga dagar. Ben Wheatley visar sig tveklöst värdig denna tradition i Kill List. Här blandas socialrealism, thriller och ockult skräck med extremvåld och buddykomedi i vad som borde bli ett totalt haveri, men istället fungerar förvånansvärt väl. Två brittiska irakveteraner med trasiga familjer visar sig jobba som lönnmördare och råkar på ett av sina uppdrag ut för en ockult sekt som sysslar med människooffer. Varför göra det enkelt liksom? Wheatley räds sannerligen inte high concept och väcker sina lönnmördare mitt i natten, på en stakeout vid ett stort lantgods, med dova trummor, mässande och nakna processioner genom skogen. På pappret känns det närmast som torftigt rollspelsnörderi, men det blir härligt suggestivt och doftar lite nybrutal The Lair of the White Worm (Ken Russell salig i åminnelse).
Wheatleys räddning är just att han sätter stämningen i fokus. Samspelet mellan Neil Maskell och Michael Smiley har en skönt avslappnad stil, humorn fungerar och det ockulta smygs in tidigt för att sedan hela tiden ligga som ett hot i bakgrunden. Kill List förstår också att lita på sin publik och inte förklara för mycket. Är det något som inte fungerar lika bra är det istället Maskells destruktiva utveckling, tveklöst det inslag som genererar mest överspel där Kill List borde sakta ned och säkra vunnen terräng. Det sätt som filmen lyfter fram sin slutstrid är vidare snyggt uppbyggt, men det landar i en twist end med tillhörande chockeffekt som känns lite som en undanflykt. Kanske är det mycket begärt av Wheatley att lösa skräckfilmens problem med tredje akten, men med tanke på hur mycket inspiration han hämtat från The Wicker Man borde han reflekterat ett varv till kring hur Robin Hardy syr ihop sin final. Det skrämmande är inte att Edward Woodwards polisman offras på bål, utan att öborna sjunger och dansar när det sker. Leenden kan skrämma mer än hotfulla blickar.
Comments