Nöjesindustrins kamp mot piratkopiering fortsätter enligt principen ett steg framåt och två bakåt. Nyligen beviljade högsta domstolens inte prövningstillstånd i rättegången mot The Pirate Bay, trots omfattande kritik mot såväl åtal som rättsprocess. I januari stängde det amerikanska justitiedepartementet lagringstjänsten Megaupload och beslagtog 25 petabyte data utan urskiljning. Samtidigt sköts lagförslagen SOPA (Stop Online Piracy Act) och PIPA (Protect IP Act) ned i den amerikanska kongressen. I bakgrunden ökar fildelningsutbudet stadigt vecka för vecka.
Man fokuserar inte på enskilda fildelare, trots ständiga varningar om detsamma. Istället är siktet inställt på förmedlare i distributionsnätet. Problemet är förstås att medhjälp till upphovsrättsbrott är en väldigt vag brottsrubricering. Via websidor som Google och Wikipedia kan man få tag på enorma mängder upphovsrättskyddat material. Är dessa skyldiga och ska stängas? Ska det vara förbjudet att automatiskt indexera nätet eller erbjuda användargenererat innehåll? Vilket ansvar har den som skapar en tjänst eller en teknologi som kan användas illegalt?
Brösttonerna från branschen gör gällande att en hårdare lagstiftning krävs för att säkra upphovsmännens levebröd och framtid. Man målar upp en bild av en utsatt industri som går på knäna inför piraternas framfart. Mycket av detta är dock rent nonsens, ett siffertrolleri där man väljer väldigt snäva fokus på den ekonomiska utvecklingen. I själva verket går verksamheten förvånansvärt bra, särskilt med tanke på finans- och eurokriser. Enligt MPAAs egna siffror steg globala biljettintäkter för biografer med 25 % under perioden 2006-2010, från 25,5 till 31,8 miljarder dollar. Under samma period har andelen långfilmer som produceras ökat stadigt.
Det riktiga problemet för filmindustrins företrädare är att man är dåliga på innovation och rädda för förändring. Man tjänar fortfarande bra på gamla modeller och oroas över att det nya ska rubba den rådande maktstrukturen. Det är därför man vaktar just distributionen så hårt. Så länge man har rollen som grindvakt mellan konsument och upphovsman sitter man tryggt. Men det traditionella mellanledet rimmar illa med nätets funktion att decentralisera kommunikation. Förutsättningarna har förändrats, men istället för att anpassa sig till dessa ses de som ett hot.
Beräkningsgrunden för skadeståndskravet i rättegången mot The Pirate Bay byggde på förlorat slutpris mot konsument per nedladdat verk i ett fåtal specifika fall. Skulle man tillämpa samma princip för samtliga torrentfiler överstiger de uteblivna intäkterna med god marginal den globala bruttonationalprodukten för det år då åtalet väcktes. Detta gäller för en enstaka fildelningstjänst. Logiken kan ställas mot det experiment Paolo Coelho genomförde när han själv lade ut en rysk översättning av sin roman Alkemisten på The Pirate Bay. Boken kopierades flitigt, men intresset för Coelho steg också snabbt. På några år ökade hans legala försäljning från tretusen till över en miljon sålda exemplar, utan någon annan marknadsföringsinsats.
Det går att bemöta fildelning, men bara med marknadsmetoder och engagemang av användarkulturen. Man måste konkurrera vad gäller utbud, tillgänglighet och kvalitet. Så sker inte idag. De legala alternativ som erbjuds är alla stympade på olika sätt, för att branschen inte vill urholka sina traditionella kanaler. De tjänster som erbjuds är också genomgående för högt prissatta. Ändå finns rätt pris på marknaden, men bara om man ställer upp på abonnemang och fysiska exemplar. Via hyrtjänster av typen Lovefilm kan man komma ned till ett pris på runt 10 kr/film, med visst krångel.
Samtidigt som man på detta sätt backar in i framtiden, utan någon vettig vision, nedrustas den gamla filmkulturen i en allt snabbare takt. I år avskaffar SF yrket biografmaskinist, filmerna ska distribueras digitalt till biografer och projiceras med automatik. ARRI och Panavison har slutat tillverka filmkameror. Filmkritiker avskedas på löpande band (senast Jim Hoberman från Village Voice, som han skrivit för sedan 70-talet). Det blir allt svårare att få tag på 35mm-kopior och ingen vill digitalisera det som inte är aktuellt för release på bluray. Alla andra bildformat är de som är anpassade för visning på 16:9 skärmar lever under hot.
Det är 2012. Något måste hända. Fastlåsningen i gamla strukturer har gått så långt att riskkapitalister öppet annonserar efter nya idéer under rubriken Kill Hollywood. För vi behöver en fungerande filmbransch. Vi behöver fungerande mötesplatser mellan kreatörer och publik. Vi behöver något som vårdar ett gemensamt kulturarv i en tid av stadigt ökande mediabrus. Det är lättare än någonsin att göra en film, men också svårare att hitta någon som ska titta på den. Vill drömfabriken tjäna mer pengar kan man börja med att titta på de verkliga förlustposterna i årsredovisningen. Bara mellan flopparna Mars Needs Moms och Green Lantern förlorade man förra året nästan en kvarts miljard dollar. Bra produkter, smart levererade. Ska det vara så svårt?
Comments