I krigsfilmer kommer striden snabbt. Ett muller vid horisonten och snart är fienden tätt inpå. Hjältedåd, desperata motattacker, blodsoffer. Sedan en kort paus för att omgruppera innan nästa slag. Inte bara är detta en felaktig bild av kriget i sig, utan också en snedvriden bild av militär verksamhet i allmänhet. Många soldater deltar aldrig i ett krig. En officer kan spendera ett helt liv på att förbereda sig för något som aldrig inträffar.
Yrken som hanterar katastrofer bär på en inneboende paradox. Någonstans vill man inte att ett hus börjar brinna, att någon blir påkörd eller att kriget kommer. Men samtidigt är det vad man tränat på. Alla vill vara behövda och få visa vad man går för. På film är denna motsättning inte helt lätt att sälja in, men Valerio Zurlini försöker med gott resultat i Desert of the Tartars. En ung officer blir posterad på det gamla gränsfortet Bastiani. Fortet ligger vid en stor öken, någonstans på andra sidan finns en historisk fiende från svunna tider.
Zurlini placerar filmen i ett odefinierat tidigt 1900-tal i den östra utkanten av det väldiga Österrike-Ungern. Det är det gamla Europa, innan första världskrigets nya världsordning. Officerskåren på fortet lever i en värld av fasta ritualer, uniformsbyten och middagar. Man rider ut till yttre befästningar och tillbaks. Upp på ett berg och tillbaks. Många timmar spenderas med att bara titta ut över öknen. Åren går, inget händer.
Det finns en sorg i Desert of the Tartars, inte bara i bristen på hjältemod, utan i tidens flyktighet. Gränsfortet lever i minnet av det förflutna, livet pågår på annat håll. Men för att inte bli tokiga sluter sig officerarna kring ett gemensamt öde och uppdrag. Annars är deras liv meningslösa. I skildringen av detta har Zurlini god hjälp av sin namnkunniga officersgrupp: Vittorio Gassman, Phlippe Noiret, Francisco Rabal, Fernando Rey, Jean-Louis Trintignant, Max von Sydow, nästan en katalog över 70-talets europeiska storheter. Särskilt Von Sydow excellerar i skildringen av undertryckta känslor och inre konflikter bakom ett stoiskt yttre.
En lika viktig karaktär i filmen är också gränsfortet. Desert of the Tartars är inspelad i det fantastiska citadellet Arg-é Bam i nordöstra Iran, ett världsarv med rötter från det Akemenidiska imperiet runt 500 f.Kr. Det är en magnifik vindlande konstruktion i flera nivåer med massiva koniska torn, gjord huvudsakligen i lersten. Bredvid citadellet ligger den delvis förfallna och övergivna staden Bam, vilket bara förstärker filmens apokalyptiska stämning. Sorgligt nog förstördes citadellet nästan helt i en jordbävning 2003.
Det är kanske bara en italiensk 70-tals regissör med lätt storhetsvansinne som skulle få för sig att göra en film som denna och lyckas med det. Desert of the Tartars är ett fascinerade stycke nostalgisk existentialism, naturligtvis till vacker vemodig musik av Ennio Morricone.
Comments