Distributionen av film är inte ett ämne särskilt många ägnar en tanke åt. Ändå är makten över vem som ska få se vad och på vilket sätt ett kraftfullt redskap att styra vad vi tittar på och vilken film som får göras. Efter att DVD exploderade i popularitet på det tidiga 00-talet rusade bolagen till arkiven och försökte få ut så mycket film som möjligt. Sedan mättades marknaden och meningen var att vi skulle växla forma till bluray, men det steget tog betydligt färre.
Med den digitala distributionen för hemmabruk har bredden i filmutubudet minskat kraftigt. Det är inte längre det stora smörgåsbordet man lockar med, utan det långa åtagandet och den delade upplevelsen. Det innebär tv och inte film. En säsong av Game of Thrones binder fast publiken i timmar och skapar sin egen virala verklighet med subkulturer och diskussioner i mängder att ta del av.
Men även om det finns ett stort problem med bristen på filmisk bredd och djup i voddens tidevarv är det svårt att inte imponeras över tv-seriens framgångar. Sedan Tony Soprano valsade in i våra liv har tv-serien flyttat fram sina positioner många gånger om. Idag är man i förarsätet och inte en reträttposition för de som inte lyckas på vita iduken.
Den bästa aspekten av detta är karaktärens återkomst. Där Hollywood renodlat sin stereotypa produkt ger tv-serien skådespelare stort utrymme. Det är mycket tid som ska fyllas och att ta ut svängarna är bara positivt. En Frank Underwood, en Oleanna Tyrell eller en John River skulle ha svårt att bottna i en typisk treaktare, men här får de utrymme.
Den jag fastnat för senast är Lorne Malvo, Billy Bob Thorntons underbart manipulative psykopat i Fargo (tv-serien). Thornton slog igenom stort med Sling Blade på 90-talets mitt, men blev sedan snabbt ett ansikte som förväntades skänka trovärdighet till diverse lättsamma historier. Han framstod allt mer som en person som förätit sig på drömfabrikens syltburk (äktenenskapet med Angelina Jolie hjälpte honom knappast på denna punkt).
Att se Thornton i högform igen är skönt. Malvo förstör liv med en axelryckning och njuter av att spela ut andra människor mot varandra. Thornton har alltid haft en kameleontliknande förmåga att gestalta olika karaktärer och det utnyttjas fullt ut här. När den beräknande lönnmördaren hamnar i ett polisförhör är han plötsligt en sagofarfar som sitter i en kofta och pratar om kyrkbesök.
Men frågan är hur länge tv:n gyllene era kan hålla i sig. Fargo är gjord av FX Networks och deras chef John Landgraf gick i höstas ut och varnade för att vi befinner oss nära en peak. Under 2015 räknar man med att det kommer att gå över 400 tv-serier på amerikanska nätverk, nära nog en fördubbling jämfört med de 211 serier som gick 2009.
TV har blivit en massvara. Det är svårt att få tag på talang till nya serier, såväl vad gäller manus som skådespel, och det är svårt för publiken att hitta fram till dem. Visst, Landgraf talar delvis i eget syfte, FX och dess ägare Fox ser inte med blida ögon på att distributörer som Amazon och Hulu följer i Netflix fotspår och producerar sina egna serier. Men har han också en poäng.
Vad som ska komma efter är det ingen som vet. The caramel age säger en del, lättsammare tv som passar det flyktiga tidsfördrivet i ett massivt mediabrus bättre. Men kanske filmen kan få en chans igen också, ett tvåtimmars koncentrerad injektion av känslor och upplevelser som inte kräver det långa engagemanget. Fast då måste vi hitta ett vettigt sätt för den att nå oss.
Intressant. Jag tänker att tv-dramats guldålder snarare håller på att gå över i tv-auteurens guldålder. Showrunners och huvudförfattare blir allt viktigare och får följare i ny utsträckning på samma vis som filmens regissörer.
Tycker fortfarande att mediet allt för ofta saknar en egen, utvecklad estetik. 99% av allt som produceras för tv, kabelkanaler eller ej, känns generiskt fotat och regimässigt ogenomtänkt. Men visst finns ljusglimtar. Bryan Fuller försåg "Hannibal" med ett särpräglat halvavantgardistiskt bildberättande, Cary Fukunaga lyfte första säsongen av "True Detective" och Steven Soderbergh gör "The Knick" till ett stilistiskt mästerverk. Det tror jag vi kommer se mer av; hårt hållna berättelser, begränsade till färre säsonger men med tydligare estetiska visioner. Även om det lär leda till att färre tittar.
Posted by: Tobias | December 02, 2015 at 04:02 PM