There Will be Blood var något av en uppenbarelse för fem år sedan. Såhär bra kunde Paul Thomas Anderson alltså vara. Det var vackert, välspelat och kombinerade obesvärat stora känslor och delikat handlag. Uttrycket var eget, men hade en organisk kvalitet som utstrålade en sådan självsäkerhet att det började frambesvärjas fornstora namn. Kubrick sade någon och för första gången kändes det inte särskilt långsökt.
Hollywood må vara kommersialismens krassa tempel, men det är också ett ställe där nostalgin över en svunnen guldålder alltid finns nära till hands. Dagens studiochefer har inte många kort på handen som kan matcha en Chaplin/Hitchcock/Wilder och finns det något nytt namn att lyfta upp kan det få kosta. Anderson tog vara på chansen och utvecklade två koncept parallellt, dels Inherent Vice utifrån Thomas Pynchons roman och The Master, löst baserad på L Ron Hubbard och Scientologins ursprung.
Manegen är minst sagt krattad för en ny episk storfilm, men Anderson stryker inte medhårs. I The Master finns visserligen mycket av audiovisuell kvalitet som känns igen, men redan från inledningen står det klart att det är en historia som kommer att berättas på sitt eget vis. Joaquin Phoenix obekväma hållning matchas av ett rastlöst narrativt hoppande och Jonny Greenwoods avigt vackra musik.
I fokus finns Phoenix relation till titelrollen, Philip Seymour Hoffmans sektledare. De båda är varandras raka motsatser. Hoffmans Lancaster Dodd presenterar sig som "a writer, a doctor, a nuclear physicist, a theoretical philosopher, but above all I am a man, just like you" men föraktar i själva verket den tama medelklass han fått att dansa efter sin pipa. I Phoenix Freddie Quell har Dodd det perfekta subjektet, ett knippe otyglat freudianskt Id med en primal energi som bara väntar på att få en mening.
Trots dessa olikheter förenas de av en enorm längtan efter något annat. Dodds bästa elev är hans fru, som blivit en troende vars hängivelse han inte längre kan matcha (en iskall Amy Adams, på många sätt filmens verkliga Master). I Quell ser Dodd ett naturbarn som bara är på ett sätt han själv sedan länge förlorat. Men Quell är också skadat gods från andra världskriget och besatt av en sexualitet han inte kan relatera till, ett offer för drifter utom hans kontroll. Den kontrollen kan Dodd erbjuda.
Philip Seymour Hoffman har fått göra många osäkra förlorare genom åren och trivs alldeles uppenbart med att få ta sig an en karismatisk predikant. Det utmärkta samspelet mellan honom och Phoenix är filmens kärna och Anderson strukturerar historien utifrån ett antal dylika sessioner. Mellan dessa skruvas hastigheten upp och det blir till sist osäkert vad som är verklighet och vision, särkilt med Quells potenta mix av hjärntvätt och missbruk i åtanke.
Det finns många lager i The Master, liksom många luckor. Att Anderson lämnar så mycket öppet kan onekligen tolkas på olika sätt, men det episodiska är på alla sätt en central del av hur historien konstruerats. Karaktärerna försöker fånga meningen i tillvaron, men det stora svaret glider dem hela tiden ur händerna. I filmens allra sista scen lägger sig Quell tryggt ned bredvid en kvinna skulpterad i sand, som redan börjat torka och snart kommer försvinna i vinden. Lever man inte i nuet lever man inte alls.