[en dröjande blick]

Outfoxed

Det är valår i USA och kriget om väljarnas sympatier rasar över alla fronter. På högerkanten regerar tv-kanalen Fox News med sitt ständiga stöd för presidentens politik och hårda ifrågasättande av oppositionen. Allt presenterat under slogans som ”Fair & Balanced” och ”We report. You decide.” Kritiken mot Fox har med tiden vuxit, men det har mest rört sig om spridda åsikter, en slags liberal konsensus som aldrig manifesterats eller prövats i mer organiserad form. Onekligen bra förutsättningar för Robert Greenwalds dokumentär Outfoxed: Rupert Murdoch’s War on Journalism. Kanske lite för bra, för spel mot öppet mål leder som bekant sällan till några större ansträngningar.

Den som förväntar sig något i stil med Michael Moores fyndiga montage, övergångar och tempoväxlingar lär bli besviken. Här är det tv-klipp och talande huvuden på rad som gäller. Produktionen är överlag billig och saknar en stark sammanhållande tråd, utan går istället till oorganiserat och brett angrepp. I sin svepande stil fångar den pedagogiskt kanalens metoder att smyga in ”anonyma” åsikter och förvandla dessa till vedertagna sanningar. Nivån på argumentationen, som att Kerry har Kim Jong-Il på sin sida och ser fransk ut, demonstreras också effektivt. Men Outfoxed ger ett lite slarvigt intryck och förlorar onödigt mycket på att inte tillåta något bemötande. Även om man inte fått Bill O’Reilly, Sean Hannity eller någon annan av kanalens ikoner att uttala sig hade man kunnat hitta andra. En debatt kring argumenten för Fox hade stärkt filmen och gjort att den känts mindre som en predikan för de troende.

Mediakritik behöver vi mer av och i sin uppriktiga vilja att avslöja och upplysa har Greenwald en styrka. Här finns ett genuint patos och en känsla av att detta angår oss alla. Medias säljande av tittargrupper till kommersiella och/eller politiska intressen bör ständigt granskas och onekligen representerar Fox och mycket av den övriga mediabevakningen av det stundande presidentvalet en dystopi, där särintressen får sina fördomar bekräftade om varann. En nog så tafflig inblick i detta är alltid värdefull på ett plan.

Outfoxed är intressant också ur ett helt annat perspektiv. Filmen är aktuell som få andra, gjord under senvåren och distribuerad på DVD via en gräsrotskampanj som fört upp den högt på Amazons försäljningslista. DVD-film köps i så stor utsträckning att filmindustrin idag tjänar mer på dem än på biografvisning (12 miljarder dollar visavi 9,5 miljarder för den amerikanska marknaden 2003), varför distribution direkt till DVD är helt legitimt ur en kommersiell aspekt. Särskilt gäller detta filmer som kan möta sin publik via subkulturer och som svarar mot behov som lämnats i skymundan av Hollywoods allt mer utslätade utbud. I vissa fall kan sådana filmer t om konkurrera på biografarenan framgångsrikt, det visar inte minst ideologiskt laddade och extremt framgångsrika independentproducerade filmer som Fahrenheit 9/11 och The Passion of the Christ. Med billig DV-produktion, marknadsföring via nätet direkt mot intresserade och intäkter från DVD-försäljning finns utrymme för något som innebär en rejäl utmaning för det filmklimat vi är vana vid. Framtiden är sålunda inte helt så mörk som Outfoxed kan tyckas antyda, det är den själv ett exempel på.

Rollbesättningsbesatthet

Vem är bäst lämpad att göra roll X i en filmatisering av det populära litterära verket Y? Få ämnen har samma potential att få igång en het debatt på filmforum. En rollbesättning som fick utstå mycket kritik när det tillkännagavs var valet av Will Ferrell som Ignatius J. Reilly i en kommande filmversion av John Kennedy Tooles komiska kultklassiker A confederacy of dunces. Nu visar det sig att det inte blir någon Saturday Night Live-sketch av den arrogante slackern Reilly, då projektet än en gång i ordningen havererat och är tillbaks i sitt vanliga limbo. Nytt liv därför åt chansen att få se Philip Seymour Hoffman i den roll han är född att spela. Från en alternativ verklighet hoppas jag också att någon gräver fram den okända 80-talsfilmatiseringen av Socker-Conny, naturligtvis med en hungrig Micke Dubois i sitt esse.

En annan filmatisering som släpar sig mot sin födelse är The Da Vinci Code. Cliffhangers, tempo och torftigt språk borde resultera en förhållandevis enkel överföring, få böcker skriker om att bli film som Dan Browns bestseller. Återstår bara att se hur mycket av den delikat konspiratoriska intrigen som överlever. Med Ron Howard vid rodret kan man i varje fall räkna med att dosen av socker och skriva-på-näsan blir hög. Diskussionerna om rollbesättning är också lite oroande, nog för att Jim Broadbent (varitéföreståndaren Harold Zidler i Moulin Rouge) skulle göra en utmärkt Leigh Teabing, men Russell Crowe och Audrey Tautou för huvudrollerna - där kan man tala om en akut brist på fantasi. Projektets storlek gör dock att en rejäl flavor-of-the-month leading man är mer eller mindre oundviklig. Fansens önskemål kan följas på t ex Imagine Casting.

I den bästa av världar öppnar eventuella filmiska framgångar för The Da Vinci Code för annan konspiratorisk film. Fler ockulta/religiösa thrillers i stil med The Ninth Gate och Name of the Rose (båda filmatiseringar f. ö.) skulle jag inte tacka nej till. Ett projekt som inte tänker missa tåget och känns mycket post-Brown är Brian Flemmings The Beast där Jesus identitet står i fokus. Det är dock en film vi får vänta på ett tag, då premiären är satt till den sjätte juni 2006 (d.v.s. 6/6-06).

Den som inte vill vänta så länge på det diaboliska kan vända sig till Excorcist: The Beginning, en kommande prequel till William Friedkins 70-talsikon med en av de märkligaste produktionshistorierna på länge. Filmbolaget Morgan Creek anlitade Paul Schrader och föga förvånade fick man en film tillbaks som spelade mer stämning än på skrik och blod. Det var nu inte vad man var ute efter, så Schrader kastades ut och Renny Harlin togs in. Därefter spelades i stort sett hela filmen in en gång till(!). Att regissörer ersätts är knappast någon nyhet, men att bolag låter det få så långt i produktionen att man ångrar sig när slutprodukten i stort sett är klar är mera ovanligt. Nu är Morgan Creek inte dummare än man avser släppa Schraders version på DVD, så vi kommer själva att kunna avgöra vilken av Stellan Skarsgårds två fader Meritt som är bäst.

In the darko

Tyckte du att det var svårt att hänga med i Donnie Darko? Nu ges flera alternativ till en djupare förståelse. Inte minst i Donnie Darko: The Directors’s Cut som gått upp i USA, där Richard Kelly får mer utrymme att utforska filmens vändningar och karaktärer. Tack och lov tyder det mesta på att detta är en äkta director’s cut, då Kelly som debutant var pressad att leverera en slimmad produkt. Det är tråkigt att distinktionen måste göras, men alltför ofta känns förlängda versioner mer som marknadsföring än något annat. Helt undan filmbolagets inblandning slipper dock inte DD: DC, då man putsat på specialeffekter och av oförklarliga skäl bytt ut musik (inledande Under a killing moon av Echo and the Bunnymen mot Never tear us apart av INXS t ex). Vi får se om någon svensk distributör har vett att plocka upp filmen för biograferna denna gång.

För en mer konkret förklaring till Darkos klurigheter kan man med fördel vända sig till Salons nyligen publicerade artikel Everything you were afraid to ask about Donnie Darko. Här redogörs ingående för den mer eller mindre officiella version som spridits i delar av Kelly i intervjuer, på filmens websida och i DVD-kommentarer. Vill man ha mer i samma anda finns i Salons arkiv artikeln Everything you were afraid to ask about Mulholland Drive om David Lynchs mystiska Hollywood-dröm. Än mer komplex är Lynchs identitetsupplösande mästerverk Lost Highway och där kommer Jason Desell till undsättning med Lost Highway Explained. Missa inte heller flash-animationen Kubrick 2001: the space odyssey explained för en suggestiv resa genom symboliken i denna SF-ikon.

Dessa ”förklaringar” är förstås tolkningar snarare än sanningar – ingen idé om ett konstverk är mer eller mindre legitim än någon annan. Men det är i samtliga fall välformulerade och genomtänkta teorier som inbjuder till att återuppleva filmerna med förnyat intresse, som bra filmkritik ska göra.