[en dröjande blick]

Stockholm filmfestival #2

Jag minns plötsligt varför jag lovade mig själv att skriva korta festivalrecensioner i år. Den ambitionen återtas härmed. Därmed inte sagt att jag inte kan återkomma till någon av dessa filmer i längre form framöver.

Eastern Promises

Få av David Cronenbergs filmprojekt lär ha varit mer lättpitchade än Eastern promises. Cronenberg + Viggo + Maffia = Go for it. Att den kanadensiske ikonen hittat en nisch i mittfåran på gamla dar är uppenbart. Bekvämt är det säkert, men inte så mycket mer tyvärr. Eastern promises är en medioker historia där en outvecklad gangstersaga spretar emot ett alltför snävt fokus. Här ska bjudas på familjefejder, infiltration och bakgrund samtidigt som det ska vara tight och personligt. Resultatet känns högst halvfärdigt och filmen överlever endast tack vare Mortensens sammanbitna rollprestation. I studiet av en hårt tatuerad kropp rör sig Cronenberg med auktoritet, det blir mycket tydligt. Eastern promises saknar visserligen något av den aviga laddningen i A history of violence men har under sin konventionella yta ändå här lite mer av en subversiv kvalitet. Förhoppningsvis rör det sig betydligt mer åt det hållet framöver.

Mister Lonely

Det finns starka återkomster och starka återkomster. För några år sedan var Harmony Korine på väg att duka under i missbruk och depression. Men den notoriske misantropen lurade liemannen och levererar nu denna lekfulla och livsbejakande historia. Det är vackert på mer än ett sätt. Handlingen kretsar kring ett kollektiv av imitatörer som flyttar in i en herrgård i Skottland, delvis i sina roller. Med jämna mellanrum klipper Korine till en sidohistoria om katolska nunnor i sydamerika. Efter en udda incident börjar dessa utföra luftakrobatik under översyn av en abbot som spelas av Werner Herzog. Knasigt är bara förnamnet, men Mister Lonely blir mycket mer än pajaskonster och utvecklas till en förvånansvärt ömsint och gripande historia om konstnärskap och identitet. Stor hjälp har Korine av en fantastisk Samantha Morton, som är så övertygande i sin vilsna existens att det gör ont att se. Visst finns det partier som går på tomgång här, men också en visuell styrka som imponerar. Korine är tillbaks med besked.

No Country for Old Men

Bröderna Coens nya film är baserad på en roman av Cormac McCarthy. Handlingen är inte särskilt märkvärdig. Här finns en väska med pengar, en man som ser sin chans, en lejd mördare. Det som skiljer ut filmen är istället en filmstil som är mer fysisk än vad drömfabriken presterat på mycket länge. No country for old men komponerar sina bilder ned i minsta detalj, med scener som doftar blod, asfalt och öken. Respekten för mediet blir nästan sakral, som en elegi över gamla mästare (när skuggan genom en dörrspringa spelar huvudrollen i en scen lär åtminstone Hitchcock skrocka förtjust i sin grav). Tommy Lee Jones uppgivne sheriff förkroppsligar temat. Krocken med det nya, manifesterad i Javier Bardems moraliskt nollställda våldsmaskin, blir därför också desto brutalare. Historiens realistiska ambitioner överlever inte riktigt konfrontationen, men bröderna landar tryggt på fötterna. Här ges inga enkla svar, inget avslut. Våldsspiralen bara snurrar vidare in i oändligheten.

Paranoid Park

Efter ett par filmer med en friare form siktar Gus Van Sant i Paranoid Park på att berätta något mer konkret. Tyvärr blir det ett halvt steg tillbaks som känns ganska meningslöst. Igen är det tonåringar med problem, men denna gång fokuserar Van Sant åtinstone delvis på en specifik händelse. Handlingen blir aldrig mer än skissartad och funkar mest som utfyllnad till den skateboard park som Cristopher Doyles kamera älskar att utforska. Där Elephant hade en tematisk styrka som bar upp den tysta historien hittar Paranoid Park ingen kärna att spinna kring. Det är stundtals vackert, men det engagerar inte och fumlar sig fram på 86 ganska utspädda minuter. Ibland är amerikanska tonåringars bildsköna tristess bara just detta och inget annat.

Shotgun Stories

När en destruktiv patriark möter sin död i Shotgun Stories bubblar årtionden av ångest och undertryckta känslor upp till ytan. Så mycket smärta, så mycket orättvisa som borde ges upprättelse. Det grekiska ödesdramat sänker sina klor i familjerna, en katastrof man ser på långt håll men som inte kan undvikas. Jeff Nichols berättar effektivt med små medel, där detaljer får ta sin tid och smälta in på soldränkta verandor. Blandningen av white trash och Malick-influerad naturlyrik känns kanske sökt på pappret, men funkar alldeles utmärkt. Mycket kan Nichols hänga på Michael Shannons tvärsäkert truliga axlar. Hans dysfuktionella storebror är filmens emotionella hjärta, som man vill hoppas på och vars svek därför träffar så hårt. Shannon är smått fantastisk och kan lägga ytterligare en utmärkt prestation till William Friedkins Bug. En person att följa framöver.

The Walker

Vart skulle Richards Geres karaktär Julian från American Gigolo befinna sig idag? Skulle han kommit ut ur garderoben? Alltmer krampaktigt hålla sig fast vid det ljuva livet? Paul Schrader har i intervjuer kommenterat hur han vill återvända till socitetslivet och han gör det här med Woody Harrelsons hjälp som åldrad eskort till senatsfruar. Så länger Schrader uppehåller sig vid skvaller och canasta flyter detta på bra, men för att piffa till det hela förs en halvhjärtad deckarhistoria in i handlingen. Det är ett bekvämt grepp och blir här mest en distraktion som sys upp alldeles för prydligt mot slutet. Det intressanta är istället temat om hur allt handlar om image. Korruptionen har en lättsam men ack så svidande sida i makten över snacket, vad det skvallras om. "That's the sound of doors closing." konstaterar Harrelson till sin hund när en bekant undviker en lunch då det börjat blåsa snålt. Mer om detta spel och dess insatser istället för deckartjafs hade inte varit så dumt.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford

Vad är det med amerikaner och deras västernfilmer? Ständigt ska genren dödförklaras, återupplivas och debatteras. Andrew Dominik hyllas nu som den senaste nationalpoeten med sin film om mordet på Jesse James. Exakt vad det är som är nyskapande med detta tungfotade epos är dock svårt att se. Är det sentimentaliteten? Den smäktande stråkmusiken? De bittra männen i den karga naturen? Nej, det här luktar mer av klassisk spekulation i oscarsstatyetter än något annat. En fin och tragisk film, med moderna problem lagda på en enklare tid, så att de blir så där tydliga att se och förundras över. Dominik har ansatser till något mer personligt, men dessa kvävs omgående av det grandiost otympligas förbannelse. Det slutar ungefär fem gånger för mycket, bara en sådan sak. Då hjälper det inte att såväl Brad Pitt som Casey Affleck gör sina roller utmärkt. Mordet blir deras giftermål i blod, en scen så svårtartat romantiserad att den framkallar skamkänslor. Inte ens Roger Deakins foto lyfter detta och då är det illa.

Stockholm filmfestival #1

Efter ett framgångsrikt 2006 har Stockholm filmfestival stärkt sin förhandlingsposition, åtminstone om man ser till de titlar man kan bocka av i årets program. Visst hade det varit roligt att se sådant som Todd Haynes Dylan-experiment I'm Not There och den brittiska 80-talsnostalgin Son of Rambow, men denna gång kan man egentligen inte klaga. Kortare releasefönster har säkert gjort sitt till för att öka årets skörd, även om vissa titlar gått upp redan innan festivalen startat. Frågan är om November-positionen håller i längden när ambitionen är att plocka guldkorn från Sundance och Cannes.

Viva

Är det något som är problematiskt med Viva vet man i alla fall vem man ska skylla på. Anna Biller har skrivit, regisserat, producerat, klippt, designat och gjort musik och animation till denna hyllning av 70-talets sexploitation. För säkerhets skull spelar hon även huvudrollen. Kanske ett uppdrag för många, för tyvärr får hon inte riktigt ihop denna småcharmiga debut.

Det som fungerar är framförallt filmens visuella stil. Ned i minsta detalj har 70-talets färggranna stelhet återskapats i bild. Här får man bl a sitt lystmäte i "exotiskt" dekorerad plockmat, med oaptitliga kanapéer och fyllda ägghalvor så lång ögat kan nå. Mot denna kulörta bakgrund glider vackra människor i fula frisyrer runt i virkade bikinis och syntetglittrande sparkdräkter. Illusionen av det ljuva livet anno 1972 är närmast fullständig.

När karaktärerna öppnar munnen kommer dessvärre även den billiga komiken på bred front. Ambitionen att hämta dialogen från pratbubblor i Playboy verkar säkert kul på pappret, men fungerar sämre i praktiken. En sketch som håller på i två timmar passerar sitt bäst före datum med god marginal. Visst vänjer man sig efter ett tag, men satiren känns här mer som ett skyddsnät än något annat. Skämtet blir en trygg utväg när man inte kan leverera på annat sätt.

Det är väl för mycket begärt att producenten Biller skulle ha tagit regissören Biller i örat, fast det hade nog varit på sin plats. Här finns gott om detaljer som känns inkastade mer än något annat: ett halvhjärtat försök till musikalinslag där, en psykedeliskt animerade sekvens där. Viva är i slutändan både tom och överbelastad på ett sätt där den aldrig hittar sin rätta stil, den visuella konsekvensen till trots.

The Great World of Sound

I bröderna Maysles klassiska dokumentär Salesman följs ett antal bibelförsäljare på deras ändlösa dörrknackningar. Produkten är lyxversioner av bibeln, deras målgrupp i huvudsak katolska låginkomsttagare. Utan att blinka blandas säljknep och religiösa påtryckningar i en slipad retorik. Är det där den bibel du har idag? Är inte herrens ord värd något bättre? Vad betyder religionen i ditt liv? Som för att döva sitt eget dåliga samvete projicerar de ångesten på sina kunder.

Att sälja på ett hot om någon form av gudomligt misstycke är lågt, men frågan är om det inte är ännu värre att missbruka människors drömmar. I Craig Zobels The Great World of Sound anställs den lågmälde Martin som talangscout och producent, helt utan erfarenhet. Han ska ge osignade artister en chans att komma ut på marknaden, fånga upp talanger som de stora bolagen inte ser. Det finns bara ett litet krux, de måste vara beredda att satsa själva på sin kommande karriä. Bara ett par tusen dollar sådär, i förskott för skivinspelning, marknadsföring och distribution.

Det tar inte lång tid innan bluffen står klar, men denna involverar även försäljarna. I pyramidspelets logik finns det bara en regel: att inte hamna på botten, att inte vara den som blir offer. Ganska snart utvecklar Martin och hans kollega en viss skicklighet på det de gör. De taffliga pitcharna skruvas åt och träffar allt närmare målet. Du måste våga satsa på dina drömmar. Ditt liv kommer att förändras om du bara tar första steget. Är du inte värd något bättre än det här?

Många är tveksamma initialt, men man ser hur de låter sig övertalas. Här finns en särskild laddning i att de flesta av filmens hoppfulla artister skildras under dokumentära förhållanden. Man har svarat på annonser om auditions och vet inte att man möter skådespelare. Moralen i detta kan diskuteras (alla har dock gått med på att vara med i filmen i efterhand), men det ger onekligen en autenticitet åt scenerna som filmen vinner på.

Det uppgivna och cyniska i situationen ger en mörk film som Zobel försöker lätta upp på olika sätt. Främst åläggs detta Martins kollega Clarence, som också fungerar bra som comic relief. Samma sak kan inte riktigt sägas om den väg Zobel väljer genom svårigheterna. Efter uppgång och fall kommer revansch, om än blygsam, som ett brev på posten. Visserligen finns det något slag poäng i att det hela bara planar ut i en meningslöshet, men för att vara en film om slug försäljning är The Great World of Sound lite väl inpressad i en mall som inte känns som dess egen.

Halloween III: Season of the Witch

John Carpenters ikoniska 70-talsskräck Halloween är mest känd för att ha definierat den moderna slasherfilmen. Samtidigt lade den slugt beslag på en helgdag och blir därmed alltid aktuell när slutet av oktober stundar. Eli Roth utvecklar konceptet i sin fejktrailer Thanksgiving gjord för Grindhouse (You'll come home for the holidays. In a body bag.) En snygg spoof, som kändes roligare innan bröderna Weinstein försöker namnskydda termen grindhouse. Vissa lär sig aldrig.

Att knyta sig till halloween är naturligtvis inte alls dumt för en skräckfilm. För varför välja mellan fiktiva och verkliga spökerier när man kan få båda? Carpenter får stämningen på köpet och spelar smart på mordoffer som förväntar sig att bli skrämda. Men när man listar Michael Myers utflykter på filmduken finns det ett gapande hål mellan Halloween II och Halloween 4: The Return of Michael Myers. Styvbarnet som göms i garderoben heter Halloween III: Season of the Witch.

Efter de första två filmerna hade Carpenter en idé om att låta serien kretsa mer kring halloween-temat än något annat. Det var kanske inte en så dum ambition egentligen, men den gavs upp omgående. Man förstår varför. Halloween III är en soppa av orealiserade ambitioner, lågbudgetbrister och kalkonscener. I en scen sätter sig vår yrvakne hjälte Dr. Challis upp käpprätt mitt i natten, utbrister "What the hell?!" och ger sig ut för att undersöka något. Varför denna dramatik? En bil har parkerat vid det motell där han övernattar. What the hell, indeed.

Challis befinner sig i en liten stad i USA som domineras av leksakstillverkaren Silver Shamrock. Deras populära Halloween-masker säljer som smör, men tycks också ha något att göra med ett mystiskt dödsfall. Tommy Lee Wallace manus, som han regisserar själv, bygger på en historia av den brittiska Sf-veteranen Nigel Kneale (bl a ansvarig för Quatermass filmerna). Grundidén är inte alls så dum, där Halloweens rötter i all hallow's eve och den keltiska högtiden samhain kopplas till moderna hedningar. Upplägget har tydliga paralleller till en film som The Wicker Man.

Men där Robin Hardy stramar åt sin film hårdare och hårdare, tills bara offersymboliken består, överbelastar Wallace ramverket bortom kollapsens gräns. Halloween III: Season of the Witch slutar i en sanslös James Bond-final, komplett med fastspänning i dödsmaskin, avslöjandet av diaboliska planer och en rejäl lasershow. Lägger man till cyborger, stulna delar av Stonehenge och köttiga latexeffekter får man ett spektakel som heter duga.

Samtidigt är det något som fascinerar mitt i denna röra. Inte minst finns ett utmärkt soundtrack av John Carpenter och Alan Howarth. Carpenters typiskt sparsmakade och suggestiva tongångar på en ensam synth av tidig 80-talsmodell skapar en skräckstämning som sitter direkt. Att man arbetat med ljuddesignen märks även på den envetna men märkligt fängslande jingel som dyker upp i bakgrunden filmen igenom. Temat om rituellt leksaksherravälde och reklamens destruktiva makt har också korn av något som skulle kunna bli intressant om det fått utvecklas. Lokalbefolkningens lyckliga men vilje- och moralbefriade zombiekonsumenter får dock bara glimta till i bakgrunden. Det är en ödets ironi att mycket av Kneales grundhistoria har försvunnit på vägen mot kommersiell slutprodukt.

Michael Myers? Nej, han finns inte med här, annat än som metafigur (vid två tillfällen syns den första Halloween gå på tv i bakgrunden). Men Michael fick sin revansch och tog över serien, nu senast i Rob Zombies överflödiga prequel/remake. Han har under åren skjutits, halshuggits, elektrifierats, hängts, brunnit och misshandlats, men mår fortsatt fint. Det som finns kvar är väl att skjutas ut i rymden, som Jason (Jason X) och Pinhead (Hellraiser: Bloodline). Vad sägs om en Halloween X: Season of the Spacegoblin? Varför inte liksom? Någon spacegoblin behöver för övrigt inte vara med. Halloween III: Season of the Witch är en film där titelkaraktären gör ett synnerligen tunt intryck.

No country for semi-old men either

Bra: Stockholm Filmfestival kommer att visa bröderna Coen senaste film No Country for Old Men.

Dåligt: Den ser ut att visas sent i festivalveckan, när jag inte kommer vara i Stockholm.

Imorgon släpps hela programmet kl. 12.

EDIT: Det verkar klara sig trots allt. Puh.

Baklänges in i framtiden

Skyttegravskriget mellan Blu-Ray och HD DVD fortsätter med oavbruten styrka. Tidigare hade Sony ett visst övertag i statistiken, men så köptes Paramount ut av HD DVD för 150 miljoner dollar och nu ser det ganska jämnt ut. Eftersom man i båda läger är väl medvetna om konsumenters oro inför konkurrerande format börjar också analyserna strömma in om att en samexistens är möjlig. Neville Chamberlain kunde inte ha sagt det bättre själv.

Adams Media Research rapporterar att högupplösta format går om dvd i försäljning under 2012. Generöst nog delar man intäkterna mellan Blu-Ray och HD DVD i prognosen. Screen Digest menar att de filmbolag som exklusivt stödjer en sida kommer att ompröva sitt ställningstagande under 2008, när de ser hur sådana som Warner tjänar storkovan i bägge läger. Att Paramount precis gått i rakt motsatt riktning tar man uppenbarligen lätt på.

Viljan att lösa dilemmat finns där, det står klart. Det skulle kunna innebära en ny chans för Warners insomnade Total HD, där en Blu-Ray limmas på en HD DVD med samma innehåll. Innan den kommer lär man dock behöva lösa problemen med DVD/HD DVD skivan som görs enligt samma princip. Komboskivan har inte precis briljerat i tester och vägrar helt enkelt att fungera på vissa spelare. En bättre lösning för samexistens är då de kombospelare som LG och Samsung redan har till försäljning.

Men man måste också fråga sig hur formaten ska existera sida vid sida - kombo eller inte - särskilt i längden. Finns det egentligen mer än två scenarion? Antingen är det ena formatet (läs Blu-Ray) bättre än det andra och konkurrerar ut sin lillebror. Eller så är skillnaden inte så stor i kvalitet men väl i pris och det andra formatet (läs HD DVD) tar över. För det återstår att se hur återförsäljare ställer sig till att lagerhålla och exponera två varianter av samma produkt. Hyllvärmare är inte populära i detaljhandeln. Väl vågen börjar tippa i ena lägrets fördel lär det hela kunna avgöras ganska snabbt. Nästa viktiga slag blir julhandeln.

Osäkerheten på HD-fronten öppnar fältet för andra aktörer. I denna månad släpps de första HD VMD spelarna och trots att Blu-Ray och HD DVD sytt upp filmbolagen har det nya formatet 20 titlar färdiga till premiären. Bland dessa märks bl a flera från Mel Gibsons bolag Icon Productions (vilket inte känns särskilt förvånande). HD VMD använder "vanlig" röd laserteknologi och ökar istället antalet lager för att komma upp i HD-kvalitet. Rent kvalitetsmässigt lägger man sig på en högsta bitrate på 40 mpbs, lite snyggt halvvägs mellan HD DVDs 36 och Blu-Rays 48. Som om inte detta vore nog har Kina nyligen lanserat CH-DVD, en egen och icke-kompatibel version av HD DVD. Kina accepterar inte att diskrimineras emot i regionskodningar och den som vill in på den kinesiska marknaden får nu snällt anpassa sig efter deras format och licensieringsavtal.

HD VMD och CH-DVD lär väl knappast göra något större väsen av sig på en global marknad, men bara att dessa bjudits in till matchen är en svidande förlust för huvudkandidaterna. I bakgrunden lurar naturligtvis också den nätdistribuerade filmen, men här gör Hollywood allt de kan för att inte sabba sin titelfight. Till att börja med har man sänkt Apple TV. Ingen av Hollywoods drakar har något som helst intresse av att ge Steve Jobs framtiden på silverfat, som musikbranschen gjorde med iTunes. Fortfarande tjänar man för mycket på dvd för att ta stegen som krävs för en ny distributionsmodell. De 9.99 dollar som Apple talat om lockar inte när man tar tio dollar mer för en dvd. Releasefönster, kopieringskydd och hyr- mot köpmodell är andra namn på huvudvärken. Man är bara beredd att göra något nytt om man kan göra det på samma sätt som man alltid gjort.

Resultatet blir en mängd halvhjärtade satsningar. Movielink, Vudu, CinemaNow, Vongo, MovieBeam, Amazon Unbox, SF Anytime - styvbarn har många namn. Men de har alla gemensamt att pris, utbud och funktionalitet ligger på en nivå som är allt annat än attraktiv. Eller vad sägs om en Vudu-box för 399 dollar? Du kan hyra filmer från ett begränsat utbud för några dollar eller köpa dem för dvd-priser efter dvd-releasen. Allt stannar på boxen, inget kan flyttas. Köpta filmer lagras partiellt på Vuduns krypterade 250 gb hårddisk, resten distribueras via nätverket när du vill titta. Virtuellt ägande - tydligare än så blir knappast försäljningen av luft och falska löften.

Eller kanske förresten. Senast idag gjorde Wellton Way på nytt reklam i DN. Satsa pengar på framtiden, få mångdubbelt tillbaka och köp en box som kan allt och lite till. Innehållet är inte riktigt klart, men levereras allt eftersom över nätet, världsapromiss. Att Wellton Way gick i konkurs i januari och att den ännu inte finansierade, ännu inte klara, ännu inte genomtänkta nysatsningen tar sig an imaginära jättar om en marknad som inte finns ligger man lågt med. Let's party like it's 1999.

Mot branschens Don Quijotska clownerier framstår piratrörelsens mer progressiva mötesplatser som rena morgonluften. Ett tydligt fokus på delat filmintresse och mervärden i form av osjälvisk support och fri debatt kunde man lära mycket av. Folk älskar film och gör det gärna i grupp, utsätt dem inte då för interaktiva direktreklamblad till överpris. Drömfabrikens potentiella ess på handen i kampen mot piratkopiering heter istället professionalitet, lättillgänglighet och teknisk kvalitet. Blu-ray och HD DVD svarar enbart mot ett av dessa kriterier. Man kan aldrig vinna om man inte spelar på samma arena eller skickar B-laget.

Dagens dödläge kring hur vi ska konsumera film hemma bygger i slutändan på Hollywoods monopol över innehållet. Men det finns ingen lag som säger att detta ska vara för evigt. Möjligheten finns för nya leverantörer att muta in marknadsandelar i en framtida distributionsform. Det kan låta osannolikt, men det var precis vad som hände med kabeltevens framväxt på 80-talet. Om någon sagt innan dess att nya kanaler skulle utmana jättarna ABC, CBS och NBC i USA hade man fått ett skratt till svar. Idag anses HBO, med sina 40 miljoner amerikanska abbonenter, vara ledande i utvecklingen av dramatik för tv. Vill ingen sälja Steve Jobs filmer får han väl göra dem själv.

Ge mig ett lillfinger och jag är din för evigt

Länge hette filmen John Rambo just John Rambo. Det var ett bra namn. Sedan kom det onda filmbolaget och sa att John Rambo inte fick heta John Rambo utan skulle heta Rambo: To Hell and Back. Det var ett dåligt namn. Många blev arga. Då kom Sylvester Stallone och sa att filmen visst skulle heta John Rambo. Nu blev de glada igen. Sedan var sagan slut.

...apropå viral marketing och att rigga situationer där fansen får vinna. Att Harry Knowles också är involverad är bara pricken över i:et. Hans talkbackers är högljudda, men släng dem ett köttben så är de som fromma lamm.

Stallone, you rock!!! I never thoguht 'John Rambo' was a last one or anything thoguh I'd honestly not considered there'd be more after this. But the title is hardcore! Just the letter in simple guerilla font in red on the title screen screams "AWESOME!" Anyway if there is another sequel I'm sure we can think up a god title like 'Rambo: Next Blood' or something or it doesn't even necessarily have to have 'Rambo' in the title just think of something cool! Something relevant to the story but sounds badass, then all we do is use 'Rambo is back' or something in the tagline with a large impressive picture of you with a bazooka, just like those old school action movie posters!

You. We. AWESOME! Någonstans dreglar en filmbolagsdirektör av lycka.

Att manipulera fanboys måste vara bland det enklaste som finns. Hur George Lucas kan misslyckas så fatalt med detta är smått fantastiskt.

Neozombiens steroida stagnation

Det är lätt att förstå varför zombiefilmen gjort sitt återtåg inom skräckfilmen. Som subgenre rymmer den såväl splatter och postapokalyps som virushot och filosoferande kring döden. Den har lite av det mesta, men ändå en egen unik stämning. Man vet när man är i zombieland.

Efter att Romero avslutat sin ikoniska trilogi 1985 höll zombien länge en låg profil. Under 90-talet tittade den fram sporadiskt i filmer som Braindead och Dellamorte Dellamore, typiskt nog två skräckkomedier med zombien som pikant inslag mer än något annat. Återväxten signalerades snarare på en annan arena, när Capcom släppte Resident Evil på Sony Playstation 1996. Här, liksom i den populära Half-Life varianten They Hunger något år senare, är det levande döda och traditionell överlevnadsskräck som gäller.

Framgångarna för Resident Evil ledde till en filmversion 2002 och samma höst kom Danny Boyles 28 days later. Zombiens återvändo till filmduken parodierades redan 2004 i Shaun of the Dead, ett tecken på framgång så gott som något. Samma år kom också Zack Snyders nyversion av Dawn of the Dead.

Där Romeros gryning är den epidemiska fortsättningen på nattens utbrott har Snyder ingen prolog att hänga upp sin film på. Det skapar utrymme för en chockartad öppning, men förlorar i länden mycket av förlagans cyniska hopplöshet. Romeros fyra överlevare väntar sig ingen hjälp och slåss mer emot sin falnande livsvilja än något annat. En hel miniatyr-värld för sig själva och ett vältrande i överflöd dämpar endast tillfälligt situationens monumentala ångest. Det är självfallet alldeles för deppigt för deras moderna motsvarigheter, som har hoppet kvar och laddar inför den oundvikliga utbrytningen.

Zombiens nya gryning forcerar rastlöst igenom historien. Snyder vågar inte stanna upp och reflektera över situationen, utan för hela tiden in utmaningar som måste övervinnas. Vissa fungerar bättre än andra, men här finns också inslag på ren kalkonnivå. Hit hör t ex en oavsiktligt komisk förlossning med zombiefierad moder involverad. Någonstans bland de ständiga av- och utbrotten tappar man också helt bort den unika miljön. Köpcentret blir en kuliss i mängden och dess potential som ett fruset ögonblick av ett samhälle före katastrofen utnyttjas inte alls.

Det huvudsakliga skälet till Dawn of the Deads problem är att Snyder inte gör skräck. Ambitionen sträcker sig aldrig längre än till en actionfilm med ovanligt illaluktande bad guys. Därför blir det viktigaste en rejält uppumpad final med hjältemod, offer och en segling mot solnedgången (jo, faktiskt). Att Snyder sedan klipper till med en undergång över eftertexterna känns bara fegt. Någon nihilism räddar det knappast.

Då fungerar 28 weeks later bättre, åtminstone inledningsvis. Boyles serie, som han numera producerar, har alldeles uppenbart ambitionen att bli genrens nya franchise. Därför har den också ett metascenario kring zombiesituationen (titeln tillåter knappast något annat). Efter att Rage-viruset ödelagt de brittiska öarna återvänder flyktingarna under amerikanska truppers beskydd. Inga smittade finns längre kvar, de har helt enkelt svultit ihjäl. Hemvändarna inkvarteras i kontorskomplexet Canary Wharf i London Docklands.

Den märkliga blandningen av det gamla och det nya är styrkan här. Den befästa ön lyser som en fackla i en övergiven stad och gränsen mellan framtid och historia är knivskarp. Rastlösa prickskyttar vakar på taken och innevånarna plockar bland minnen av en svunnen värld. Sedan eskalerar allt väldigt snabbt. Det blir ingen zombiefilm utan zombiehorder och plötsligt har viruset exploderat mitt i säkerhetszonen.

Utbrottets plötsliga förlopp slår undan benen på alla evakueringsplaner. Panik och kaos utbryter direkt. Militären börjar skjuta på allt som rör sig. Det budskap som Juan Carlos Fresnadillo är ute efter är uppenbart, men tidsutrymmet är alldeles för trångt och kompromisserna för många. I syfte att sälja filmen till en amerikansk publik har den stoppats med ett exportspäck som tränger ut det mesta av det som faktiskt fungerar.

Här ska en grupp fotsoldater får vara lite mänskliga och pliktskyldiga inblickar ges i den sammanbitna stridsledningen. I fokus finns också en kärnfamilj (vad annars?) under Robert Carlyles uppgivna ledning. Han är en skicklig skådepelare, men den skissartade historia om svek som ska föra in en laddning i relationerna fungerar inte alls. Snart har Carlyle också förvandlats till den gäckande zombien, att bekvämt placeras i bakgrunden så fort en påminnelse behövs om vilka de rasande monstren egentligen är.

Pekpinnarna om att ett yttre hot gör att vi sviker våra inre ideal levereras högst halvhjärtat. Viktigare då att fixa med handlingen så att huvudrollerna (vars hederlighet gjort att de övervunnit zombiefarans moraliska straff) flyr staden, hittas av likaledes flyende zombies och jagas igen. Dittills har filmen hållit sig till en ganska smutsig actionrealism, men återigen måste köttfaktorn höjas i slutspurten. Zombiejakt medelst rotorblad är ingen ny företeelse, men som den genomförs här hade den passat bättre i en film signerad Uwe Boll.

Sedan är det det här med den springande zombien, något såväl den nyfödda Dawn of the Dead som 28 days/weeks later har gemensamt. Det funkar inte, det är bara att konstatera. Egentligen är det inte någon ny idé, ska man vara riktigt petig springer faktiskt den allra första zombien i Night of the living dead (efter bilen på kyrkogården). Men redan när Umberto Lenzi lanserade konceptet fullt ut 1980 i Nightmare City var det uppenbart att den enda effekten är att något fundamentalt i zombieskräcken går förlorat. Mellan aliens, orcher och slashermördare m m lider vi knappast någon brist på snabba och smidiga monster. Det är normen sedan länge. Att göra zombien till en i denna mängd är inget den tjänar på. Visst kan en eller två undvikas initialt, men zombien bara kommer och kommer och kommer. Den kan vänta i evighet och dess styrka och svaghet blir till slut samma sak.

I någon slag idiotisk eskalering ska neozombien också bara bli mer och mer atletisk. Nu blir man zombie jättefort, springer jättesnabbt och vrålar jättehögt. Fresnadillo klipper frenetiskt och hackar sönder sina scener enligt oinspirerad flimrar-det-såhär-fort-är-det-nog-action modell. Ironiskt nog porträtteras också zombien mer traditionellt när det passar. När Snyder vill visa upp sin hord utanför köpcentret får den vackert stå och vagga på plats. På samma sätt underskattar man konstant hotet i 28 weeks later, trots kunskap om fiendens fysiska förmåga.

Vad utvecklingen blir kan man bara spekulera om. Men håll utkik efter den tänkande zombien, det är ett tips. Nu när de kan få barn öppnar det också för en värld, ska vi säga sådär 28 århundraden senare, där en elit av reproducerande zombiefilosofer förslavat mänskligheten i stora fångläger, som köttboskap. De överlevande ber om att få bli bitna för att själva få odödlighetens gåva.

Eller vänta och se om Romero fortfarande har vad som krävs. Diary of the Dead har fått blandade reaktioner, men tröskeln för att åstadkomma något mer kvalitativt i genren ligger ganska lågt.

Premake redux

Det var nog inte många på Warner som var särskilt oroliga när man gav grönt ljus till The Invasion. Vad kan vara säkrare än ytterligare en ny variant av en historia som redan funkat tre gånger tidigare? Tydligen en hel del. Utdelningen har blivit dålig, sval kritik och mager boxoffice. Den positiva cykel som satts av Philip Kaufmans och Abel Ferraras versioner av Don Siegels klassiska SF-skräck Invasion of the body snatchers från 1956 är därmed bruten. Detta trots att det paranoida temat i historien borde passa utmärkt till dagens amerikanska samhällsklimat. Trots att Oliver Hirschbiegel, som levererade Undergången, verkade som ett stabilt kort.

Vad kan ha hänt? Svaret finns i filmens egen handling. Invasion är inte längre den film Hirschbiegel spelade in hösten 2005, utan en klonad ersättare. Efter dåliga testresultat fick Warner kallade fötter och lät bröderna Wachowski ansvara för en rejäl översyn (enligt principen mer action, mindre snack). Det resulterade i över en tredjedel nyinspelat material, regisserat av James McTeigue. Nu fungerar ju visserligen sådana räddningsinsatser ganska exakt aldrig, men man kan ju alltid försöka. Någonstans på hyllan finns naturligtvis också Hirschbiegels original, redo att hittas efter floppen och släppas som alternativ.

Det är inte första gången detta inträffar. Excorcist: The Beginning är Renny Harlins "räddning" av ett projekt som började som Paul Schraders Dominion. Morgan Creek Productions var först missnöjda med Schrader, sedan med hur Harlins variant togs emot och lät då Schraders film få en chans till. Det är väl fortfarande lite för dyrt och komplicerat att arrangera multipelversioner för att det ska bli en strategi på förhand, men annars är idén inte så dålig. Hollywood handlar uteslutande om riskminimering. Den som kan gardera sina insatser kommer att ta varje chans som ges.

I sin rädsla för hur publiken ska döma en given titel är man numera beredd att göra mer än att bara lyssna. Kan filmen redan på förhand involvera sin publik och anpassas efter deras specifika önskemål är mycket vunnet. Snakes on a Plane bearbetades på ett tidigt stadium av devota fans, vilket fick direkt påverkan på manus. Proaktivt bemötande av kritik är mycket effektivt, för har vi väl investerat i produkten tar det emot att döma den sedan. Kring premiären av Snakes on a Plane uppstod också genast en infekterad svekdebatt (Den vill inte vara mer än en B-film! Kan man inte bara få skratta?). Borat byggdes på samma sätt upp mycket skickligt, men drabbades sedan av en rejäl sleeper-backlash.

Interaktivitet gör filmer större än sina enskilda möten med publiken. Visningstillfället är så kort, konkurrensen om mediautrymmet så mördande hård. Hype är i motsats en utdragen process, som föder sig själv väl den nått tillräcklig storlek. Dess status som potential gör den också mera lättarbetad än en slutprodukt. Vi är på samma sida som filmbolagen, fulla av förväntan. Ett exempel som pågår just nu är J.J. Abrams projekt 1-18-08. En mystisk trailer, lite viral-sajter och det hela är igång. Lita på att Abrams folk plöjer diskussionstrådar i jakt på förväntansfulla "Wouldn't it be cool if..." Det vore inte heller så svårt att droppa olika idéer anonymt och se vad man får för reaktion.

Vi får vad vi vill. Det låter bra. Men vi vet tyvärr inte vad vi vill ha. När de ryska konstnärerna Witalij Komar och Alexander Melamid lät undersöka vilken konst amerikaner gillade bäst och sedan ställde sig och målade blev resultatet inte särskilt populärt. Ändå innehöll tavlan en amerikansk president, en lättklädd kvinna, vilda djur, landskap, vatten och var huvudsakligen i blått och grönt, exakt efter önskemålen. Lät man publiken hålla lite i penslarna också hade det varit den film som snart går upp på en biograf nära dig, i minst en version.

Et tu, Ridley?

Efter år av strider, rykten och förseningar har Warner till sist aviserat sin megautgåva av Blade Runner. Det blir release i december, precis innan fönstret stänger för ett 25-års jubileum. I fem olika versioner. På sju utgåvor. Över tre format. Istället för frosseri, förvirring. Amazon länkar sina kunder till en guide för att man ska hitta fram till "sin" film.

För riktigt vad som är Blade Runner går inte längre att säga. Är det den ursprungliga filmen, i sin internationella eller amerikanska version? Den directors cut som kom 1992? Eller Ridley Scotts nya final cut, den första han klippt själv? För att riktigt röra till det släpps även filmens workprint (vars illegala spridning på VHS lär ha bidragit till att 1992-versionen gjordes).

Scott har naturligtvis inte kunnat hålla fingrarna från syltburken i sin nya variant. Blade Runner modell 2007 är inte bara omklippt utan även uppfräschad med moderna specialeffekter. Man har t.o.m gjort nya inspelningar med Joanna Cassidy, för scenen där Zhora skjuts och kraschar genom glasfönster. Scott sällar sig därmed till den skamvrå av regissörer som redan innehåller namn som Walter Hill, George Lucas och Steven Spielberg.

Det är inte helt lätt att förstå motiven till denna patetiska revisionism. Är det filmbolagen som pressar sina guldkalvar för att få en säljande vinkel på en nylansering? Något slags evolutionärt perspektiv på filmkonsten där nytt är lika med bättre? Eller är det ett åldrande Hollywoods missriktade nostalgi för en svunnen guldålder? En ärlig tro på att man kan vrida tiden tillbaks och ge sin ungdom en filmisk botox-injektion, som för att hålla döden på avstånd ett tag till?

Oavsett skälen har uppdateringar av detta slag blivit ytterligare en aspekt av den kreativa lågkonjukturen och dess återvinningsiver. Det drabbar inte bara filmer, även koncept och scenarion. Därför får vi sådant som den springande zombien, en "förbättring" som fullständigt missförstår genrens fascination. Eller meningslösa stölder, som när Disturbia snabbspolar de starka korten från Rear Window och landar i tonårstrubbel och överansträngd seriemördarfinal 1A. Den infamösa eftertexten till 1929 års version av The Taming of the Shrew ("By William Shakespeare, with additional dialogue by Sam Taylor.") vore roligare om den inte vore fullt så profetisk.

Nej, är det någonstans det behövs en blade runner som kan rensa upp bland infiltrerande replikanter är det i filmbranschen. Hade kopiorna åtminstone Roy Battys gnista vore det väl en sak, men sådan tur har vi inte.

Sicko

Fahrenheit 911 börjar med en återblick på det omstridda presidentvalet mellan Al Gore och George Bush för sju år sedan. "Was it all a dream?" undrar Michael Moore. Det är lätt att känna likadant idag när man ser tillbaks på 2004. I ljuset av Irakkrigets växande problem blev Bushs chans till en andra period en internationell angelägenhet som få tidigare amerikanska val. I USA var temperaturen kokhet, med ett tonläge strax under gallskriket och en känsla av att det för en gång skull faktiskt stod något på spel. Mitt i allt ståhej fanns Moore och hans film. Sedan förlorade demokraterna valet. Tystnaden blev påtaglig.

Moore gavs inte direkt skulden för misslyckandet (bakom den bleke John Kerry), men han fick sig en rejäl törn. Backlashen inom de egna leden blev stundtals hård, där man menade att debatten borde förts bortom clownerier och raljerande skyttegravskrig. Fenomenet hade vuxit sig så stort att det blivit en belastning. Moore försvann från scenen. Efter ett tag aviserades en film om det amerikanska sjukvårdssystemet.

Man skulle kunna tänka sig att det var en annan och mer ödmjuk Moore som nu återvänder med Sicko. Men även om filmen till ytan känns mer nedtonad blir det snabbt uppenbart att Moores stil egentligen är oförändrad. Han är upprörd över en orättvisa och väljer sarkastisk humor som sitt angreppssätt. Filmen spänner över ett vitt fält men Moore fokuserar till stor del på individens perspektiv i detta system. Det blir en lång exposé över de orättvisor som kan drabba amerikaner som blir sjuka, vare sig de har eller inte har en sjukförsäkring. En man får inte ersättning för en benmärgstransplantation i sin cancerbehandling, trots läkares upprepade rekommendationer. "Experimentellt" säger försäkringsbolaget. Några månader senare är mannen död. Ett par får sälja sitt hus och flytta in i ett förrådsrum hos en dotter för att ha råd med sina mediciner. Ett akut sjukt barn vägras vård för att det sjukhus som uppsökts inte täcks av försäkringsbolagets avtal. Barnet flyttas och avlider.

Till detta material lägger Moore en rad fakta kring den bristande amerikanska hälsan. Överlevnaden för spädbarn ligger lägre än i länder som Kuba och El Salvador. På WHOs lista över hälsan i världen ligger USA långt efter andra rika västländer, inklämd på plats 37 mellan Slovenien och Costa Rica. Amerikaner betalar mer för sin vård än andra och får sämre utdelning. Presentationen är skickligt genomförd och man får ha ett hjärta av sten för att inte bli upprörd. Ett systematiskt undvikande av ansvar, med ekonomiska incitament som direkt uppmuntrar till att inte ta hand om människor med problem, går aldrig att acceptera i ett sjukvårdssystem. Att många amerikaner lider och dör som en direkt följd av systemets brister är uppenbart.

Men naturligt finns här andra perspektiv. Det är därför en betydande svaghet att ingenting av det som förs fram blir bemött. Nu är det säkert inte många representanter för den motsatta sidan som överhuvudtaget skulle vilja ställa upp i en film av Moore, men något borde man kunnat ha prestera. Ett problem är förstås att debatten kring Moore alltid tenderar att fokusera på honom som person och därför blir allt annat än konstruktiv. Men det är något som Moore till stor del bidragit till själv.

Efter att ha hållit sig i större delen av filmen spenderar Moore slutet av Sicko på just de utspel som får mycket uppmärksamhet men har lite att göra med kärnfrågorna. En grupp 911-räddningsarbetare utan försäkringar tas till Kuba för fri vård, efter att Moore försökt få in dem på Guantanamo Bay (där medicinsk behandling är kostnadsfri för fångarna). Moore betalar anonymt en motståndares läkarräkning, för att han ska kunna fortsätta med sina angrepp på en websida. Slutbilden är av Moore när han vandrar upp mot Capitol Hill med sin smutstvätt (i Frankrike kan småbarnsföräldrar få hemhjälp på statens bekostnad). Sina darlings har han aldrig varit bra på att tackla.

Att Moore varit en starkt bidragande faktor till dokumentärfilmens återväxt står utom allt tvivel. Men på samma sätt som en film som Why We Fight fördjupade perspektiven på amerikansk krigsföring långt bortom Fahrenheit 911 lämnar Sicko fältet vidöppet för mer genomarbetade angrepp. Är detta egentligen Moores ambition? Mer att stimulera andra till debatt än att själv berätta något nytt? Kanske är han slugare än vad många tror. Men så ser jag Moore på CNN. Han går genast till angrepp när filmen ska diskuteras, raljant och donderande, och utkräver kanalen en ursäkt för att han hade rätt om Irakkriget och de hade fel. När Wolf Blitzer har svårt att hitta orden inför anstormningen skrockar Moore förtjust. Det är retoriskt slipat och amerikansk nyhetsmedia har många brister att stå till svars förs. Men i det förtjusta flinet, i den alldeles uppenbara glädjen över att än en gång få vara i rampljuset, finns något problematiskt. Kan en film förtjäna bättre än sin regissör?