På det amerikanska DVD-fodralet till City of God står ett ungdomsgäng i bildens nederkant och pekar hotfullt med märkligt tomma händer. Deras vapen har retuscherats bort, naturligtvis med lite fräcka effekter, men det gör bara intentionen mer uppenbar. Exakt vad vill man uppnå? Alla som är minsta intresserade av filmen, eller läst på fodralets baksida, vet att den handlar om barngangsters i Rios slum. Filmen marknadsförs också som en våldsam inblick i denna kultur.
Hyckleriet är ett försök att leva upp till den märkliga blandning av våldsfascination och puritanism som präglar den amerikanska filmproduktionen. Endast det ”goda” våldet kan tolereras, det som onda människor utsätts för och därigenom är rättfärdigat. Därför får vi revisionism av det slag som när Lucas ändrar i Star Wars så att Greedo skjuter först mot Han Solo (som då dödar i självförsvar) eller Spielberg trollar fram walkie-talkies istället för pistoler i händerna på de FBI-agenter som jagar E.T. Sedan en tid erbjuder också företaget Clear Play DVD-spelare som censurerar filmer från sex, svordomar, naket och det våld som bl a beskrivs som ”crude”, dvs ohyfsat våld.
Tyvärr kan man se liknande tendenser till moralpanik i Sverige. Connex förbjöd affischering för Ken Park i tunnelbanan och SL har nu bett om ursäkt för sin nya ”barnpornografiska” tidtabell, där en påklädd tjej ligger på en säng och tittar på någon som går ut ur ett rum och två pojkar med bar överkropp står i någon slags strandmiljö. Det är förstås svårt att sovra i ett så sexualiserat mediaklimat, där C-kändisar trånar avklätt från löpsedlar. Men att slå i blindo och underblåsa moralisk hysteri är alltid en farlig väg. Konsten fyller en positiv funktion genom att utmana rådande normer, att pröva våra gränser. Att utsätta den för censur är att ge den en roll som syndabock, en grov förenkling som döljer de verkliga orsakerna till samhällets brister. Ironiskt fungerar censur inte ens för dess direkta syfte, då tabumarkeringar enbart tenderar locka flera åskådare till det förbjudna.
Comments