Sommartid är festivaltid och mediebruset fylls med historier från leriga fält. Bara en stunds dispens från vardagslunken väcker förhoppningar om ett friare och mer hedonistiskt liv, där känslor och njutning får styra mer i tillvaron.
Ofta är festivalen en blandning av ambitioner. Dels en vilja att klä ned sig, att reduceras till en del av ett kollektiv, men också att leva ut specifika intressen. Amerikanska Burning Man är en multigenrefestival fokuserad på deltagarkultur i Nevadas saltöken. Här finns musik, sex och droger, men också konstinstallationer, workshops och ceremonier. Burning Man tillåter inte ekonomiska transaktioner mellan deltagare (vilka är över 50 000 personer) och präglas starkt av alternativkultur.
Ett typiskt exempel på hur man skildrar sig själva finns i Teddy Saunders kortfilm Oh, the places you'll go at Burning Man! Det är baserat på Dr. Seuss sista bok från 1990, en livsbejakande berättelse om att ta chanser, inte vänta och överkomma svårigheter, här framfört av en rad typiska burners i olika utstyrslar.
"And will you succeed?" frågar sig Seuss och svarar genast
Yes! You will, indeed! (98 and 3/4 percent guaranteed.)
Riktigt lika säker låter inte den jugaloo som i Sean Dunnes American Jugaloo lägger upp sin plan för livet
I want to find a skinny-ass little bitch and make her fat. Then we can lose weight together... and we'll bond.
The Gathering of Jugaloos är en musikfestival som delar vissa aspekter av Burning Man när det gäller att lämna sitt gamla liv bakom sig. Men där Burning Man har ett stort inslag av högutbildad medelklass hör en typisk jugaloo hemma i det som kallas white trash. Här finns mindre behov av att försvara hedonismen med estetiska ideal och Burning Mans självhushåll är ersatt av ett stort utbud av fastfood.
Burning Man och The Gathering of the Jugaloos är på många sätt två sidor av samma mynt, men det blir intressant när man jämför deras självbilder. Burning Man talar utåt om en inkluderande festival, men internt debatteras ständigt behovet av att bli mindre, återgår till det ursprungliga och få bort störande element som 20-åringar, rika, festprissar och vanliga. The Gathering of the Jugaloos har i jämförelse ingen policy alls, men det är slående hur alla i Dunnes film talar sig varma för att välkomna vem som helst.
Någonstans skulle Burning Man vilja vara The Gathering of the Jugaloos. Det finns en romantiserad bild av utanförskap och underklass, av att vara rebellen som ger systemet fingret. Karen van der Berg skriver intressant om detta i Last exit underclass (Notes on Metamodernism, Maj 2013) där hon analyserar om Lana Del Reys tio minuter långa musikvideo Ride. I det långa talade intro heter det bland annat
I belonged to no one — who belonged to everyone, who had nothing — who wanted everything with a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about — and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me.
Del Rey och burners drömmer om en enklare existens, där individen har en självklar inre styrka och inte behöver materiella tillgångar. Det är en på alla sätt tillrättalagd och fiktionaliserad vision. Från andra sidan ter sig drömmens omvända variant mest som ett tomt hopp som sedan länge getts upp. Där Burning Man ratar pengar (förutom för sin egen ekonomiska överlevnad) flashar jugalettes sina bröst för en dollar. Men kanske är det just bristen på illusioner som bidrar till att skapa gemenskaper konstlade alternativvärldar aldrig kan besitta.