I Michael Manns filmer kommer hotet inifrån. Västerlandet projicerar sin paranoia på ett galleri av yttre fiender, men lider mest av egen korruption. Det är moderniteten som en vampyr, med ett vackert men bräckligt yttre skapat av det som kan sugas ut och slukas. En flykt från hänsynslös kapitalism till medias rovgirighet i Insider. Krossade drömmar i skuggan av Los Angeles ståltorn i Collateral. Falska liv som smärtlindring mot tröstlös cynism i Miami Vice.
Få regissörer i Hollywood bedriver en lika framgångsrik gerillaverksamhet som Mann. Varje produktion är putsad högblank och noggrant positionerad så den kan säljas till en stor publik. Public Enemies är inget undantag. En gangsterfilm om John Dillinger med Johnny Depp och Christian Bale? Stilig period piece med creddiga leads? Lite biopic på det? Vart kan jag skriva under?
Vid en första anblick är det också precis vad man får. John Dillingers levnadsöde presenteras i en vid ark, från uppgång till fall, med obligatoriska nedslag i kärleksliv och antagonister. Lite episkt, mot en vacker bakgrund av tidstypiska kostymer och bilar. Det är visserligen inte uppenbart vem man ska hålla på, men det doftar krutrök och machismo av klassiskt snitt.
Mellan raderna finns detaljer som känns igen, men detta är tveklöst långt ifrån neonglänsande storstadslabyrinter. Initialt kan det tyckas att Mann inte hittat riktigt rätt i sin filmhistoriska utflykt. Tempot är ryckigt och HD-kamerans stil skiftar från kall kontrastrik videorealism till något som närmar sig en traditionell 35mm-känsla. Filmen är på flera ställen samtidigt och svår att få grepp om.
Mann visar sig dock vara allt annat än vilsen och fortsätter på inslagna spår, bara i en annan era. Under sin gangsterfernissa kommenterar Public Enemies flera aspekter av USA:s framväxt, med typiskt kritiskt perspektiv. Här finns depressionen som en brytningspunkt mellan folket och det amerikanska projektet (eller kanske egentligen bilden av detsamma), brottslighetens stegvisa integrering i reguljär affärsverksamhet och J. Edgar Hoover som populistisk charlatan. Gisslar man inte modernitet kan man sikta på dess rötter.
John Dillinger kom ut från ett åttaårigt fängelsestraff för ett mindre rån i maj 1933 och sköts i juli 1934. Där emellan hade han och hans gäng rånat ett dussintals banker på flera hundratusen dollar, dödat poliser och FBI-agenter och gjort flera inbrott i vapendepåer och polisstationer. Dillinger var t.o.m arresterad i Texas, log inför fotoblixtarna och skämtade med pressen. Sedan täljde han en träpistol i sin cell, stal sheriffens bil och var fri.
Dillingers historia är ikoniskt amerikansk och större än livet på ett sätt som Hollywood älskar. Men någonstans i den extrema fräckheten och de ständiga utmaningarna finns också något naivt och ofokuserat som Mann fäster blicken på. Dillinger bländas av den extrema framgången och fastnar i myten om sig själv. När han till slut hinns ikapp av rättvisan sitter han på en biograf och ser filmstjärnan Clark Gable som godhjärtad brottsling. Det är som är Dillinger, eller det han blivit, är redan långt borta när kulan kommer.
I denna osäkerhet om vad Dillinger är och/eller var och hur den bilden uppstått skulle filmen lätt kunna tappa bort sin huvudroll. Depp anlägger också den drömska distansering som tycks hota med ett sådant scenario. Men Mann och Dante Spinotti balanserar det effektivt med ett näst intill dokumentärt HD-foto. 30-talet lyfts från sitt historiska arkiv och läggs under modern knivskarp blick. Vi är väldigt nära och i högsta grad delaktiga i det som sker. Myten skapas, men med vårt explicita tillstånd.