Den amerikanska filmens 70-tal lovordas så ofta av cineaster att det är lätt att bli skeptisk. Så bra kan det väl ändå inte ha varit? Men börjar man räkna upp lite titlar, Apocalypse Now, The Last Picture Show, Annie Hall, The Conversation, Nashville, är det bara att ge efter. Det fanns något magiskt efter motkulturens 60-tal, som på något märkligt sätt lyckades ta sig in i Hollywood och för ett ögonblick skapa utrymme för visionär och utmanande film mitt ibland alla trötta effektspektakel.
Peter Biskind skrev för några år sedan en sensationslysten och överskattad skvallerbok om eran som inspirerat en film med samma namn: Easy Riders, Raging Bulls. Där Biskind spenderade det mesta av sin tid med att studera sex, droger och våld i sammanhanget intresserar sig regissören Kennet Bowser tacksamt nog mera för filmerna och produktionsklimatet. Som en introduktion till perioden fungerar hans version väl, men problemet är att det finns så mycket att berätta att det är omöjligt att täcka årtiondet mer än högst översiktligt på två timmar.
Det blir sålunda många pliktskyldiga nedslag, talande huvuden och korta klipp. Ironiskt nog är flera av regissörerna arga på Biskinds skriverier och har vägrat ställa upp för en film med samma namn, varför fotografer och producenter får mycket intervjutid. En insiktsfull Peter Bogdanovich är som ofta behållningen, liksom den öppenhjärtige John Milius. Bokens dåliga inflytande syns mest mot slutet, där Biskinds teser ska bevisas och det trycks hårt på vilka som dog eller gick under, ungefär som att detta berodde på framgångarna för Jaws och Star Wars.
Som en alternativ skildring kan man vända sig till Ted Demmes och Richard LaGravenses A Decade Under the Influence som behandlar precis samma tema. Den är rörigare än Bowsers film, har inte på samma sätt en övergripande tidsaxel, men täcker vissa av sina ämnen bättre. Den har också bland dem som intervjuas namn som Easy Riders, Raging Bulls saknar: Altman, Coppola och Friedkin t ex.
Båda filmer gör sig bäst på DVD. Easy Riders, Raging Bulls har över 90 minuter extramaterial i bortklippta scener som kunde ha varit med i filmen och Region-1 versionen av A Decade Under the Influence presenteras i den tredelade version som gick på TV och inte den stympade biofilmen. Vill man ha en tredje film att runda av 70-talsstudierna med passar Robert Evans skröna The Kid Stays in the Picture bra. Här ges en alternativ version av hela årtiondet, en där Evans verkar ha stått bakom det mesta.
Comments