[en dröjande blick]

Medium Cool

1966 skrev David Newman och Robert Benton en artikel i Esquire där de proklamerade ett moratorium på 60-talet. En president var mördad, ett krig hade startat och de var utmattade:

Luminaries come and go faster than a speeding bullet. Fads and fashions flame up and burn out in a week. The last six years have been so filled with places, people, and things you have forgotten about that this seems a good time to call for a halt. We’ve had enough! Enough!

And so we benevolently announce that the Sixties are over. Let the six years be a decade. Let the next four be a vacation.

De fick inte precis vad de önskade.

När verkligheten accelererar iväg som den gjorde i västvärlden under 60-talets andra hälft får kulturen svårt att hänga med. I USA rullade otympliga kolosser ut på biograferna och bombade så att drömfabrikens väggar skakade. Ingen visste riktigt vart någonting var på väg, bara att det var det. Och varför sitta inne och skapa fiktioner när allt håller på att rämna utanför dörren?

Dikt eller verklighet? Haskell Wexler antog utmaningen med en kompromiss och förlade sin filminspelning till demokraternas partikonvent i Chicago 1968, där han visste att det skulle bli bråk. Medium Cool blir i hans händer en spelfilm med en fiktiv kärlekshistoria, men inspelad mot riktiga kravaller. Den gör uttalanden och antaganden, men kommenterar också sitt eget perspektiv.

Temat om dualiteten mellan att skildra och att delta, mellan distans och engagemang, slås an från första scenen. Ett filmteam springer fram till en nyligen kraschad bil. De filmar snabbt och närgånget och skyndar därifrån, innan polisen kommer. Nästan innan man hunnit börja fundera på situationens moraliska problematik diskuteras det bland journalister på en fest. Någon tycker att själva ansvaret ligger i att inte lägga sig i, en annan kommenterar publikens blodstörst: ”Alla gillar att beklaga sig på avstånd”.

Det mångfacetterade är inte helt lätt att få i hamn, men Wexler löser det genom en avslappnad och inkännande stil. Berättelsen får flyta runt och göra de nedslag som behövs, bara den rör sig i rätt riktning. Det passar de ideologiska ambitionerna utmärkt, men gör inget större underverk för filmens romantiska intrig. När hjärtat egentligen bultar på annat håll blir detta aldrig mer än en tafatt distraktion, trots mycket tid i bild.

Styrkan är istället leken med perspektivskiften och filmens omedelbara närvaro, som lyfter den till ett unikt dokument av en tid och en plats. Wexlers foto är sublimt. Det tycks så där dokumentärt neutralt vid en första anblick, men det nonchalanta har en elegans som avslöjar hur kontrollerat det egentligen är. Manschetten darrar egentligen först när motsättningarna växer. Vi befinner oss då mitt ibland demonstranter i någon park. Det börjar rätt lugnt, med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren strosandes runt bland andra. Några av dem som samlats gör miner åt kameran, omedvetna om dess kluvna uppdrag. Kanske är det därför Wexler kan inte riktigt hålla sig när polisen sluter sina linjer, spelfilmen tonar på något sätt bort. Det slutgiltiga brottet kommer med tårgasgranaterna. ”Look out Haskell, it’s real!” skriker någon.

Bilderna från parken kontrasteras mot de inifrån konventet. De två världarna tycks inte höra ihop. Är politiken bara ett skådespel, utan koppling till verkligheten? Är journalistiken bara en kanal mellan sändare och mottagare? Robert Forsters desillusionerade fotograf går och tittar på en match Roller Derby (ett slags rugby på rullskridskor). Det är ett våldsamt ståhej, som inte når någonstans, bara runt i en cirkel. Det är spektakulärt, poänglöst och uppgjort på förhand. Inget står egentligen på spel.

Medium Cool (en titel som både anspelar på en sinnesstämning och Marshall McLuhans definition av tv som ett ”cool medium”) vrider sig runt sig själv, släpper ut publiken på ena sidan och fångar upp den med andra handen. Metaperspektivets akrobatnummer kunde ha gjorts effektivare om det trimmats från en del dödkött i handlingen, men det säger mycket med känslan för sin periferi. 1968 var året med morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy, Tet offensiven och My Lai massakern, Nixons presidentval och Pragvåren. När tidsandan kan skäras med kniv blir uppluckringen mellan bakgrund och förgrund ganska lätt att förlåta.

Medium Cool finns utgiven av Paramount på Region 1, i en utgåva med intressanta kommentarer av bl a Haskell Wexler själv.

The revolution will be televised

Av alla bilder som strömmade ut från det kommunistiska Östeuropas fall hösten 1989 är det ett ansikte som mer än något annat symboliserar slutet på en era. Den rumänske diktatorn Nicolae Ceauşescu står på en balkong för att hålla ett tal till nationen. Plötsligt väller massiva buanden emot honom över torget. Han stannar mitt i en mening. Ser förvånad ut över folkhavet. Munnen är fortfarande öppen. Han får något ängsligt över sig, på gränsen till uppgivet. Sammetsrevolutioner och perestrojkor gav inga pampar att schavotteras offentligt, men i Ceauşescus skrämda blick krossas ett system inför våra ögon. Det är en ögonblicklig poetisk rättvisa som överträffar det mesta.

Revolutionen skedde i direktsändning, filmat av den statliga rumänska televisionen. Sändningen avbröts snabbt, men skadan var redan skedd. Kejsaren hade visats utan kläder och människor förstod att något höll på att hända. Efter en orolig natt stormades centralkommitténs palats dagen därpå av uppretade folkmassor. Paret Ceauşescu flydde i en helikopter från dess tak. Därefter stormades tv-huset och sändningarna togs över av revolutionärerna. Revolten exploderade genast över hela Rumänien.

I Videograms of a Revolution har Harun Farocki och Andrej Ujica klippt ihop ett stort bildmaterial till ett kollage över den rumänska revolutionen. Det är både sekvenser från den statliga tv:n, före och efter övertagandet, och från privatfilmer och övervakningskameror. Bildflödet är rörigt och fragmentariskt, ett kaotiskt myller av människor och åsikter. Det fångar på detta sätt effektivt stundens ödesmättade stämning. Allt har stannat. Allt står på spel. Allt kan vinnas.

Våldet bryter snart ut. Förvirrad skottlossning ekar mellan husen. Polis och armé har gått över till folket, men rapporter om kontrarevolutionära ”terrorister” sprids som en löpeld. Glädjen över att ha segrat byts ut mot ett hat medan vi ser på. Någon måste straffas, det måste ju finnas en fiende. Hämndbegäret växer. Blodiga män släpas inför kamerorna, pekas ut som Ceauşescu-trogna agenter. Bevisen är tunna. Någon har vackert hår, en annan ett nytt pass. De förs ut ur bild, till okända öden. Det har knappt gått ett dygn.

De som inte demonstrerar på torget sitter klistrade framför tv:n. En av gatans kämpar konstaterar nöjt att han såg sin vän i tv-rutan igår. En annan räds inte längre skottsalvor och skrattar när han kör iväg med sin bil och filmar: ”Vi är krigskorrespondenter nu!” Rykten och konspirationer sprids som en löpeld. Syriska trupper sägs ha flugits in för att försvara regimen. Det rapporteras om hemliga helikopterförband som attackerar befolkningen från luften.

Allt som sker officiellt sker i tv, annars inte. Kollapsen går snabbt, men blixtreformerade kommunister tar över kommandot inom någon dag. Med kunskap om kommunikationskanaler och befälstruktur finns en hög vilsna militärer och byråkrater som bara väntade på att bli ledda. Propagandamaskineriet rullar igång. Troféer paraderas i bild, slagord lanseras och fosterländska sånger spelas. Folkets kraft kanaliseras och kontrolleras.

Det finns en ödets ironi att det enda som får den yrvakna nationen att stanna är den forne ledaren. När Nicolae Ceauşescus summariska rättegång visas i rutan tystnar man. Respekten tycks närmast reflexmässig. Nu har den forne gerillakämpen hämtat sig, hånar domaren och sjunger internationalen med sin fru. ”Han är en bra skådespelare.” säger någon. Nervösa skratt. Först i de döda kropparna finns en förlösning.

Farocki och Ujica låter oftast de starka bilderna tala för sig själva. Ambitionen att inte skriva tittarna på näsan försvagas därför av en bristfällig översättning av de rumänska rösterna. Det är för många som inte kommer till tals (till en icke-rumänsk publik) eller som sammanfattas av en inkonsekvent och överflödig berättarröst. Vissa sekvenser mjölkas också för deras dramatiska effekt (genom att upprepas gång på gång) på ett sätt som inte inger trovärdighet. Lektionen i hur händelser uppstår och formas i medias ögon blir på detta sätt lite onödigt dubbelbottnad. Videograms of a Revolution är ändå ett fascinerande dokument över den rumänska revolten och en inblick i hur verkligheten aldrig är så verklig som i en upplevelse som delas med andra. Revolutionen kommer därför att sändas på tv, den är som gjord för det. Men risken är stor att den dör där också.

Videograms of a Revolution finns utgiven av Facets på Region 1.