Vad är det som är så fascinerande med post-apokalyptiska filmer? Det spelar nästan ingen roll om det mest är ombyggda bilar som far omkring i ett befolkat grustag (mycket av 80-talsutbudet inom genren hör hemma i denna kategori), det finns ändå en suggestiv kvalitet där någonstans. Kanske handlar det om att utvecklingen för en gångs skull gått bakåt, det att vistas i ruinerna av en högre stående civilisation. I brist på den moderna tidens osynliga krafter (elström, radio, telefoni) reduceras sådant som datorer till otympliga föremål som inte är särskilt bra för att skaffa mat eller försvara sig med. Avlånga metallrör, hockeyskydd och gaffatejp står högre i kurs, som i Luc Bessons troligtvis bästa film Le Dernier Combat.
Men att det också handlar om rummets förändringar, skillnaden mellan en levande och en övergiven stad, argumenterar Walead Beshty övertygande för i artikeln The City Without Qualities: Photography, Cinema and the Post Apocalyptic Ruin (Site Magazine). Myllret av människor är inte bara något som fyller staden, det är en intim del av dess arkitektur. Befriad från denna blir platser som tidigare ingav trygghet plötsligt hotfulla. I massan kan man gömma sig, själv är man utsatt, ensam i en miljö som egentligen är ganska ogästvänlig.
I Dawn of the Dead tar George Romero fasta på fenomenet. Isolerade i ett välsorterat köpcentrum har den lilla gruppen överlevare allt, men ändå ingenting. De försöker vältra sig i överflöd och lyxkonsumtion, men taget ur sin kontext ger det bara ångest och saknad. Dead-trilogin handlar mer om sönderfallet än livet efter, då zombiefieringen av civilisationen fortfarande pågår. Night, Dawn och Day är de tre faserna av denna apokalyps: utbrott, epidemi och undergång. Många är de som önskat den naturliga avslutningen på kvartetten, Twilight of the Dead, men någon sådan kommer inte. Efter Day of the Dead är trilogin avslutad enligt Romero, undergången för mänskligheten närmast fullständig. Han jobbar nu istället med en fristående post-apokalyptisk uppföljare, Land of the Dead, där civilisationen rest sig något och förskansat sig i befästa städer. Det återkommande temat är att man underskattar zombiehotet. Om det blir något bättre tillskott till serien återstår att se.
Ett perspektiv nästan bortom post-apokalypsen ges i Planet of the Apes. Med sin mörka twist-end är det en av de filmer där den vidden av katastrofens effekter slår till allra hårdast. Till råga på allt går världen under igen, denna gång slutgiltigt, i Beneath the Planet of the Apes. I likhet med mycket av genren finns det en sedelärande kvalitet över filmerna, läxor som ska präntas in om hur högmod går före fall (utforskandet av moraliska dilemman med fantasifulla premisser påminner inte så lite om tv-serien Twiligt Zone, vilket utforskas i den mycket välproducerade fan-episoden Twilight Zone: Planet of the Apes).
Ofta riktar sig genrens pekpinnar mot de kärnvapen som tenderar förorsakat katastrofen, att mänskligheten ”finally did it” som Heston konstaterar i Planet of the Apes. Peter Watkins av BBC censurerade The War Game hör till de starkaste nedrustningsargumenten, med sin mycket osminkade skildring av ett sovjetiskt kärnvapenangrepp mot de brittiska öarna. I landsmannens Val Guests The Day the Earth Caught Fire hinner det inte ens gå så långt, utan ett antal symmetriska kärnvapenprov rubbar jordens bana närmare in mot solen. Här skildras händelseförloppet från en brittisk tidningsredaktion, vilket ger om tillfällen att kommentera maktspelet kring hur katastrofen ska presenteras och tacklas. Guest är mer optimistisk om att det genuint brittiska överlever prövningarna och det finns onekligen något tryggt i hur Londonborna hanterar situationen. Ibland kan en livréklädd dörrvakt med en värdighet inför slutet vara det civiliserades hopp.