I ljuset av Hollywoods kreativa lågkonjunktur och en alltför ofta apatisk independentfilm (som börjar kännas som en genre bland andra) är det kul att dokumentärfilmen håller den amerikanska filmfanan högt. Efter vårens fascinerande djupdykning i en havererad familj och ett dysfunktionellt samhälle, Capturing the Friedmans, kommer nu de intressanta titlarna på rad. Ute på DVD finns t ex redan Erol Morris intervjufilm The Fog of War med JFKs försvarsminister Robert McNamara, Spellbound om amerikanska stavningstävlingar och The Weather Underground om en av det sena 60-talets akademiska terrorgrupper.
På ingång är t ex The Corporation där Noam Chomsky och Howard Zinn kritiskt granskar företaget som samhällsfenomen, Super Size Me om en 30-dagars McDonalds-diet, Control Room om den arabiska nyhetskanalen Aljazeera och Neverland: The Rise and Fall of the Symbionese Liberation Army om ytterligare en av det sena 60-talets akademiska terrorgrupper (denna gång de som 1974 kidnappade miljonärsdottern Patty Hearst). Det är naturligtvis ingen slump att det finns ett genomgående samhällskritiskt tema i dokuvågen, ett stadigt ökande ideologiskt intresse bland yngre människor (som står för den största delen av filmkonsumtionen) och världsläget i stort är säkert bidragande orsaker.
Den största anledningen stavas dock allas vår ugglan Helge: Michael Moore. Framgången för Bowling for Columbine är så gott som ensam skälet till att uppköparna på Sundance viftar med sina checkhäften efter dokumentärer. Med den massivt omskrivna Fahrenheit 9/11 har Moore nu lämnat eventuella konkurrenter bakom sig och existerar i en egen sfär. I stort sett en enda sak står klart efter alla skriverier: det går inte längre att separera debatten (eller filmen) från dess politiska förtecken. För och emot är så hårt polariserat att vad som egentligen är ”ärliga” åsikter om eventuella filmiska kvaliteter inte går att utläsa. Som en som gillar Moores tidigare verk kan jag dock inte låta bli att oroa mig för hans nya roll som folkets dissident nr. 1. Det är bättre att slå ur underläge och som Moore odlar sin populism framstår han mer som en liberal motsvarighet till Rush Limbaugh eller Bill O’Reilly än något annat.
Comments