[en dröjande blick]

HyperNormalisation

Efter den amerikanska politikens mörka höst och vinter, som gått från satir till förnekelse och vidare in i kollektiv depression, känns det nu som att en ny fas är på väg. Motståndet mot Trump växer dag för dag och en slumrande kraft som aldrig fått fart under Obama vädrar vårluft. En journalist som Keith Olbermann, som var en tongivande röst på MSNBC under Bush presidentskap, har återvänt från sportkommentarernas värld och gör nu en webshow åt magasinet GQ som kort och gott heter The Resistance. Hollywoods prissäsong har blivit en enda lång rad av ställningstaganden, nu senast på SAG Awards med Julia Louis-Dreyfus och David Harbours (Stranger Things) passionerade utspel.

En annan röst som kommit tillbaka i dagspolitiken är Adam Curtis. Från en vända kring Afghanistans historia i Bitter Lake (som jag skrivit mer om här) är han nu mitt uppe i hetluften med HyperNormalisation, som kom några veckor innan valet i USA. Här spårar Curtis utvecklingen av dagens motsägelsefulla politiska klimat, med obskyra hot, svikna ideal, post-sanning och revolter som aldrig får fäste. Titelns hypernormalisering handlar om hur makthavare skapat en ny normalitet i detta kaos, en enklare men falsk värld som de kan kontrollera, när de i själva verket gett upp kontrollen sedan länge. Curtis kommer in på flera aspekter han behandlat förut, som individualism, New Public Management och ett havererat liberalt projekt, vilka han kopplar vidare till Trump, Brexit och Syrien m.fl. utvikningar.

Det är lätt att kritisera Curtis när det gäller hans journalistik. Han konstruerar narrativ med facit i hand, hoppar fritt i tid och rum för att plocka upp delar som passar in i hans kausalitet och centrala tes. Men det går heller inte att förneka att han lyfter fram mycket intressant och med en stil som utvecklat en säregen suggestiv kraft. Här finns avsnitt om hur väst utmålade Khadaffi som en bov, en allierad och en bov igen, allt utifrån vad som passade våra intressen. Den moderna tidens Great Game i mellanöstern ges en översyn med fokus på Syrien och hur USA spelat ut länder mot varandra, för att härska genom att söndra. Curtis berättar också om Vladislav Surkov, Putins politiska strateg och den som betraktas som arkitekten bakom hans maktbas.

Till HyperNormalisations försvar kan även anföras att den levererar en betydande dos av självkritik. Curtis menar att dagens radikala köpt mycket av nyliberalismens projekt om personligt förverkligande och retirerat från politiska projekt in i konst och en allt mer urholkad nättillvaro. I den bästa världar kan perioden framför oss, ett stålbad med en despotisk Trump i Vita Huset, väcka denna slumrande kraft. Det räcker dock inte med ett kreativt motstånd, utan det måste till en ny gemenskap med de som känner sig lämnade utanför. I detta projekt får man inte lämna walkover längre.

Stjärnfall ned i styrelsefåtöljen

Länge följde Hollywood en logik där A-listade skådespelares löner sågs som en initial investering i en films framgång och prissattes därefter. Arnold Schwarzenegger fick 29 miljoner dollar för att skriva på för Terminator 3, Johnny Depp 35 miljoner för Pirates of the Caribbean 4: On Stranger Tides. Men tiderna har förändrats. När Hollywood Reporter kommer med sin årliga rapport om löneläget toppar Dwayne "The Rock" Johnson och Leonardo Di Caprio listan, men The Rock får "bara" 19 miljoner för nyinspelningen av Jumanji. Längre ned på listan finns Kenau Reeves, som får 2,5 miljoner för uppföljaren till John Wick. Det kan jämföras med de 15 miljoner han fick för uppföljarna till The Matrix.

Men skenet bedrar. The Rock är en av Jumanjis producenter. Keanu Reeves har investerat egna pengar i John Wick. Det blir allt vanligare i Hollywood att lönerna hålls nere, men att stjärnorna delar på en films intäkter via egna produktionsbolag, delägarskap eller ersättning som producent. På så sätt kan drömfabriken försäkra sig mot missar och publikens skiftande fokus. Tjänar filmen mycket pengar får man också bra betalt, annars blir det mindre.

Alla är förstås inte lika förtjusta i att dela drakarnas risker. David Fincher ville ha tio miljoner dollar för att regissera Steve Jobs åt Sony, då gick jobbet istället till Danny Boyle. Filmbolagen blir allt tuffare i sina förhandlingar och ser helst att projekten betalar sig själva, när pengarna väl rullat in. Problemet är förstås att Hollywoods kreativa bokföring är smått legendarisk. Med en armé av ekonomer och jurister kan man snabbt trolla runt siffror så att kassasuccéer i själva verket går i förlust. Utan vinst, ingen vinstdelning.

Så länge som Hollywood funnits har detta spel mellan maktintressen pågått. På 90-talet var superagenterna, med Michael Ovitz bolag Creative Artist Agency i spetsen, drömfabrikens kungar och styrde och ställde med filmbolagen. Sedan tog stjärnorna själva över makten, men nu försöker drakarna en ny taktik genom att bjuda in till styrelseborden. De nya slavarna är manusförfattare, som måste producera mer till lägre kostnad för att mätta det enorma behovet av främst tv-manuskript (och sedan se sina alster ändras av ofta betydligt mer välbetalda manusdoktorer). I bakgrunden lurar en milleniumpublik för vilken biofilmen inte är självklar. YouTube vs Hollywood är titelfighten runt hörnet och tills dess gäller det att drömfabriken samlat sina styrkor.

Kräftgången del 18

Går man in på Pirate Bays 100-topplista över musiktorrents ligger just nu Frank Oceans album Blonde högst upp. Det kom för två veckor sedan, har sålt bra och fått god kritik. På Pirate Bay distribueras det av nästan två tusen personer. På andra plats kommer ett samlingsalbum, NRJ 300% Hits 2016, som lades upp i februari. Nu är antalet distributörer nere på 1348. Från plats fyra och nedåt är det under tusen personer som delar ut och antalet flera år gamla torrents ökar snabbt.

Tittar man istället på 100-topplistan över filmer är merparten av de översta tjugo filmerna upplagda dom senaste dagarna. Ettan, en bluray-rip av Captain America: Civil War, lades till igår och distribueras av över 15 000 personer. Av listans etthundra filmer är 98 upplagda i år, två under 2015.

Det finns en skillnad i hur vi konsumerar film och musik, men statistiken är ändå talande. Fildelning för en tynande tillvaro som distributionsmetod för musik. Tjänster som Spotify visar att det går att konkurrera med gratis utifrån kvalitet och användarvänlighet. Med ett stort utbud som är lätt tillgängligt och välskött slår man fildelning med lätthet. Spotify kurerar också sitt material allt bättre och har på sistone gjort tjänsten till ett bra sätt att upptäcka ny musik via bibliometri (Discover weekly) och audioanalys (Release radar).

En motsvarighet för film finns inte. Netflix får finna sig i att bära etiketten, men man försöker sedan länge att profilera sig mer som en alternativ tv-kanal. Utbudet är uselt och tjänsten försöker truga på användaren filmer utifrån väldigt breda definitioner ("Det här är också en film med en hund i."). De bibliometriska data man har är starka, men kan inte användas till att låta tittaren hitta ny film. Rättigheterna finns helt enkelt inte där. Istället använder Netflix dem till sin egen produktion. Resultatet är den typ utav blandband vi fick med sommarens Stranger Things.

Är det något den digitala disruptionen lärt oss är det dock att köpare och säljare kan matchas utan att man själv nödvändigtvis producerar material. Uber äger inga taxibilar, Airbnb inga hotellrum, Alibaba inget lager. Kunde någon hitta en liknande neutral modell för digital filmdistribution, där alla behåller sina egna rättigheter och intäkter mot en låg driftkostnad till en tjänsteleverantör (möjligtvis samägd och med vinstdelning i någon form), vore vi ett stort steg på vägen.

Det är också det enda sättet att besegra den hydra som är fildelningen av film. Inte minst The Pirate Bay har en imponerade resiliens, där sidan sett många utmanare komma och gå (nu senast Kickasstorrents). Men den svenska fildelningsklassikern är också en design från 2003 som överlevt sig själv många gånger om. Det är inte svårt att göra bättre, om man bara får.

Stranger Things

När Pokemon Go skickar ut folk på gatorna lockar Stranger Things dem tillbaks till tv-sofforna. Båda två använder samma vapen – nostalgin. Mer än en bedömare har också konstaterat att nostalgins trygghet är vad vi behöver denna sommar, när världen skakas av terrordåd och demagoger. Men då glömmer man kanske att nostalgi driver även Trumps drömmar om en amerikansk storhetstid, ISIS visioner om kalifatet, Brexit-anhängares allsång i Rule Britannia, Erdogans neo-Ottomanism och mycket mer.

Av alla med känselspröten i nostalgins kraftfulla mix är dock Netflix i en klass för sig. Utrustade med bibliometriska data från 83 miljoner användare får deras produktionsavdelning detaljerade underlag över vad som går hem och i vilka kombinationer. Stranger Things är också ett veritabelt lapptäcke av influenser, från det uppenbart Spielbergska i E.T. och Close Encounters of the Third Kind till Stand By Me, Goonies, Poltergeist och andra 80-tals klassiker. Men här finns också inslag av Altered States, Blowup, X-Files och den kolsvarta världen i Under The Skin från så sent som 2013.

Ofta är lånen matchade nästan ruta för ruta, bildkomposition för bildkomposition. Det blir då inte längre fråga om att det känns som att man sett det förut. Man har gjort det. Men ändå funkar det på något sätt, åtminstone i stötar. Kanske är det för bröderna Duffers uppenbara kärlek till materialet eller den underbara intensiteten hos en barnskådespelare som Millie Brown. Jag gillar också hur personer får växa, tveka och hitta sina egna vägar. Även om klyschorna står som spön i backen omkring dem finns det flera intressanta karaktärsbågar i Stranger Things.

Problem finns det dock, inte minst i hur serien snabbt blir väldigt lite mystisk eller skrämmande. Det ges bort alldeles för mycket för tidigt och sedan är det mera mysrysare i mål än något annat. Historien om ett monster och bortrövade barn blir här närmast ett sidospår. Inte minst är den andra sidan som koncept är betydligt mera intressant och skrämmande än en varelse som kan fångas i en björnsax.

I sitt klipp och klistrande med influenser får också Stranger Things en personlighetssplittrad genretillhörighet. Även om det finns en tematiskt sammanhållande ton i serien känns det ofta som att individuella karaktärer spelar i sina egna genrer, en konspirationsthriller här, en creature feature där, coming-of-age berättelse, high school dramatik m.m. Det ska bli intressant att se om Netflix algoritmer framöver kan ta sig loss från det best-of tänkande som genererar dylika resultat. Med sina lånade bilder riskerar annars tv-serier som Stranger Things att blekna väldigt fort.

Allen & ondskan

Min romans med Woody Allens filmografi tog slut någon gång mot slutet av 90-talet. Visst finns det fortfarande filmer jag gillar, som t.ex. Midnight in Paris och Blue Jasmine, men det har blivit för mycket av turism och rutin. Sedan är det detta med personen Woody Allen. När Allens förhållande med Mia Farrow tog slut för att han inlett en relation med Farrows 19-åriga adoptivdotter Soon-Yi var det svårt att ta hans parti. Även med filmbranschens faiblesse för gubbsjuka hade detta märkliga drama en alldeles egen kvalitet. Sedan kom Farrows anklagelser om att Allen förgripit sig på deras gemensamma dotter Dylan. Historien rann ut i sanden, men har blivit ytterligare något som lagts till Allens bagage.

Att skilja på verk och konstnär är ibland lättare sagt än gjort. Många konstnärer är knepiga personer, egensinniga och med mer av kontrollbehov än social förmåga. Idealet vore att kunna närma sig varje verk de skapat med ett öppet sinne, men allt existerar i en kontext. En film som Viljans Triumf är ett mästerverk i regi av Leni Riefenstahl, en nazist och personlig vän med Hitler. Förändrar detta verkets egna kvaliteter? Inte för mig, men det är samtidigt något som hela tiden finns i bakhuvudet.

I Allens fall väcks det förflutna till liv med jämna mellanrum av olika utspel. Senast var det nu vid Cannes-festivalen då Farrows och Allens son Ronan skrev i Hollywood Reporter om hur pressen behandlar Allen med silkesvantar och att mäktiga män som Allen och Cosby kan begå sina övergrepp i en kultur av tystnad och straffrihet. Det är en svidande bitter text som utmanar både journalister och skådespelare i hur Allen behandlas och bemöts. När man läser den är det svårt att inte känna en klump i halsen inför samlingen av Woody Alllen-filmer jag köpt in under åren.

Men så läser jag Robert B. Weides brev till Ronan. Weide har gjort en dokumentär om Allen och grävt flitigt  i historien. Han påpekar flera saker som är svåra att bortse ifrån. Det påstådda övergreppet utreddes av två olika instanser, The Child Sexual Abuse Clinic vid Yale/New Haven Hospital och N.Y. State Department of Social Services (Child Services). Båda kom var för sig fram till att något övergrepp aldrig ägt rum. Något åtal har aldrig heller väckts. Ronan och Dylans äldre bror Moses hävdar med emfas att ingen möjlighet till övergrepp fanns vid det aktuella tillfället, som skedde mitt under den bittra vårdnadstvisten i Farrows hem i Connecticut med flera personer närvarande.

I slutändan är det förstås bara Allen och Dylan som vet. Sedan får alla andra välja vem man tror på. Men rättssystemet måste få ha sin gilla gång. Har man friats av två olika instanser har man rimligtvis  rätt att inte dömas på lösa grunder i medier av olika slag. Fast så kommer givetvis aldrig bli fallet. kändisar och sex är clickbait som säljer lösnummer. Hos mig får dock Woody Allen stå kvar i bokhyllan.

The Desert of the Tartars

I krigsfilmer kommer striden snabbt. Ett muller vid horisonten och snart är fienden tätt inpå. Hjältedåd, desperata motattacker, blodsoffer. Sedan en kort paus för att omgruppera innan nästa slag. Inte bara är detta en felaktig bild av kriget i sig, utan också en snedvriden bild av militär verksamhet i allmänhet. Många soldater deltar aldrig i ett krig. En officer kan spendera ett helt liv på att förbereda sig för något som aldrig inträffar.

Yrken som hanterar katastrofer bär på en inneboende paradox. Någonstans vill man inte att ett hus börjar brinna, att någon blir påkörd eller att kriget kommer. Men samtidigt är det vad man tränat på. Alla vill vara behövda och få visa vad man går för. På film är denna motsättning inte helt lätt att sälja in, men Valerio Zurlini försöker med gott resultat i Desert of the Tartars. En ung officer blir posterad på det gamla gränsfortet Bastiani. Fortet ligger vid en stor öken, någonstans på andra sidan finns en historisk fiende från svunna tider.

Zurlini placerar filmen i ett odefinierat tidigt 1900-tal i den östra utkanten av det väldiga Österrike-Ungern. Det är det gamla Europa, innan första världskrigets nya världsordning. Officerskåren på fortet lever i en värld av fasta ritualer, uniformsbyten och middagar. Man rider ut till yttre befästningar och tillbaks. Upp på ett berg och tillbaks. Många timmar spenderas med att bara titta ut över öknen. Åren går, inget händer.

Det finns en sorg i Desert of the Tartars, inte bara i bristen på hjältemod, utan i tidens flyktighet. Gränsfortet lever i minnet av det förflutna, livet pågår på annat håll. Men för att inte bli tokiga sluter sig officerarna kring ett gemensamt öde och uppdrag. Annars är deras liv meningslösa. I skildringen av detta har Zurlini god hjälp av sin namnkunniga officersgrupp: Vittorio Gassman, Phlippe Noiret, Francisco Rabal, Fernando Rey, Jean-Louis Trintignant, Max von Sydow, nästan en katalog över 70-talets europeiska storheter. Särskilt Von Sydow excellerar i skildringen av undertryckta känslor och inre konflikter bakom ett stoiskt yttre.

En lika viktig karaktär i filmen är också gränsfortet. Desert of the Tartars är inspelad i det fantastiska citadellet Arg-é Bam i nordöstra Iran, ett världsarv med rötter från det Akemenidiska imperiet runt 500 f.Kr. Det är en magnifik vindlande konstruktion i flera nivåer med massiva koniska torn, gjord huvudsakligen i lersten. Bredvid citadellet ligger den delvis förfallna och övergivna staden Bam, vilket bara förstärker filmens apokalyptiska stämning. Sorgligt nog förstördes citadellet nästan helt i en jordbävning 2003.

Det är kanske bara en italiensk 70-tals regissör med lätt storhetsvansinne som skulle få för sig att göra en film som denna och lyckas med det. Desert of the Tartars är ett fascinerade stycke nostalgisk existentialism, naturligtvis till vacker vemodig musik av Ennio Morricone.

Lost Soul: The Doomed Journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau

Någonstans i ett alternativt universum slog Richard Stanley igenom med Hardware och Dust Devil och hittade sedan den där smala vägen mellan Hollywood och art house som är så få förunnade. Det finns knappast någon regissör som jag hellre hade önskat en annan karriär, hans säregna uttryck hade kunnat göra så mycket om det bara hittat rätt sammanhang. Istället hamnade Stanley i klorna på New Line och fick regissera The Island of Dr. Moreau. I tre dagar.

Redan på 90-talet spreds många historier om vad som hände på den kaotiska inspelningen ute i djungeln. I likhet med filmer som Fitzcarraldo och Apocalypse Now verkade den extrema miljön förstärkt en dysfunktionell gruppdynamik och konflikterna rasade från dag ett. Till skillnad från Herzog och Coppola förmådde dock Stanley inte behålla kontrollen över projektet och New Line drog i nödbromsen nästan direkt. Veteranen John Frankenheimer kallades in och fick färdigställa projektet, vilket blev en total flopp.

I Lost Soul har också The Island of Dr. Moreau fått sin dokumentära kompanjon, sin Burden of Dreams eller Hearts of Darkness. Det är den flitige extramaterialsregissören David Gregory som intervjuat Stanley och flera andra inblandade (dock inte Frankenheimer eller Brando, av förklarliga skäl). Det är en intressant återblick på ett projekt som havererade och en karriär som gick snett, men kanske inte fullt så urskuldande för Stanleys del som man hade kunnat tro.

Det är svårt att inte bli lite ledsen när man ser honom. Stanley har efter sin misslyckade Hollywood-karriär snöat in på mysterier i södra Frankrike och bl.a. gjort filmen L'autre Monde om spöken, UFO:n och gömda skatter. Nu sitter han som en åldrad New Age-profet och verkar lite vilsen, som om tiden sprungit ifrån honom. Han berättar med viss bitterhet och cynism om hur han jobbat med Moreau länge och hade en mycket tydlig idé om den film han ville göra.

Med att filma med drömfabriken i ryggen är att navigera en serie av kompromisser. Detta verkar Stanley helt enkelt struntat i. Visst finns här mycket av de ökända grälen med en stroppig Val Kilmer, men också en bild av en regissör som inte infinner sig på produktionsmöten och demonstrativt klättrar upp i ett träd och vägrar att komma ned i samband med ett bråk. Stanley hade sina försvarare bland filmens producenter, men det är svårt att skapa ett utrymme för någon som tar strider genom att fly.

Det är ändå skönt att se hur skådespelare som Fairuza Balk och Marco Hofschneider tar Stanley i försvar. Hans idéer var starka och han hade med sig många på banan, bara inte de som räknades. Samtidigt är det alldeles uppenbart att Stanley tog sig vatten över huvudet, fick panik och gick in någon slags förnekelse. Sedan hjälpte det inte i sammanhanget att scenografin regnade bort, att Kilmer just gått igenom en skilsmässa och att Brando var Brando.

Lost Soul blir något lättsammare väl Stanley skiljts från projektet och betraktar dess sönderfall utifrån. Frankenheimer försökte spela hård mot stjärnorna, men beklagade sig för New Lines ikoniska chef Bob Shaye att Brando var fullständigt omöjlig. Han krävde att få spela med en ishink på huvudet (det var varmt) och ville absolut att man skulle filma hans idé att Dr. Moreau i själva verket var en delfin. Stanley togs sig också tillbaka till inspelningsplatsen (utklädd som en hundmutant) och finns med som statist i flera scener.

Sedan i höstas är Stanley knuten till en filmatisering av H.P. Lovecrafts skräcknovell The Colour out of Space. I intervjuer talar han om Bergman, Tarkovskij, kosmisk fasa och LSD-trippar. Det låter spännande, men det enda problemet verkar vara finansieringen, eller rättare sagt att förlika den med hans vision. Jag kan påminna mig om att han sagt liknande saker om flera idéer i intervjuer de senaste tjugo åren. Richard Stanley han inte regisserat en långfilm sedan 1992.

Sicario

Gränslandet har alltid attraherat konstnärer av olika slag. Området där två kulturer möts skapar en särskild dynamik. Regelverk krockar med varandra och gränsens innevånare försöker växelvis tillämpa dem eller undvika dem. Personlig identitet blir viktigt, men också upplöst i någon mån. Det som hela tiden kan växla sida etablerar en frizon med egna regler.

Alla gränser har sin historia. I amerikansk kultur är gränsen mot Mexiko den mest omskrivna och bevakade. Ända sedan kriget vid 1800-talets mitt har ”South of the border” varit ett koncept förknippat med ett hot. I westernfilmer är mexikanen en mystisk revolverman eller en passionerad revolutionär, någon som utmanar den amerikanska hegemonin. Idag är landrutten via Mexiko det huvudsakliga inflödet av sydamerikanskt kokain till USA. Drogkartellen är hotet för dagen, ett gäckande hot precis på tröskeln som svarar effektivt mot den amerikanska självbilden post-9/11. Allt måste säkras och skyddas. Särskilt gränslandet.

Sicario kastar sig med huvudet först ned i denna värld. En insatsstyrka från FBI gör en räd mot ett misstänkt hus i Arizona, men hittar mest döda kroppar. När en försåtsminering också dödar ett par agenter blir det startskottet för en hämndoperation. Budskapet är tydligt, kampen mot narkotikan är ett krig med drogkartellerna på ena sidan och USA:s brokiga flora av allt mer militariserade polisiära enheter på den andra. I ett krig kan civilsamhällets vanliga regler åsidosättas.

Det här hade kunnat bli 80-tals action av sämsta patriotiska Steven Seagal modell, men Dennis Villeneuve håller huvudet kallt. Sicario är en torr och osentimental film, mer intresserad av detaljer än av brösttoner. Handlingen accelererar in i plötsliga crescendon, men kan lika gärna uppehålla sig vid långa flygbilder över landskap och städer. Rytmen är ojämn men stadig stegrande, vilket håller tittaren i osäkerhet.

Mötet mellan Villeneuves regi, Roger Deakins foto och Jóhann Jóhannssons musik är den stora behållningen här. Jóhannssons huvudtema är ett dovt brölande av stråkar, en massiv sjunkande ton som upprepas om och om igen. Det är som ett varningsläte från ett stort döende djur, inramat av ett rytmiskt brus av uppstyckade instrument. Musiken blir filmens ryggrad och det som håller ihop Villeneuves skiftande fokus och Deakins utsvävningar.

De sistnämnda hör till några av mästerfotografens bästa på senare år. Sicario är en utmanande film rent visuellt, med en nästan vit ökens utfrätta ljusnivåer på dagen och ett kompakt mörker om natten. Deakins leker med detta, från skarpa fönster till bildförstärkare och infraröda sikten, men igen är det gränslandet som fungerar bäst. När en nattoperation inleds skär soldaterna skarpa skuggbilder mot en orange-blå skymning i en magiskt vacker scen. Komplexa lågljusförhållanden av detta slag brukar aldrig fastna på film, men här funkar det utmärkt.

Skådespelarmässigt är det lite mera blandad kompott som ges. Benicio del Toro levererar, om än mycket på rutin. Hans karisma passar filmen utmärkt och Deakins kamera älskar honom. Men det känns som att Del Toro kan göra den kisande antihjälten i sömnen och här inte utmanas särskilt mycket mer. Då är Josh Brolin roligare att bevittna som en luttrad CIA agent som tycker att han har världens bästa jobb. När filmen vräker på med Jóhannssons stråkar och allt är misär blir Brolins sneda leende något som håller kvar Sicario i verkligheten.

Sämst klarar sig Emily Blunt. Det är väl inget större fel med vad hon gör utifrån givna förutsättningar, men en mer meningslöst skriven roll får man leta efter. Blunts FBI-agent blir inlurad i uppdraget av rent byråkratiska skäl och fungerar sedan som handlingens spegel. Filmens kaos ska destilleras genom henne, en småpräktig fröken duktig som vill att regler ska följas. Sicario är tveklöst som svagast när hennes cirkel måste slutas och hon hotas i ett totalt onödigt sidospår. Det är en klassisk krycka till karaktär, som Villeneuve klarat sig utmärkt utan.

Det andra, det onda

Få genrer kommer med ett lika inneboende krav på autenticitet som spionfilmen. Antingen är man en dålig Bond-kopia eller så gör man sin hemläxa. Det är uppenbart att Homelands producenter valt det andra spåret. Visst är det high concept på många sätt, med långsökta och spektakulära händelser som driver historien, men bakom finns underrättelsearbetets vardag och utmaningar. Långa pass vid de dolda kamerornas monitorer, svåra avgöranden om fienders fiender och moraliska gråzoner.

I centrum finns också en komplex huvudroll i Claire Danes agent Carrie Mathison. Väldigt bra på det hon gör, men paranoid och med bipolärt syndrom. Hon medicinerar mot detta (litium, klozapin, nortriptylin, allt enligt regelboken) men drabbas ändå av manier. Hennes bräckliga inre blir snabbt en viktig del av handlingen. Hon är oberäknelig, men också fullständigt orädd och extremt produktiv. Det är ett fascinerande porträtt av psykisk sjukdom, ett av de bästa sedan Isabelle Huppert i Hanekes Pianisten. På samma sätt som Huppert gick sönder framför ens ögon, på ett sätt som var oerhört jobbigt att bevittna, är Carries sammanbrott en bilkrasch i slow motion man inte kan ta bort ögonen från.

Tyvärr saknas dock denna komplexitet i skildringen av islam. Homeland gör ett stort nummer av att den hemvändande marinsoldaten Brody konverterat efter långa år i fångenskap. Kameran smyger in i hans garage där han tar fram sin bönematta och vänder sig mot Mecka. Budskapet är tydligt, han är muslim och därför också terrorist. Något annat alternativ finns inte.

Det görs ett halvhjärtat försök att problematisera bilden, där religionen är den enda tryggheten i Brodys liv. Han är aldrig så lugn som i bönens ritual. Men hur mycket man än behandlar dylika aspekter med respekt ges hela tiden bilden av något som är synonymt med ett förtäckt hot. På affischen för säsong fyra ses Carrie som rödluvan mot ett hav av anonyma kvinnor/vargar i kolsvart burka. När en imam introduceras i handlingen visar han sig snart arbeta för Al Qaida. En exil-iransk analytiker på CIA får utskällning för att hon bär hijab.

Homeland tar sig också stora friheter med sanningshalten kring mellanöstern och dess grupperingar. Beirut blir till en hotfull nidbild och Al Qaida ledaren Abu Nazir samarbetar med Hizbollah (i själva verket strider Al Qaida och Hizbollah i praktiken mot varandra genom att stötta motsatta sidor i det syriska inbördeskriget). Denna släpphänta attityd fick sin mest subversiva reaktion när inhyrda arabiska graffitikonstnärer i den femte säsongen skrev budskap mot tv-serien i ett syriskt flyktingläger.

På de egna sidan är det inte lika mycket svartsyn som gäller. Karaktären Dar Adal, av allt att döma chef för CIAs ökända paramilitära enhet SAD, introduceras som ett hot men blir snabbt en viktig bundsförvant. På samma sätt avslöjas att Mossad spionerar på den vikarierande CIA chefen Saul, men det blir istället nyckeln för att få hjälp av den israeliska underrättelsetjänsten i Teheran. Går ondskan i det godas ledband är den plötsligt rättfärdigad.

Allt detta är i underhållningen namn, förstås, men fördomar är fördomar om än i glättig form. Det sällar sig också till en tradition av stereotypa bilder av arabisk kultur som är lika gammal som Hollywood självt. Man kan tycka att det borde vara lätt att se igenom vid det här laget, men under ett amerikanskt valår när den ledande republikanska presidentkandidaten på allvar talar om att stänga ute världens 1,5 miljarder muslimer från att resa in i USA är problemet uppenbart (betänk då att det inte var så länge sedan denna man omtalades som en framtida republikansk president).

Ett halvt fall framåt

Från dvd:ns intåg på det sena 90-talet har filmtittande i hemmiljö utvecklats snabbt. Under 2015 kom den första Ultra HD Blu-ray spelaren från Samsung, vars 4K bild är sexton gånger skarpare än de 240 horisontella linjer en VHS-kassett kunde återge. Våra skärmar är större och gemene mans 20-tal filmer i en bokhylla utbytt mot de ca 2000 titlar ett svenskt abonnemang på Netflix erbjuder.

Biografen har i jämförelse inte haft en lika radikal utveckling. Det är nog inte många biobesökare som bryr sig om att i stort sett all biograffilm distribueras digitalt sedan ett par år, eller som känner att det gör någon större skillnad. Biografen som visningsform har också varit utsatt för press, där inte minst många äldre singelbiografer försvunnit från gatorna.

Det finns dock vissa positiva tendenser. Vi har fått en IMAX Digital biograf i Mall of Scandinavia (av mindre variant). Rigolettos VIP-balkong är ett annat tillskott. Man kan förvisso fråga sig om upplevelsen är värd tilläggspriset på biljetten, men parfåtöljer och bättre utbud av mat och dryck är ett steg åt rätt håll. Vem blir först med en sängbiograf som Buda Bed Cinema i Ungern? Eller lyxbiografer som Cinépolis i USA?

Roligast på sista tiden måste ändå vara att Hateful Eight fick gå upp i Ultra Panavision 70 mm på nyss nämnda Rigoletto. Riktiga filmrutor, brutal bredd (2,76:1!) och en gammal inkallad maskinist vid spakarna. Det var en filmupplevelse, Tarantinos kräftgång bland minnen och excesser undantaget.