För några veckor sedan gick Variety ut med nyheten att David Fincher knutits till en filmatisering av Charles Burns seriealbum Black Hole. Valet möttes av positiv kritik från flera håll. Fincher förknippas med bildskönt mörker (Seven, Alien 3) och har en gedigen kritikerdarling (Zodiac) bakom sig. Frågan är dock om det är hans designer angst som passar Burns muterade 70 tal bäst. Jag är inte så säker på det.
Inte minst dämpas eventuella förväntningar av att det är MTV Films som ligger bakom projektet. Få saker torde inge lika låg trovärdighet när det gäller att ta hand om Black Holes subversiva kvaliteter. I fallet Fincher ger det också oroväckande associationer till det trötta schabrak som var Fight Club. När civilisationskritiken blir poserande och matas med sked är man en del av problemet, pseudorevolutionärt nonsens till trots.
Att vara yta över innehåll är visserligen inget fel i sig. En stark stilistisk idé kan få ett eget värde, särskilt om den genomförs konsekvent. Men där en regissör som Michael Mann lyckats med detta har Fincher kompromissat för mycket. Han har alltmer framstått som en skicklig hantverkare utan vision, dömd att leverera stiligt skräp till döddagar.
Men så var det detta med Zodiac. Här finns en blandning av nerv och kontroll som signalerar en betydligt säkrare regissör. De gedigna skådespelarinsatserna kommer på rad, långt ut i småroller, och tidskänslan sitter klockrent. Zodiac är en film som existerar bortom polisklichéer och bekväma lösningar, där Elias Koteas längst ut på en stolskant och Mark Ruffalos fastfrusna leende är både ett antiklimax och en testosteronstinn höjdpunkt.
Samtidigt som det är kul att Fincher höjer sig över sådant som Panic Room är det svårt att se att det han gör är kompatibelt med Black Hole. Utdragen polisprocedur är inte samma sak som symbolladdat utanförskap. Vid en första anblick är det snarare två andra David man tänker på för ett dylikt regiuppdrag. Men Lynch och Cronenberg är inte bara orealistiska namn i sammanhanget, Burns är alldeles för influerad från just detta håll. Att göra andrahandsadaptioner av sig själv är dömt att misslyckas.
Något som skulle kunna bli intressant tror jag snarare skulle vara Gus Van Sant. Den drömska hypernärvaro han odlat i senare produktioner skulle mycket väl kunna fungera även i mer surrealistiska sammanhang. Och om inte Van Sant, varför inte hans protegé Cam Archer? Där finns de fria associationer som Burns hundratals sidor behöver (en alltför bokstavstrogen variant är meningslös). Men Archer är upptagen med en historia där Karen Black fått för sig att hon ska rycka ut vartenda hårstrå ur sin kropp, ett efter ett. Det blir säkert kul i sig.
Vi får se vad det blir. Black Hole är på ritbordet mer än något annat och Fincher är knuten som regissör till två andra filmer som inte haft premiär än. Mycket kan hända. Innan Paramount och MTV bestämde sig för Fincher var det för övrigt Alexandre Aja som var vikt för projektet. Filmens visuella framtoning står uppenbart i första rummet.
Fler svarta hål blir det i Gaspar Noes nya långfilmsprojekt (det första sedan Irréversible). Enter the Void ska handla om droger, hallucinationer och gränslandet mot döden. Det utlovas våld, psykedelia och påkostade specialeffekter. Noe har i intervjuer själv refererat till 2001, Altered States (och Ken Russell i allmänhet), Jacob's Ladder, Videodrome och Philip K. Dick. Sedan är det visst en adaption av The Tibetan Book of the Dead också. Inte fel namn i sammanhanget kanske, men det hade känts tryggare om någon annan sagt det än Noe.
Ett alldeles eget svart hål har för övrigt Colin Nutley hamnat i. Angel har verkligen fått magnifikt usla recensioner, så till den grad att det plötsligt blir intressant att se en film av Nutley igen (heliga löften om motsatsen till trots). Mellan Angel, Tre Solar och Kommer du med mig då mår åtminstone den svenska kalkonfilmen riktigt bra, det kan ingen klaga på.