Mellan Silence of the Lambs och Seven etablerades seriemördarthrillern som en stabil inkomstkälla för drömfabriken under 90-talets första hälft. Sedan dess har konceptet mjölkats näst intill bristningsgränsen, med allt mer skruvade varianter på temat. När polisen som jagar seriemördaren också är en seriemördare, som i Dexter, börjar metacirkelns rundgång mer likna en strypsnara.
Prisoners definierar sig på många sätt emot den stilistiska norm som satts för genren. Tempot är långsamt och metodiskt. Det kommer ingen plot point som stegrar handlingen, istället verkar det mesta rinna ut i sanden. Ondskan är banal och flyktig, en oformlig gråzon man inte märker förrän den omslutit en.
Det drabbar framförallt Hugh Jackmans survivalistpappa, som vägrar bli ett offer när hans dotter försvinner. Istället går han till attack, mer eller mindre blint. Offret blir Paul Dano, en förståndshandikappad man som synts i anslutning till försvinnandet.
En arg och maskulin Jackman är knappast någon nyhet, kanske inte heller en Dano med vild blick och sårbar koppling till verkligheten. Även om det är svårt att inte tänka på Eli från There Will Be Blood när man ser hans gestalt är detta en ny solid prestation. Långa stunder är Dano bara ett blodsprängt öga intill ett litet ljusinsläpp i Jackmans tortyrbur, men han fyller ändå dessa ögonblick med något primalt och djuriskt som är lika jobbigt att se på som omöjligt att slita sig ifrån.
Även Jake Gyllenhaal fungerar utmärkt som polisman med lång stubin. Villeneuve leker med klichéerna och låter Gyllenhall gå in i olika välkända scenarion bara för att dra undan mattan. Överhuvudtaget präglas filmen av en känsla att historien följer sin egen gång, med karaktärerna mer som åskådare och tillfälliga störningsmoment.
Hade Villeneuve löpt linan ut med detta scenario hade Prisoners blivit en mycket välkommen nydaning av en sliten genre. Men i slutändan blir det ett par kompromisser och bihandlingar för mycket för att nå hela vägen. Några bekväma vändningar i manus är allt som behövs för att hollwoodmallarna ska kännas igen och ett forcerat slut snöper av resan.
Man kan välja att se det som lovande att Villeneuve når så pass långt med ett annorlunda upplägg, men det gör egentligen bara slutets klimaktiska svek än mer irriterande. Red Riding är fortsatt ohotad som det mest vitala i genren på senare år.