Någonstans i ett alternativt universum slog Richard Stanley igenom med Hardware och Dust Devil och hittade sedan den där smala vägen mellan Hollywood och art house som är så få förunnade. Det finns knappast någon regissör som jag hellre hade önskat en annan karriär, hans säregna uttryck hade kunnat göra så mycket om det bara hittat rätt sammanhang. Istället hamnade Stanley i klorna på New Line och fick regissera The Island of Dr. Moreau. I tre dagar.
Redan på 90-talet spreds många historier om vad som hände på den kaotiska inspelningen ute i djungeln. I likhet med filmer som Fitzcarraldo och Apocalypse Now verkade den extrema miljön förstärkt en dysfunktionell gruppdynamik och konflikterna rasade från dag ett. Till skillnad från Herzog och Coppola förmådde dock Stanley inte behålla kontrollen över projektet och New Line drog i nödbromsen nästan direkt. Veteranen John Frankenheimer kallades in och fick färdigställa projektet, vilket blev en total flopp.
I Lost Soul har också The Island of Dr. Moreau fått sin dokumentära kompanjon, sin Burden of Dreams eller Hearts of Darkness. Det är den flitige extramaterialsregissören David Gregory som intervjuat Stanley och flera andra inblandade (dock inte Frankenheimer eller Brando, av förklarliga skäl). Det är en intressant återblick på ett projekt som havererade och en karriär som gick snett, men kanske inte fullt så urskuldande för Stanleys del som man hade kunnat tro.
Det är svårt att inte bli lite ledsen när man ser honom. Stanley har efter sin misslyckade Hollywood-karriär snöat in på mysterier i södra Frankrike och bl.a. gjort filmen L'autre Monde om spöken, UFO:n och gömda skatter. Nu sitter han som en åldrad New Age-profet och verkar lite vilsen, som om tiden sprungit ifrån honom. Han berättar med viss bitterhet och cynism om hur han jobbat med Moreau länge och hade en mycket tydlig idé om den film han ville göra.
Med att filma med drömfabriken i ryggen är att navigera en serie av kompromisser. Detta verkar Stanley helt enkelt struntat i. Visst finns här mycket av de ökända grälen med en stroppig Val Kilmer, men också en bild av en regissör som inte infinner sig på produktionsmöten och demonstrativt klättrar upp i ett träd och vägrar att komma ned i samband med ett bråk. Stanley hade sina försvarare bland filmens producenter, men det är svårt att skapa ett utrymme för någon som tar strider genom att fly.
Det är ändå skönt att se hur skådespelare som Fairuza Balk och Marco Hofschneider tar Stanley i försvar. Hans idéer var starka och han hade med sig många på banan, bara inte de som räknades. Samtidigt är det alldeles uppenbart att Stanley tog sig vatten över huvudet, fick panik och gick in någon slags förnekelse. Sedan hjälpte det inte i sammanhanget att scenografin regnade bort, att Kilmer just gått igenom en skilsmässa och att Brando var Brando.
Lost Soul blir något lättsammare väl Stanley skiljts från projektet och betraktar dess sönderfall utifrån. Frankenheimer försökte spela hård mot stjärnorna, men beklagade sig för New Lines ikoniska chef Bob Shaye att Brando var fullständigt omöjlig. Han krävde att få spela med en ishink på huvudet (det var varmt) och ville absolut att man skulle filma hans idé att Dr. Moreau i själva verket var en delfin. Stanley togs sig också tillbaka till inspelningsplatsen (utklädd som en hundmutant) och finns med som statist i flera scener.
Sedan i höstas är Stanley knuten till en filmatisering av H.P. Lovecrafts skräcknovell The Colour out of Space. I intervjuer talar han om Bergman, Tarkovskij, kosmisk fasa och LSD-trippar. Det låter spännande, men det enda problemet verkar vara finansieringen, eller rättare sagt att förlika den med hans vision. Jag kan påminna mig om att han sagt liknande saker om flera idéer i intervjuer de senaste tjugo åren. Richard Stanley han inte regisserat en långfilm sedan 1992.