Ett vanligt argument i debatten om ett nytt media- och konstklimat är att kvalitet kräver professionalism. Användargenererat innehåll har inte branschens erfarenhet. Fildelning skapar inte de intäkter som krävs. Därför ska man låta människor ägna sig åt de saker de är bra på och tjäna pengar på detta.
Uttryckt på detta sätt kan det verka svårt att ha invändningar. Men påståendet är konstruerat på falska premisser. Ny media konkurrerar inte per automatik på gamla arenor utan kan lika gärna upprätta nya. Den kritiska massa som uppstår kring olika fenomen är ofta brokig och svår att följa, men ger något som redaktionernas nedslag aldrig kan nå. Ibland kan det osorterade och oredigerade vara just det som behövs.
Att arbeta för brödfödan har också en baksida - det invanda, det bekväma. Såhär skapar man dramaturgi av statistik, fotar en konversation eller gör en tonartshöjning i sista versen. Varför då? Det funkar. Minsta gemensamma nämnare för mesta potentiella intäkter. Applicerat på filmbranschen är den negativa effekten välkänd. Alltför många regissörer och skådespelare debuterar starkt och beskriver därefter en nedåtgående kurva av urvattnade prestationer.
Sätter man likhetstecken mellan professionalism och kvalitet måste man också definiera det professionella. Är det erfarenhet? Eller kan det vara integritet och vision? För det senare alternativet blir utmaningen att tackla branschens normerande effekt. Det finns flera överlevnadsstrategier. Man kan bedriva subversion, gneta ihop en film eller två per årtionde eller slåss på festivaltouren. Men man kan också närma sig från helt annat håll.
Två intressanta exempel på korsbefruktning under senare år är Electroma och The Possibility of an Island. Den första är skriven och regisserad av Daft Punk, den andra av Michel Houellebecq. Den instinktiva reaktionen mot produktioner av detta slag blir lätt spekulationer i fåfänga och exploatering av kändisskap. Men tvärtom har dessa filmer mer ryggrad än de flesta. Att man kommer in från sidan har en stor del i det.
Inför Electroma införskaffade Thomas Bangalter över 200 gamla nummer av tidskriften American Cinematographer och plöjde dessa under några månaders tid avsatta för research. Varför? Han ville att fotot skulle vara lite 60/70-tal. Daft Punks perfektionism/kontrollbehov ger en film som har utmejslats med stor känsla för detaljer, men som också har en härligt organisk rytm.
När den franska litteraturens bad boy Houllebecq tar sig an sin egen roman blir det mer av en improvisation kring förlagans teman, men även här fångade med imponerande stilsäkerhet (att namn som Rem Kolhaas och Fernando Arrabal varit inblandade i produktionen märks). The Possibility of an Island blinkar också åt 70-talet, då idédriven science fiction stod högt i kurs.
Båda dessa filmer är aviga och spretande, delvis för att de ska svara mot helt andra kriterier än vad traditionell produktion skulle ställa. Det finns spår av upphovsmännens ursprung i bägge fall, en tonvikt på musik och tempo i Electroma och flera teoretiska utläggningar i The Possibility of an Island. Inget av detta är ett problem. Tvärtom finns det något oerhört befriande i det kompromisslösa, där man inte ber om ursäkt för sin särart utan följer den hela vägen.
Debuter kan man göra på olika sätt. När nålsögat för presumtiva filmskapare/journalister/etc krymper är det bra att blod flödar in från annat håll. Det ska inte ses som ett hot mot etablerade uttrycksformer, utan är tvärtom nödvändigt för dessas överlevnad. Det är ingen som har ett par miljoner så att syskonen Dreijer (The Knife) kan få göra skräckfilm?