[en dröjande blick]

Tvättad fiktion

På det amerikanska DVD-fodralet till City of God står ett ungdomsgäng i bildens nederkant och pekar hotfullt med märkligt tomma händer. Deras vapen har retuscherats bort, naturligtvis med lite fräcka effekter, men det gör bara intentionen mer uppenbar. Exakt vad vill man uppnå? Alla som är minsta intresserade av filmen, eller läst på fodralets baksida, vet att den handlar om barngangsters i Rios slum. Filmen marknadsförs också som en våldsam inblick i denna kultur.

Hyckleriet är ett försök att leva upp till den märkliga blandning av våldsfascination och puritanism som präglar den amerikanska filmproduktionen. Endast det ”goda” våldet kan tolereras, det som onda människor utsätts för och därigenom är rättfärdigat. Därför får vi revisionism av det slag som när Lucas ändrar i Star Wars så att Greedo skjuter först mot Han Solo (som då dödar i självförsvar) eller Spielberg trollar fram walkie-talkies istället för pistoler i händerna på de FBI-agenter som jagar E.T. Sedan en tid erbjuder också företaget Clear Play DVD-spelare som censurerar filmer från sex, svordomar, naket och det våld som bl a beskrivs som ”crude”, dvs ohyfsat våld.

Tyvärr kan man se liknande tendenser till moralpanik i Sverige. Connex förbjöd affischering för Ken Park i tunnelbanan och SL har nu bett om ursäkt för sin nya ”barnpornografiska” tidtabell, där en påklädd tjej ligger på en säng och tittar på någon som går ut ur ett rum och två pojkar med bar överkropp står i någon slags strandmiljö. Det är förstås svårt att sovra i ett så sexualiserat mediaklimat, där C-kändisar trånar avklätt från löpsedlar. Men att slå i blindo och underblåsa moralisk hysteri är alltid en farlig väg. Konsten fyller en positiv funktion genom att utmana rådande normer, att pröva våra gränser. Att utsätta den för censur är att ge den en roll som syndabock, en grov förenkling som döljer de verkliga orsakerna till samhällets brister. Ironiskt fungerar censur inte ens för dess direkta syfte, då tabumarkeringar enbart tenderar locka flera åskådare till det förbjudna.

Älskade 70-tal

Den amerikanska filmens 70-tal lovordas så ofta av cineaster att det är lätt att bli skeptisk. Så bra kan det väl ändå inte ha varit? Men börjar man räkna upp lite titlar, Apocalypse Now, The Last Picture Show, Annie Hall, The Conversation, Nashville, är det bara att ge efter. Det fanns något magiskt efter motkulturens 60-tal, som på något märkligt sätt lyckades ta sig in i Hollywood och för ett ögonblick skapa utrymme för visionär och utmanande film mitt ibland alla trötta effektspektakel.

Peter Biskind skrev för några år sedan en sensationslysten och överskattad skvallerbok om eran som inspirerat en film med samma namn: Easy Riders, Raging Bulls. Där Biskind spenderade det mesta av sin tid med att studera sex, droger och våld i sammanhanget intresserar sig regissören Kennet Bowser tacksamt nog mera för filmerna och produktionsklimatet. Som en introduktion till perioden fungerar hans version väl, men problemet är att det finns så mycket att berätta att det är omöjligt att täcka årtiondet mer än högst översiktligt på två timmar.

Det blir sålunda många pliktskyldiga nedslag, talande huvuden och korta klipp. Ironiskt nog är flera av regissörerna arga på Biskinds skriverier och har vägrat ställa upp för en film med samma namn, varför fotografer och producenter får mycket intervjutid. En insiktsfull Peter Bogdanovich är som ofta behållningen, liksom den öppenhjärtige John Milius. Bokens dåliga inflytande syns mest mot slutet, där Biskinds teser ska bevisas och det trycks hårt på vilka som dog eller gick under, ungefär som att detta berodde på framgångarna för Jaws och Star Wars.

Som en alternativ skildring kan man vända sig till Ted Demmes och Richard LaGravenses A Decade Under the Influence som behandlar precis samma tema. Den är rörigare än Bowsers film, har inte på samma sätt en övergripande tidsaxel, men täcker vissa av sina ämnen bättre. Den har också bland dem som intervjuas namn som Easy Riders, Raging Bulls saknar: Altman, Coppola och Friedkin t ex.

Båda filmer gör sig bäst på DVD. Easy Riders, Raging Bulls har över 90 minuter extramaterial i bortklippta scener som kunde ha varit med i filmen och Region-1 versionen av A Decade Under the Influence presenteras i den tredelade version som gick på TV och inte den stympade biofilmen. Vill man ha en tredje film att runda av 70-talsstudierna med passar Robert Evans skröna The Kid Stays in the Picture bra. Här ges en alternativ version av hela årtiondet, en där Evans verkar ha stått bakom det mesta.

Dokumentera mera

I ljuset av Hollywoods kreativa lågkonjunktur och en alltför ofta apatisk independentfilm (som börjar kännas som en genre bland andra) är det kul att dokumentärfilmen håller den amerikanska filmfanan högt. Efter vårens fascinerande djupdykning i en havererad familj och ett dysfunktionellt samhälle, Capturing the Friedmans, kommer nu de intressanta titlarna på rad. Ute på DVD finns t ex redan Erol Morris intervjufilm The Fog of War med JFKs försvarsminister Robert McNamara, Spellbound om amerikanska stavningstävlingar och The Weather Underground om en av det sena 60-talets akademiska terrorgrupper.

På ingång är t ex The Corporation där Noam Chomsky och Howard Zinn kritiskt granskar företaget som samhällsfenomen, Super Size Me om en 30-dagars McDonalds-diet, Control Room om den arabiska nyhetskanalen Aljazeera och Neverland: The Rise and Fall of the Symbionese Liberation Army om ytterligare en av det sena 60-talets akademiska terrorgrupper (denna gång de som 1974 kidnappade miljonärsdottern Patty Hearst). Det är naturligtvis ingen slump att det finns ett genomgående samhällskritiskt tema i dokuvågen, ett stadigt ökande ideologiskt intresse bland yngre människor (som står för den största delen av filmkonsumtionen) och världsläget i stort är säkert bidragande orsaker.

Den största anledningen stavas dock allas vår ugglan Helge: Michael Moore. Framgången för Bowling for Columbine är så gott som ensam skälet till att uppköparna på Sundance viftar med sina checkhäften efter dokumentärer. Med den massivt omskrivna Fahrenheit 9/11 har Moore nu lämnat eventuella konkurrenter bakom sig och existerar i en egen sfär. I stort sett en enda sak står klart efter alla skriverier: det går inte längre att separera debatten (eller filmen) från dess politiska förtecken. För och emot är så hårt polariserat att vad som egentligen är ”ärliga” åsikter om eventuella filmiska kvaliteter inte går att utläsa. Som en som gillar Moores tidigare verk kan jag dock inte låta bli att oroa mig för hans nya roll som folkets dissident nr. 1. Det är bättre att slå ur underläge och som Moore odlar sin populism framstår han mer som en liberal motsvarighet till Rush Limbaugh eller Bill O’Reilly än något annat.

Bitterljuva 50-tal

Läser i J. Hobermans utmärkta The Dream Life: Movies, Media and the Mythology of the Sixties där han fångar den amerikanska tidsandan vid ingången till 60-talet:

The nation trembled on the brink of some shining void, primed for some grand, as yet undefined project. A yearning for complete security, consecrated in the video-hearths blue glow, merged with the fantasy of frontier freedom and absolute mobility

Låter ju väldigt käckt och framåt, men en av Hobermans poänger är att den amerikanska självbilden, "the dream life" som han kallar den, bröt mot den realitet man levde sina liv i samtidigt som den var ett centralt inslag i tillvaron. Ett kollektivt mytskapande som nationsbyggande projekt (vilket onekligen kan sägas fortsatt prägla USA).

Några dagar senare snubblar jag över ett tips om No Down Payment på Mobius och blir intresserad:

This is late fifties unwitting Hollywood surrealism at its zenith. The main players are four young couples in homes with adjoining patios in Southern California. The title refers to the American dream of returning GIs settling into suburban housing developments sprouting up across the landscape and living the good life as seen in fine magazines and symbolized by a billboard with Tinkerbell sprinkling magic dust. It's all a dream come true at no money down and everybody is healthy, laughing, goodlooking, icecubes tinkle and the future looks bright. But there's a present to be paid for built on insubstantial dreams of tomorrow, and all is not as it seems. The laughter's a little hysterical, the tinkling may be smashing glass, is that someone lying face down in the pool?

Onekligen mycket nära vad Hoberman är ute efter, dessutom inifrån årtiondet självt (filmen är gjord 1957). Tricket i att använda styrkan i den amerikanska drömmen, ofta just definierad från ett nostalgiskt äppelpajsdoftande 50-tal, samtidigt som den undermineras har också gett utmärkt resultat på annat håll (Sirk och Lynch är två namn som ligger nära till hands). Typiskt nog verkar No Down Payment inte finnas utgiven på DVD och något sunkigt NTSC-band från Ebay är jag inte intresserad av.