När Pokemon Go skickar ut folk på gatorna lockar Stranger Things dem tillbaks till tv-sofforna. Båda två använder samma vapen – nostalgin. Mer än en bedömare har också konstaterat att nostalgins trygghet är vad vi behöver denna sommar, när världen skakas av terrordåd och demagoger. Men då glömmer man kanske att nostalgi driver även Trumps drömmar om en amerikansk storhetstid, ISIS visioner om kalifatet, Brexit-anhängares allsång i Rule Britannia, Erdogans neo-Ottomanism och mycket mer.
Av alla med känselspröten i nostalgins kraftfulla mix är dock Netflix i en klass för sig. Utrustade med bibliometriska data från 83 miljoner användare får deras produktionsavdelning detaljerade underlag över vad som går hem och i vilka kombinationer. Stranger Things är också ett veritabelt lapptäcke av influenser, från det uppenbart Spielbergska i E.T. och Close Encounters of the Third Kind till Stand By Me, Goonies, Poltergeist och andra 80-tals klassiker. Men här finns också inslag av Altered States, Blowup, X-Files och den kolsvarta världen i Under The Skin från så sent som 2013.
Ofta är lånen matchade nästan ruta för ruta, bildkomposition för bildkomposition. Det blir då inte längre fråga om att det känns som att man sett det förut. Man har gjort det. Men ändå funkar det på något sätt, åtminstone i stötar. Kanske är det för bröderna Duffers uppenbara kärlek till materialet eller den underbara intensiteten hos en barnskådespelare som Millie Brown. Jag gillar också hur personer får växa, tveka och hitta sina egna vägar. Även om klyschorna står som spön i backen omkring dem finns det flera intressanta karaktärsbågar i Stranger Things.
Problem finns det dock, inte minst i hur serien snabbt blir väldigt lite mystisk eller skrämmande. Det ges bort alldeles för mycket för tidigt och sedan är det mera mysrysare i mål än något annat. Historien om ett monster och bortrövade barn blir här närmast ett sidospår. Inte minst är den andra sidan som koncept är betydligt mera intressant och skrämmande än en varelse som kan fångas i en björnsax.
I sitt klipp och klistrande med influenser får också Stranger Things en personlighetssplittrad genretillhörighet. Även om det finns en tematiskt sammanhållande ton i serien känns det ofta som att individuella karaktärer spelar i sina egna genrer, en konspirationsthriller här, en creature feature där, coming-of-age berättelse, high school dramatik m.m. Det ska bli intressant att se om Netflix algoritmer framöver kan ta sig loss från det best-of tänkande som genererar dylika resultat. Med sina lånade bilder riskerar annars tv-serier som Stranger Things att blekna väldigt fort.
Comments