Inglorious Bastards var länge bara ett i raden av projekt som Quentin Tarantino gillade att prata om. Han skulle göra skräckfilm, porrfilm, spionfilm och spaghettiwestern. Han skulle göra Vega Brothers (en uppföljare alternativt prequel till Pulp Fiction) och kanske en Kill Bill 3. Någonstans fanns också planer på en remake av Enzo G. Castellaris andravärldskrigsaction, men det kändes bara som ett projekt i mängden.
Nu blev det inte heller någon sådan film. Inglorious Basterds har i sin slutgiltiga form (om den nu föreligger dvs) i stort sett inget att göra med sitt ursprung. Någonstans på vägen gjorde Tarantino istället om det till en historia om en grupp handplockade judiska soldater som dödar nazister bakom fiendens linjer. Men inte ens detta kan han hålla sig till.
Skälet till denna personlighetsklyvning är enkelt - Tarantinos idéer lämnar aldrig konceptstadiet. Handlingen fungerar enbart som en kanvas för det metafilmiska klipp & klistrande som numera utgör hans filmskapade. Han etablerar och etablerar, sätter upp stämningar och miljöer, men släpper sedan allt för något nytt infall. Resultatet blir en film som ideligen startar, stannar och byter spår, bara för att stå och stampa på samma ställe.
Problemet går igen i skådespelarinsatserna. Här samsas en genuint usel Brad Pitt med Cristoph Waltz sublima SS-befäl, sammanbiten beslutsamhet hos Mélanie Laurent med en vilsen Mike Myers. Det känns som att hälften av dem spelar i en komedi och de andra i en thriller, ofta i samma scener. Vissa fastnar mitt på. Av filmens kanske löjligaste karaktär, filmkritikern/elitsoldaten Archie Hicox, gör Michael Fassbender en av dess bästa prestationer. Att se honom tvingas in i buskishumor är direkt plågsamt.
Inglorious Basterds hittar bara rätt i ögonblicket, men då ofta med en fingertoppskänsla som är delikat. När Tarantino höjer insatserna i en scen med en ny vändning eller fryser tiden kring två ögonpar som möts är det filmmagi på hög nivå. Hans omsorg om ljudspåret är här nog så viktig som det som syns i bild. På pappret låter det fånigt med David Bowies/Giorgio Moroders protogoth Cat People (Putting Out Fire) i en film om andra världskriget. Det är det inte.
Dessvärre går Tarantino oftare vilse bland sina excesser än han hittar fram till dylika pärlor. Hans signum är vid det här laget så utnött att det ofta reduceras till ett poserande utan större inspiration. Mest uppenbart blir detta i våldsskildringarna. Tröttare och mer oinspirerat extremvåld än vad som bjuds på här får man leta efter. Men det förväntas och levereras därför pliktskyldigt.
Tryggheten finns istället i det metafilmiska. I brist på att kunna realisera alla sina idéer pressar han in lite av varje i det han har framför sig för tillfället. Det går här från spaghettiwestern på den franska landsbygden till hårdkokt noir-dialog i en rökig källare och landar i en high concept final med James Bond-känsla. Inget känns eget, allt känns kopierat.
Visst finns det något charmigt med tanken på filmnörden som fått nycklarna till godisbutiken. Men bara tills man inser att Tarantino aldrig tänker komma ut. För varje film utvecklas han snarast bakåt som regissör. Där Deathproof ville leverera en grindhouse-upplevelse vågar sig Tarantino denna gång inte ens bort från biografsalongen som arena. Det är som att genrer, kritiker och foajéer är det enda han förstår sig på vid det här laget. Inglorious Basterds är en film om en film i en biograf, som ständigt refererar till annan film. Det känns mer ängsligt än något annat.
Jag såg filmen igår. Du har rätt på varje punkt. Bra skrivet!
Posted by: Per B | September 11, 2009 at 09:47 AM
Mycket givande läsning, du sätter fingret på sådant man tänkt på men inte kunnat formulera. Jag såg precis filmen och är lite besviken på helheten, även om det finns många scener som är som du skriver, magiska.
Posted by: David | September 12, 2009 at 01:01 AM
Ja, jag tyckte att det var viktigt att ta upp den aspekten. Det är synd att QT inte kan förvalta sådant material bättre, han skulle behöva någon som kunde styra upp hans idéer (som Tony Scott gjorde med True Romance).
Posted by: Mattias | September 14, 2009 at 11:30 PM