De senaste åren har det regelbundet sagts att tv-serien gått om filmen i kvalitet, särskilt på den amerikanska marknaden. Argumentationen tenderar att fokusera på tv-seriens möjlighet till karaktärsutveckling och Hollywoods snäva fokus på hårt mallade treaktare utifrån välbekanta varumärken.
Även om det ligger något i detta är det en sanning som utgår från mittfåran. Tv-serien har sina egna utmaningar när det gäller kreativitet, där det gäller att kunna hålla något vid liv över en säsong (för att inte tala om fler). Vill man ha något mer spännande när det gäller regi och gestaltning är det sällan tv som gäller, där traditionella narrativ regerar (flertrådiga och longitudinella till trots).
Bäst blir ofta tv i sin kortform, där säsongsjukans långsamma nedbrytning kan undvikas. Förra årets hyllade True Detective är ett utmärkt exempel, en avgränsad berättelse inspelad som en längre film av en meriterad regissör. Här finns alla de möjligheter till karaktärsbyggande som tv-serien ger, samtidigt som det har filmens sammanhållna kvalitet.
Även Jemaine Clements och Taika Waititis What We do in the Shadows rör sig längs skiljelinjen. Som film är den modellerad på tv-serier som The Young Ones och dokusåpor, med en närmast pliktskyldig dramatisk båge för att flytta handlingen framåt. Den smarta lågmälda humorn känns igen från Flight of the Conchords och det kan argumenteras för att den mår bättre i detta format.
Har gränserna börjat luckras upp? Det återstår att se, men när en tv-serie egentligen är en film och en film kanske borde vara en tv-serie känns det som vi är i en intressant tid.