Mastodontfilmen har en särskild attraktion, nästan oavsett om den är bra eller inte. Det engagemang som krävs för ett "omöjligt" projekt tenderar att smitta av sig på slutprodukten i någon form. I Apocalypse Now och Fitzcarraldo blir det en blodsmakande klangbotten till tematiken om civilisation och västerland. Ett mindre lyckat exempel som Southland Tales mixar idéer med sådan frenesi att det för korta ögonblick uppstår intressanta laddningar, även om dessa genast försvinner i någon ny utvikning.
När syskonparet Wachowskis tar sig av David Mitchells roman Cloud Atlas siktar de mycket medvetet på detta fack. Sex parallella berättelser över ett tidsspann på mer än 500 år, alla inom olika genrer men med samma rollbesättning. Det dödas, älskas, lyckas, förloras och återfinns i ett rasande tempo, ständigt med vackra bilder till ödesmättad musik. Det borde egentligen bli för mycket nästan direkt, men med regihjälp av Tom Tywker hålls det på rätt köl.
Cloud Atlas blir aldrig tråkig, men aldrig heller intressant. Temat om återfödelse och kaosteori, där människoöden sammanflätas över generationer, lyfter sig inte över känslan av förpacketerad New Age. I likhet med en film som Inception använder Cloud Atlas kopplingen mellan parallella historier som en rökridå bakom vilken komplexitet och intelligens kan antydas och tolkas in snarare än att faktiskt demonstreras.
Enskilda prestationer fungerar väl, kanske främst Ben Whishshaw som rör sig mycket vant i ett brittiskt 30-tal, ständigt ett steg före alla andra. Beslutet att åskådliggöra själarnas vandring genom att låta samma skådepelare återkomma i varje tidsepok fungerar dock bättre på pappret än i realiteten. Det blir mycket latex i ansikten på kända namn, ibland med oavsiktligt komisk effekt (ovan Hugh Grant, som skulle kunna traska rakt in i Harmony Korines Trash Humpers).
1999 kändes det som att Wachowskis hade världen för sina fötter. The Matrix var en smart syntes av sci-fi och österländsk action, med filosofiska övertoner som resonerade i populärkulturen. Men där The Matrix pekade framåt pekar Cloud Atlas istället åt rakt motsatt håll. Den högst rankade användarrecensionen på IMDB påminner oss om att vi kan höra våra hjärtslag om vi lyssnar och relaterar filmen till "our age of internet-driven universal knowledge and vision". Tills nästa projekt är det kanske dags att släppa 90-talet, en gång för alla.