Sicario

Gränslandet har alltid attraherat konstnärer av olika slag. Området där två kulturer möts skapar en särskild dynamik. Regelverk krockar med varandra och gränsens innevånare försöker växelvis tillämpa dem eller undvika dem. Personlig identitet blir viktigt, men också upplöst i någon mån. Det som hela tiden kan växla sida etablerar en frizon med egna regler.

Alla gränser har sin historia. I amerikansk kultur är gränsen mot Mexiko den mest omskrivna och bevakade. Ända sedan kriget vid 1800-talets mitt har ”South of the border” varit ett koncept förknippat med ett hot. I westernfilmer är mexikanen en mystisk revolverman eller en passionerad revolutionär, någon som utmanar den amerikanska hegemonin. Idag är landrutten via Mexiko det huvudsakliga inflödet av sydamerikanskt kokain till USA. Drogkartellen är hotet för dagen, ett gäckande hot precis på tröskeln som svarar effektivt mot den amerikanska självbilden post-9/11. Allt måste säkras och skyddas. Särskilt gränslandet.

Sicario kastar sig med huvudet först ned i denna värld. En insatsstyrka från FBI gör en räd mot ett misstänkt hus i Arizona, men hittar mest döda kroppar. När en försåtsminering också dödar ett par agenter blir det startskottet för en hämndoperation. Budskapet är tydligt, kampen mot narkotikan är ett krig med drogkartellerna på ena sidan och USA:s brokiga flora av allt mer militariserade polisiära enheter på den andra. I ett krig kan civilsamhällets vanliga regler åsidosättas.

Det här hade kunnat bli 80-tals action av sämsta patriotiska Steven Seagal modell, men Dennis Villeneuve håller huvudet kallt. Sicario är en torr och osentimental film, mer intresserad av detaljer än av brösttoner. Handlingen accelererar in i plötsliga crescendon, men kan lika gärna uppehålla sig vid långa flygbilder över landskap och städer. Rytmen är ojämn men stadig stegrande, vilket håller tittaren i osäkerhet.

Mötet mellan Villeneuves regi, Roger Deakins foto och Jóhann Jóhannssons musik är den stora behållningen här. Jóhannssons huvudtema är ett dovt brölande av stråkar, en massiv sjunkande ton som upprepas om och om igen. Det är som ett varningsläte från ett stort döende djur, inramat av ett rytmiskt brus av uppstyckade instrument. Musiken blir filmens ryggrad och det som håller ihop Villeneuves skiftande fokus och Deakins utsvävningar.

De sistnämnda hör till några av mästerfotografens bästa på senare år. Sicario är en utmanande film rent visuellt, med en nästan vit ökens utfrätta ljusnivåer på dagen och ett kompakt mörker om natten. Deakins leker med detta, från skarpa fönster till bildförstärkare och infraröda sikten, men igen är det gränslandet som fungerar bäst. När en nattoperation inleds skär soldaterna skarpa skuggbilder mot en orange-blå skymning i en magiskt vacker scen. Komplexa lågljusförhållanden av detta slag brukar aldrig fastna på film, men här funkar det utmärkt.

Skådespelarmässigt är det lite mera blandad kompott som ges. Benicio del Toro levererar, om än mycket på rutin. Hans karisma passar filmen utmärkt och Deakins kamera älskar honom. Men det känns som att Del Toro kan göra den kisande antihjälten i sömnen och här inte utmanas särskilt mycket mer. Då är Josh Brolin roligare att bevittna som en luttrad CIA agent som tycker att han har världens bästa jobb. När filmen vräker på med Jóhannssons stråkar och allt är misär blir Brolins sneda leende något som håller kvar Sicario i verkligheten.

Sämst klarar sig Emily Blunt. Det är väl inget större fel med vad hon gör utifrån givna förutsättningar, men en mer meningslöst skriven roll får man leta efter. Blunts FBI-agent blir inlurad i uppdraget av rent byråkratiska skäl och fungerar sedan som handlingens spegel. Filmens kaos ska destilleras genom henne, en småpräktig fröken duktig som vill att regler ska följas. Sicario är tveklöst som svagast när hennes cirkel måste slutas och hon hotas i ett totalt onödigt sidospår. Det är en klassisk krycka till karaktär, som Villeneuve klarat sig utmärkt utan.