Få genrer kommer med ett lika inneboende krav på autenticitet som spionfilmen. Antingen är man en dålig Bond-kopia eller så gör man sin hemläxa. Det är uppenbart att Homelands producenter valt det andra spåret. Visst är det high concept på många sätt, med långsökta och spektakulära händelser som driver historien, men bakom finns underrättelsearbetets vardag och utmaningar. Långa pass vid de dolda kamerornas monitorer, svåra avgöranden om fienders fiender och moraliska gråzoner.
I centrum finns också en komplex huvudroll i Claire Danes agent Carrie Mathison. Väldigt bra på det hon gör, men paranoid och med bipolärt syndrom. Hon medicinerar mot detta (litium, klozapin, nortriptylin, allt enligt regelboken) men drabbas ändå av manier. Hennes bräckliga inre blir snabbt en viktig del av handlingen. Hon är oberäknelig, men också fullständigt orädd och extremt produktiv. Det är ett fascinerande porträtt av psykisk sjukdom, ett av de bästa sedan Isabelle Huppert i Hanekes Pianisten. På samma sätt som Huppert gick sönder framför ens ögon, på ett sätt som var oerhört jobbigt att bevittna, är Carries sammanbrott en bilkrasch i slow motion man inte kan ta bort ögonen från.
Tyvärr saknas dock denna komplexitet i skildringen av islam. Homeland gör ett stort nummer av att den hemvändande marinsoldaten Brody konverterat efter långa år i fångenskap. Kameran smyger in i hans garage där han tar fram sin bönematta och vänder sig mot Mecka. Budskapet är tydligt, han är muslim och därför också terrorist. Något annat alternativ finns inte.
Det görs ett halvhjärtat försök att problematisera bilden, där religionen är den enda tryggheten i Brodys liv. Han är aldrig så lugn som i bönens ritual. Men hur mycket man än behandlar dylika aspekter med respekt ges hela tiden bilden av något som är synonymt med ett förtäckt hot. På affischen för säsong fyra ses Carrie som rödluvan mot ett hav av anonyma kvinnor/vargar i kolsvart burka. När en imam introduceras i handlingen visar han sig snart arbeta för Al Qaida. En exil-iransk analytiker på CIA får utskällning för att hon bär hijab.
Homeland tar sig också stora friheter med sanningshalten kring mellanöstern och dess grupperingar. Beirut blir till en hotfull nidbild och Al Qaida ledaren Abu Nazir samarbetar med Hizbollah (i själva verket strider Al Qaida och Hizbollah i praktiken mot varandra genom att stötta motsatta sidor i det syriska inbördeskriget). Denna släpphänta attityd fick sin mest subversiva reaktion när inhyrda arabiska graffitikonstnärer i den femte säsongen skrev budskap mot tv-serien i ett syriskt flyktingläger.
På de egna sidan är det inte lika mycket svartsyn som gäller. Karaktären Dar Adal, av allt att döma chef för CIAs ökända paramilitära enhet SAD, introduceras som ett hot men blir snabbt en viktig bundsförvant. På samma sätt avslöjas att Mossad spionerar på den vikarierande CIA chefen Saul, men det blir istället nyckeln för att få hjälp av den israeliska underrättelsetjänsten i Teheran. Går ondskan i det godas ledband är den plötsligt rättfärdigad.
Allt detta är i underhållningen namn, förstås, men fördomar är fördomar om än i glättig form. Det sällar sig också till en tradition av stereotypa bilder av arabisk kultur som är lika gammal som Hollywood självt. Man kan tycka att det borde vara lätt att se igenom vid det här laget, men under ett amerikanskt valår när den ledande republikanska presidentkandidaten på allvar talar om att stänga ute världens 1,5 miljarder muslimer från att resa in i USA är problemet uppenbart (betänk då att det inte var så länge sedan denna man omtalades som en framtida republikansk president).