Av alla filmer som blivit kända för att pröva gränser står Salò i en klass för sig. Det finns flera produktioner som går längre på olika sätt, men Pier Paolo Pasolinis blandning av tortyr, förnedring och sexuella övergrepp har blivit den passagerit som varje filmintresserad förväntas förhålla sig till. Själva filmen har också fått ett mytiskt bihang i omständigheter och anekdoter, som det faktum att Pasolini mördades kort efter premiären på Paris filmfestival hösten 1975 eller att Criterions indragna DVD-utgåva kan betinga uppåt 1000 dollar på Ebay.
Det här är en status Salò varken förtjänar eller kan leva upp till. Tvärtom lär den kyliga och metodiska stilen, med statisk kamera och återhållsamma scenlösningar, riskera att tråka ut den publik som vill bli chockerad. Visst finns det en mängd övergrepp och våldshandlingar, men det mesta sker dolt eller ur bild. Det är först på slutet som en längre sekvens innehåller ett par föga övertygande scener med onaturliga proteser. Att bortförklara filmen som ett effektsökeri är dock att både under- och överskatta dess kvaliteter.
Prövningen existerar på ett psykologiskt plan, i den likgiltighet med vilken de fängslade ungdomarna bestraffas. Fascisterna har som ambition att föra intellektuella diskussioner kring sina våldsdåd, upprätta ritualer kring dem, men det blir aldrig mer än tomma ord. Själva genomförandet präglas av den fnissiga och lättdistraherade voyeurismen hos ett barn som krossar myror. Terrorn är improviserad och inkonsekvent, där stundens ingivelse bestämmer fångarnas öde. Samma mönster med tomma ceremonier och förnedringar upprepas gång på gång.
Upprepningarna gör det lite svårt att hålla intresset vid liv, men det finns enstaka scener som bränner sig fast. Den mest minnesvärda är när fascisterna konfronteras med en rebellisk anda, ett ögonblick av uppror mot deras absoluta makt. Trots dagar av nedbrytning och förnedring möts de av ett plötsligt trots och en knuten näve som ställer dem totalt, om så bara för en kort stund. Dödsstraffet kommer snabbt och summariskt, men det är också deras enda svar. Det egna systemet är skakat och förfallet accelererar efter denna punkt.
Salò är som mest suggestiv när Pasolini kommenterar ondskans brist på nyanser, hur den bara når till en punkt och sedan inte längre. I slutets tortyr- och avrättningssession får en av ledarna ett vansinnesutbrott av frustration, som om inte stympningar och våldtäkter räckte till för att förmedla hans hat. Hans skrik blir allt mer desperata och han tystnar efter en stund med tårar i ögonen. Inte av medlidande, utan snarare av sorg inför oförmågan att gå längre. I brist på annat inleder han en liten dans med sina kollegor. Galenskapen tycks som den enda emotionella respons som står tillhands.
Det ironiska är att detta perspektiv lagt på filmen själv visar på samma problem. Liksom våldsverkarna stångar sig Pasolini blodig i sina försök att nyansera bilden av ondskan, utöver poängen om dess meningslöshet. Den konstruktion som ges känns ganska naiv, med det onda som ett alternativt men dekadent ideal för en grupp att sträva efter. Det är ett konspiratoriskt resonemang som undviker betydligt mer intressanta frågor om det godas relativitet och hur de flesta onda handlingar begås i det godas namn.
Ett av problemen i sammanhanget är att Pasolini knappt intresserar sig för offren, som får tjäna som en grå opersonlig fond åt fascisternas sadistiska infall. De är med få undantag nollställda och uppvisar enbart reflexartade reaktioner på det som de utsätts för. Pasolini såg filmen som en allegori över det moderna samhället och som ställföreträdare för viljelösa och lättstyrda konsumenter tycks fånggruppen inte förtjäna att problematiseras. Effekten stärker varken Pasolinis filosofiska resonemang eller berättelsen i sig.
Som en film gjord helt utan kompromisser är det omöjligt att inte ha en viss respekt för Salò. Att de brister den identifierar till del blir dess eget fall känns nästan som en naturlig följd av en konsekvent stil. Salò är också intressant på ett meta-plan, som underlag för diskussioner och i sin roll som populärkulturell enfant terriblé. Någon större filmupplevelse är det dock inte.