Min romans med Woody Allens filmografi tog slut någon gång mot slutet av 90-talet. Visst finns det fortfarande filmer jag gillar, som t.ex. Midnight in Paris och Blue Jasmine, men det har blivit för mycket av turism och rutin. Sedan är det detta med personen Woody Allen. När Allens förhållande med Mia Farrow tog slut för att han inlett en relation med Farrows 19-åriga adoptivdotter Soon-Yi var det svårt att ta hans parti. Även med filmbranschens faiblesse för gubbsjuka hade detta märkliga drama en alldeles egen kvalitet. Sedan kom Farrows anklagelser om att Allen förgripit sig på deras gemensamma dotter Dylan. Historien rann ut i sanden, men har blivit ytterligare något som lagts till Allens bagage.
Att skilja på verk och konstnär är ibland lättare sagt än gjort. Många konstnärer är knepiga personer, egensinniga och med mer av kontrollbehov än social förmåga. Idealet vore att kunna närma sig varje verk de skapat med ett öppet sinne, men allt existerar i en kontext. En film som Viljans Triumf är ett mästerverk i regi av Leni Riefenstahl, en nazist och personlig vän med Hitler. Förändrar detta verkets egna kvaliteter? Inte för mig, men det är samtidigt något som hela tiden finns i bakhuvudet.
I Allens fall väcks det förflutna till liv med jämna mellanrum av olika utspel. Senast var det nu vid Cannes-festivalen då Farrows och Allens son Ronan skrev i Hollywood Reporter om hur pressen behandlar Allen med silkesvantar och att mäktiga män som Allen och Cosby kan begå sina övergrepp i en kultur av tystnad och straffrihet. Det är en svidande bitter text som utmanar både journalister och skådespelare i hur Allen behandlas och bemöts. När man läser den är det svårt att inte känna en klump i halsen inför samlingen av Woody Alllen-filmer jag köpt in under åren.
Men så läser jag Robert B. Weides brev till Ronan. Weide har gjort en dokumentär om Allen och grävt flitigt i historien. Han påpekar flera saker som är svåra att bortse ifrån. Det påstådda övergreppet utreddes av två olika instanser, The Child Sexual Abuse Clinic vid Yale/New Haven Hospital och N.Y. State Department of Social Services (Child Services). Båda kom var för sig fram till att något övergrepp aldrig ägt rum. Något åtal har aldrig heller väckts. Ronan och Dylans äldre bror Moses hävdar med emfas att ingen möjlighet till övergrepp fanns vid det aktuella tillfället, som skedde mitt under den bittra vårdnadstvisten i Farrows hem i Connecticut med flera personer närvarande.
I slutändan är det förstås bara Allen och Dylan som vet. Sedan får alla andra välja vem man tror på. Men rättssystemet måste få ha sin gilla gång. Har man friats av två olika instanser har man rimligtvis rätt att inte dömas på lösa grunder i medier av olika slag. Fast så kommer givetvis aldrig bli fallet. kändisar och sex är clickbait som säljer lösnummer. Hos mig får dock Woody Allen stå kvar i bokhyllan.
Comments